torsdag 21 oktober 2010

Olika uppfattningar om Fouquets porträttkonst


Läste nyligen om J.-K. Huysmans mästerliga skandalroman Là-bas (1891) och hittade då ett mycket intressant stycke i texten där författaren med våldsam frenesi går lös på den franska renässansmålaren Jean Fouquets klassiska kungaporträtt från 1444 föreställande Karl VII av Frankrike. Stycket lyder som följer:
Jag har ofta stått och stirrat på denna skamliga vilddjursskalle där jag utskilt trynet på ett svin, bondska ockrarögon, jämrande och hycklande läppar med en anstrykning av kyrkosångare. Det är som om Foucquet avbildat en illasinnad präst förstörd av förkylning och surt vin! – om man skummar av fettet och värmer upp honom ser man dock att det är samma typ av regent som den inte fullt så liderlige och mer prudentlige grymme, den tålmodigare och listigare Ludvig XI, hans son och tronföljare. Han är ju mannen som lät mörda Johan den orädde, och som övergav Jeanne d`Arc; det är nog för att döma honom!
Efter att småskrattande ha läst igenom detta ursinniga karaktärsmord gick jag genast ut på internet för att leta reda på verket i fråga. Hittade där ganska snart en bild av verket samt följande lyriska bildtext:
Kungen poserar framför ett uppdraget draperi. Hans tunna och asketiska ansikte, melankoliska ögon och puritanska anspråkslöshet vittnar väl om hur målaren genom mycket enkla uttrycksmedel lyckas uppnå en djup psykologisk förståelse av den avbildades själsliv. Det tämligen sorgsna, timida ansiktsuttrycket, de smala ögonen, långa näsan, tjocka läpparna, verkar närmast som utmejslade av en skulptörs mejsel. Målaren har valt att framställa härskaren i trekvartsprofil och blott inskriptionen ”le trés victorieux roy de France” vittnar om att detta var mannen som en gång triumfatoriskt utropades som segrare i det hundraåriga kriget.
Fascinerande att man kan uppfatta en och samma bild på så många olika sätt…

onsdag 6 oktober 2010

Paracelsus profetior


Vill passa på att göra reklam för dessa mycket vackert snidade träsnitt hämtade från den schweiziske 1500-talsmystikern Paracelsus eskatologiska skrift Prognostication auff XXIIII jahr zukünfftig (1536). Har tyvärr inte så många uppgifter rörande verkets tillkomsthistoria eller vem som kan ha utfört illustrationerna. Skriften skapades dock ursprungligen på initiativ av kung Ferdinand av Österrike och utgör av allt att döma en sorts eskatologisk kampskrift där upphovsmannen genom profetisk intuition försöker förutse vad som skall ske i Europa de kommande 24 åren. Hoppas att ni finner bilderna lika intressanta som jag.

Bild nr 1, som ni kan se längst upp i inlägget, anspelar på den så kallade Lejonprofetian. Detta är en profetia som ursprungligen härstammar från den judiska Esra-apokalypsen och berättar om hur ett stort rytande lejon vid tidens slut förväntas träda fram ur skogen för att slutgiltigt rädda den förtryckta massan från örnens herravälde (4 Esr 12:31-34). Lejonet i profetian har traditionellt identifierats med Messias medan örnen tolkats som en representant för den onda romerska kejsarmakten. Sett ur ett svenskt perspektiv är denna del av profetian av ett särskilt intresse eftersom den anses ligga bakom bilden av Gustav II Adolf som Lejonet från Norden.


Vilka idéer som ligger bakom bild nr 2 är något mer oklart men kanske utgör den en illustration till legenden om de tre magiska skattegömmorna vilka enligt tysk folktro förväntades ligga förborgade fram till de yttersta dagarna. Myter och legender av detta slag var mycket populära under renässansen men hade sitt egentliga ursprung inom den judekristna apokalyptiken och korstågstidens sagor om den heliga Graal. Som exempel på denna länge mycket populära legendbildning kan nämnas Andra Mackabéerbokens berättelse om profeten Jeremia och den förborgade tempelskatten vid berget Nebo (2 Mack 2:4-8) samt den fornkristna legenden om Adam och Eva och deras förtrollade skattegrotta under Kristi kors på Golgata. Den mest troliga tolkningen är dock att säckarna i bilden symboliserar alla de naturkatastrofer och extrema väderförhållanden som skulle komma att plåga mänskligheten i den yttersta tiden.


Bild nr 3 visar det paradisiska lyckotillstånd som man under stora delar av 1500-talet hoppades skulle infinna sig när världshistorien nått sitt slutmål. De dansande barnen representerar i detta sammanhang den pånyttfödda jorden i det framtida messianska Tusenårsriket. Inom medeltida terminologi benämndes utopier av denna typ vanligtvis med det latinska begreppet Renovatio Mundi. Antagligen har Paracelsus lånat motivet från den kalabriske cisterciensmunken Joakim av Floris kiliastiska eskatologi.

Boken i sin helhet med samtliga 32 träsnitt hittar ni här. Mer om Paracelus hittar ni här.