Vill bara ta tillfället i akt att uppmärksamma att jag
nyligen publicerat mitt första gästinlägg hos historiebloggen Luriks Anakronismer. Inlägget i fråga behandlar det i konstsammanhang allmänt
vedertagna sambandet mellan galenskap och genialitet vilket i texten
exemplifieras av de två florentinska mästarna Jacopo da Pontormo och Piero di
Cosimo. Om ni är intresserade av att läsa texten så hittar ni den här.
torsdag 17 oktober 2013
Gästinlägg hos Luriks Anakronismer
torsdag 10 oktober 2013
Matthias Grünewald och djävulen i Isenheimaltaret
I min förra bloggtext om den tyske renässansmålaren Matthias
Grünewald (ca 1480-1528) berättade jag om dennes förmodade sympatier med den
radikala reformationens ideal och hur dessa kom att prägla innehållet i hans
konst. Denna gång hade jag tänkt titta lite närmare på Grünewalds berömda
Isenheimaltare och se hur konstnären här valt att gestalta skeendet kring Jesu
födelse men också uppmärksamma verkets mycket kontroversiella skildring av
Satans närvaro vid denna tilldragelse.
Isenheimaltaret är idag antagligen mest berömt för sin
oerhört blodiga skildring av korsfästelsen men, genom sin ovanliga uppsättning
med två uppvikbara flyglar, innehåller verket egentligen hela tre möjliga
alternativa utformningar med sammantaget 14 pannåer. Korsfästelsen är den scen
som går att beskåda när altarskåpet lämnas stängd. Änglakonserten med Jesu
födelse syns när skåpet öppnas och S:t Antonius frestelse när verket låses i en tredje alternativ position.
Till de mer omdiskuterade inslagen i altarskåpet räknas
Grünewalds egensinniga skildring av änglakonserten med Maria och barnet. Vad
som särskilt förundrat forskarna i Grünewalds framställning är den sällsamma
gröna och fjäderbeklädda figuren som med dyster uppsyn sitter och spelar på ett
himmelskt stråkinstrument längst till vänster i motivet. Länge förbigicks denna
figur nästan helt i forskarsammanhang – alternativt tolkades som en av Guds
heliga serafer - men i och med konsthistorikern Ruth Mellinkoffs bok The Devil at Isenheim (1989) har gestalten alltmer hamnat i fokus och med tiden bidragit
till en ökad förståelse av motivet. Den kontroversiella tes som Mellinkoff
framför i sin bok är att den gröna ängeln föreställer den från skyn störtade
ängeln Lucifer vilken enligt en medeltida mystik tradition ansågs ha bevittnat
Jesu födelse.
En annan intressant teori - som Mellinkoff dock inte ger
något utrymme i sin bok – är att den gröna ängeln utgör ett förmodat
självporträtt. Vad som framförallt talar för denna tes är gestaltens ovanligt
vältecknade karaktärsdrag men också det faktum att det inom det gotiska
måleriet existerade en esoterisk tradition där konstnären gärna identifierade
sig själv med bibelns mörkermän. Hieronymus Boschs trädmänniska utgör det
kanske tydligaste exemplet på denna tendens men exemplen kan säkerligen göras
många fler.
Ett tidigare inlägg i ämnet hittar ni här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)