Jan Wellens de Cock (ca 1480-1528) är en av det moderna
landskapsmåleriets mest sorgligt förbisedda pionjärer. Efter att bara för fyra eller fem decennier sedan räknats som ett av de riktigt stora namnen inom genren, och ofta
i betydelse jämställdes med Joachim Patinir, har han på senare tid alltmer
reducerats ner till en mer eller mindre obetydlig figur i sammanhanget. Det är
härmed hög tid att återigen granska hans sällsamma bildvärld och försöka förstå
varför han en gång räknades som en av de allra största.
Likt sin kollega Patinir inledde Jan Wellens de Cock sin
karriär som en skicklig boschimitatör och utförde i Boschs efterföljd flera
motiv föreställande förstörelsen av Sodom och Gomorra liksom scener hämtade ur
eremiten Antonius liv. Till skillnad från många andra boschimitatörer kom han
dock tidigt att vidareutveckla Boschs i grunden medeltida bildvärld mot ett mer
modernt och internationellt uttryck vilket bland annat innefattade vissa
erotiska undertoner. Verket längst upp i inlägget utgör ett riktigt lyckat exempel inom genren och visar på en för sin tid ovanligt vågad
framställning av den bibliska berättelsen om Lot och hans incestuösa
förhållande med sina döttrar.
Om målarens karriär är annars nästan inget känt. Han antas
ha fötts i Leiden omkring 1480 och flyttat till konstmetropolen Antwerpen som
mycket ung. 1503 tros han ha skrivits in i stadens målargille under namnet Jan
van Leyen och upptog bara några år senare en viss ”Loduwijcks” som lärling i
sin verkstad. Tyvärr har konsthistorikerna aldrig lyckats spåra denne gåtfulle
adepts vidare verksamhet och kanske är det så att flera av de verk som numera
tillskrivs Jan Wellens de Cock i själva verket utförts av Loduwijcks hand.
Desto mera känd blev istället målarens egen son Hieronymus Cock vilken med
tiden kom att göra karriär som en av sin tids mest betydande kopparstickare och
konsthandlare och bland annat lanserade Pieter Bruegel den äldre för en bredare
publik.
Trots att Jan Wellens de Cocks bildvärld uppvisar flera
gemensamma drag med andra boschinspirerade Antwerpen-manierister såsom Jan Mandijn och Pieter Huys har han likt dessa sällan anklagats för att vara en
osjälvständig boschimitatör. Bakgrunden till detta mer positiva rykte står
antagligen att finna i det faktum att han med rätta brukar ses som skapare av
det så kallade ”utsiktslandskapet”, vilket sedermera blev så centralt för
framväxten av det moderna landskapsmåleriet. Det är antagligen också på grund
av denna pionjärroll som han en gång räknades bland de allra främsta.
Precis som tidigare varit fallet med Hieronymus Bosch och Joachim Patinir följde det även
i Jan Wellens de Cocks efterföljd en rad mindre begåvade mästare vilka försökte
parasitera på den store mästarens goda rykte. Motivet ovan – vilket nog är
tänkt att föreställa den helige Antonius frestelse - utgör ett charmigt exempel på en sådan skamlös pastisch. I sin naiva klumpighet av ”att
vilja men inte kunna” ter sig målningen nästan modern i sitt uttryck och skulle
lika gärna kunna vara en produkt av 1930-talets surrealistiska rörelse.
Fler verk tillskrivna Jan Wellens de Cock hittar ni här.
