Jan Mostaert

Jan Mostaert (ca 1474-1556) var en av den nederländska renässansens mest aktade porträtt- och landskapsmålare. Han började sin konstnärliga bana i födelsestaden Haarlem där han från unga år lärdes upp av en viss Jacob Jansz. Bland Mostaert tidigaste uppdrag märktes bland annat det prestigefulla arbetet att måla luckorna till ett relikskrin innehållande S:t Bavos kvarlevor i Groote Kerk, Haarlem. Detta uppdrag utfördes omkring 1500 och följdes snart av fler prestigefulla beställningar.

Signifikativt för Mostaerts tidiga verk var framförallt dess poetiska känsla för den nederländska naturen och den enormt detaljerade realismen. Detta var bägge stildrag som han hämtat från 1400-talsmålaren Geertgen tot Sint Jans och hans skola. Redan omkring 1510-1516 började dock Mostaert successivt att utveckla en mer individualistisk stil bestående av storslagna landskapsvyer befolkade med små dockliknande figurer framförda med fina penseldrag. Inspirationen hämtades nu framförallt från Joachim Patinir och dennes så kallade Weltlandschaft. Bland de mer kända verken från denna era hör S:t Kristoffer med Kristusbarnet som ni kan beskåda längst upp i inlägget.


Sina allra största framgångar rönte dock Mostaert som hovmålare åt Margareta av Österrike. Enligt levnadstecknaren Karel van Mander varade denna tjänst i över 18 år och upphörde först i och med regentinnans död 1530. På uppdrag av Margareta utförde han flera kopior av äldre hovporträtt men arbetade under samma tid också med att utveckla den egna målarkonsten. Troligtvis var det under denna period som han utförde många av sina finstämda bystporträtt, tecknande i trekvartsprofil med landskap i bakgrunden. Bilden ovan utgör ett utmärkt exempel på denna porträttkonst.

Mostaerts allra mest berömda verk är dock antagligen Landskapsvy från Nya världen, tillkommen omkring 1545-1555. Vad konstnären ursprungligen haft för syfte med denna säregna målning är ett ämne som länge diskuterats i forskningssammanhang. Ett förslag har varit att motivet skulle kunna föreställa Columbus landstigning vid Bahamaöarna. Enligt ett annat förslag föreställer den Cortés möte med aztekerna. Om vi får tro de senaste forskarrönen utgör dock motivet mest sannolikt en sorts exotisk fantasiskapelse föreställande den spanske upptäcktsresanden Francisco Vasques de Coronados misslyckade expedition i Arizona och New Mexico, 1540-1542. Syftet med denna strapatsfyllda expedition hade till en början varit att finna Cibolas mytiska sju städer av guld - det vill säga Eldorado - men det bisarra projektet slutade istället föga överraskande i en blodig sammandrabbning med ortsbefolkningen.


Vanligtvis brukar motiv av detta slag bära vissa spår av tidens kolonialistiska tänkande och dess medföljande rasism. I Mostaerts fall överraskas man dock av hur tydligt hans sympatier tycks ligga hos den angripna ortsbefolkningen snarare än hos Coronado och hans till tänderna rustade hantlangare. Jag kan i detta sammanhang bara instämma i konstvetaren James Snyders beskrivning av målningen som varande ett av konsthistoriens allra äldsta exempel på temat ”den ädle vilden”.

Fler bilder hittar ni här och här.

Jean Duvet, pesten och Judas självmord

Här följer ytterligare ett par kopparstick utförda av den franske manieristen Jean Duvet. Motivet ovan är från omkring 1554 och tillkom av allt att döma i samband med pestens härjningar i Bourgogne samma år. I bildens mitt ser vi hur det kristna helgonet S:t Sebastian blir krönt av en ängel samtidigt som S:t Antonius, till vänster, håller upp en bok och klocka. Till höger om de två står de pestsjukas helgon S:t Rochus med hund böjd framåtlutad medan han blir botad av ytterligare en änglagestalt. Sticket i fråga tros ursprungligen ha skapats i syfte att höja moralen ute i drabbade provinserna och fungerade således som en sorts rundskrivelse som kunde tryckas i större upplagor.

Bild 2 utgör en konsthistoriskt mycket sällsynt avbildning där konstnären i detalj visar skeendena kring Judas Iskariots självmord. Judas förekommer här i dubblerad gestalt, först till höger i bilden, där han angrips av ånger och förtvivlan, sedan till vänster, där han hängt sig i ett träd ovanför en brinnande avgrundsbrunn. Längst ner i bilden, vid sidan av den hängde, kan vi vidare beskåda hur en liten demon under stor ansträngning drar ut själen ur förrädarens innandöme. Detaljen i fråga får nog betraktas som tämligen unik för konstnären och har antagligen hämtats från någon gammal medeltida apokryfisk tradition som sedan fritt omtolkats. Framställningen utgör hur som helst en egendomlig kompromiss mellan Matteusevangeliets klassiska redogörelse över Judas självmord (Matt 27:3-10) och Apostlagärningarnas mindre kända version där förrädaren påstås ha fallit framstupa och slagit upp sin buk ”så att alla inälvorna rann ut” (Apg 1:18).


Ett annat ovanligt inslag är bilden av åsnan som förfriskar sig nere vid flodbanken. Har tyvärr inte hittat några bra uppgifter rörande vad detta motiv kan tänkas hänsyfta på. En tanke som jag har är dock att motivet möjligtvis skulle kunna anspela på den bibliska berättelsen om Bileam, Bosors son – som ju likt Judas valde att tjäna det onda för vinnings skull (2 Pet 2:15-16). En annan möjlig tolkning skulle kunna vara att gestalten föreställer kung Davids rådgivare Ahitofel som enligt Andra Samuelsboken i Gamla testamentet hängde sig i sin hemstad efter att ha deltagit i ett misslyckat upprorsförsök mot kungen (2 Sam 17:23). Men detta är bara kvalificerade gissningar från min sida.

Signifikativt för båda bilderna är hur konstnären av estetiska skäl valt att lämna dem ofullbordade. Detta stilistiska drag var mycket ovanligt under renässansen och bidrar till att verken idag känns egendomligt moderna. Inte minst märks här ett tydligt släktskap med William Blake och dennes visionära fantasterier. Det skenbart slarviga utförandet uppvisar också flera likheter med surrealismens fria, experimentella teckningskonst samt - som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg - psykedelisk konst från 1960-talet.

Bilderna hittade jag med hjälp av British museums sökmotor.