torsdag 28 november 2013

Albrecht Altdorfer och Slaget vid Issos


Jag har nu fått ytterligare ett inlägg publicerat hos historiebloggen Luriks Anakronismer. Denna gång handlar det om den tyske landskapsmålaren Albrecht Altdorfer, ca 1480-1538, och tillkomsten av hans bombastiska bataljmålning Slaget vid Issos (1529). Texten fokuserar på hur denne streber till målarslusk lyckades att utvecklas från utblottad särling till en av sin tids mest hyllade bildkonstnärer. Om ni är intresserade av att läsa hela denna framgångssaga så hittar ni texten här.

Relaterade inlägg hämtade ur min egen blogg hittar ni här och här

måndag 4 november 2013

Jan Wellens de Cock


Jan Wellens de Cock (ca 1480-1528) är en av det moderna landskapsmåleriets mest sorgligt förbisedda pionjärer. Efter att bara för fyra eller fem decennier sedan räknats som ett av de riktigt stora namnen inom genren, och ofta i betydelse jämställdes med Joachim Patinir, har han på senare tid alltmer reducerats ner till en mer eller mindre obetydlig figur i sammanhanget. Det är härmed hög tid att återigen granska hans sällsamma bildvärld och försöka förstå varför han en gång räknades som en av de allra största.

Likt sin kollega Patinir inledde Jan Wellens de Cock sin karriär som en skicklig boschimitatör och utförde i Boschs efterföljd flera motiv föreställande förstörelsen av Sodom och Gomorra liksom scener hämtade ur eremiten Antonius liv. Till skillnad från många andra boschimitatörer kom han dock tidigt att vidareutveckla Boschs i grunden medeltida bildvärld mot ett mer modernt och internationellt uttryck vilket bland annat innefattade vissa erotiska undertoner. Verket längst upp i inlägget utgör ett riktigt lyckat exempel inom genren och visar på en för sin tid ovanligt vågad framställning av den bibliska berättelsen om Lot och hans incestuösa förhållande med sina döttrar.

Om målarens karriär är annars nästan inget känt. Han antas ha fötts i Leiden omkring 1480 och flyttat till konstmetropolen Antwerpen som mycket ung. 1503 tros han ha skrivits in i stadens målargille under namnet Jan van Leyen och upptog bara några år senare en viss ”Loduwijcks” som lärling i sin verkstad. Tyvärr har konsthistorikerna aldrig lyckats spåra denne gåtfulle adepts vidare verksamhet och kanske är det så att flera av de verk som numera tillskrivs Jan Wellens de Cock i själva verket utförts av Loduwijcks hand. Desto mera känd blev istället målarens egen son Hieronymus Cock vilken med tiden kom att göra karriär som en av sin tids mest betydande kopparstickare och konsthandlare och bland annat lanserade Pieter Bruegel den äldre för en bredare publik.

Trots att Jan Wellens de Cocks bildvärld uppvisar flera gemensamma drag med andra boschinspirerade Antwerpen-manierister såsom Jan Mandijn och Pieter Huys har han likt dessa sällan anklagats för att vara en osjälvständig boschimitatör. Bakgrunden till detta mer positiva rykte står antagligen att finna i det faktum att han med rätta brukar ses som skapare av det så kallade ”utsiktslandskapet”, vilket sedermera blev så centralt för framväxten av det moderna landskapsmåleriet. Det är antagligen också på grund av denna pionjärroll som han en gång räknades bland de allra främsta.


Precis som tidigare varit fallet med Hieronymus Bosch och Joachim Patinir följde det även i Jan Wellens de Cocks efterföljd en rad mindre begåvade mästare vilka försökte parasitera på den store mästarens goda rykte. Motivet ovan – vilket nog är tänkt att föreställa den helige Antonius frestelse - utgör ett charmigt exempel på en sådan skamlös pastisch. I sin naiva klumpighet av ”att vilja men inte kunna” ter sig målningen nästan modern i sitt uttryck och skulle lika gärna kunna vara en produkt av 1930-talets surrealistiska rörelse.

Fler verk tillskrivna Jan Wellens de Cock hittar ni här.