Joachim Patinir (ca 1480-1524) var inte bara en viktig pionjär inom det flamländska landskapsmåleriet utan anses även vara upphovet till själva begreppet "landskap". Ordet landskap - eller snarare landskapsmålare - användes nämligen för första gången i en skriftlig källa av den tyske renässanskonstnären Albrecht Dürer när denne under sin resa till Nederländerna 1520-21 uppskattande beskrev Patinir som "der gut landschaftmahler". Till en början syftade inte detta ord på vilken naturutsikt som helst utan snarare på det skapande geniets förmåga att likt en upphöjd demiurg iscensätta fiktiva världar ur tomma intet, det vill säga att "skapa land". Idag har dock ordet som bekant fått en betydligt mer alldaglig betydelse.
Bland Patinirs mest berömda verk räknas Vilan under flykten till Egypten. I centrum av detta motiv ser vi hur jungfru Maria tronar i mitten av ett vidsträckt fantasilandskap med Jesusbarnet i sitt knä. Framför de två har målaren placerat en pilgrimsstav, förvaringskorg och vattenflaska, vilka tillsammans understryker att motivet utgör en allegori över livet som en mödosam pilgrimsvandring. På det stora hela utgör bilden en paradisisk idyll men tittar vi lite närmare i motivets bakgrund ser vi att det pågår hedniska offerriter och längst till höger i bild kan vi även bevittna barnamorden i Betlehem. Den riktigt skarpsynte kan dessutom se hur en fräck ung man uträttar sina behov bland Betlehems bebyggelse.
Förutom konkreta symboler av detta slag finns det också flera inslag i motivet som av konsthistorikerna ibland brukar benämnas som "dold" eller "förklädd symbolik". Som exempel på en sådan förklädd symbol kan nämnas den långa och spirande örtväxt - sannolikt hemmahörande inom kungsljussläktet - som syns längst fram till vänster i motivet. I enlighet med den gamla medeltida symbolläran utgjorde kungsljus en symbol för Kristus makt att motstå ondskan och det är antagligen just på detta sätt som växten skall tolkas i Patinirs målning.
Strax bakom kungsljusväxten reser sig ett träd betäckt av frodigt grönskande murgröna, vilken enligt samma logik torde utgöra en allegorisk bild över själens fortlevnad efter kroppens död. Enligt den framstående konsthistorikern Erwin Panofsky - som för övrigt myntade begreppet "förklädd symbolik" - har varje träd, varje vardagsföremål, vattendrag och buske i bilder av detta slag en dold betydelse som endast den esoteriskt invigde förväntades förstå.
Vad som gör Erwin Panofskys tolkningsmodell så fruktbar att använda på 1500-talets bildvärld är att den på ett lättförståeligt vis lyckas tydliggöra renässansmänniskans i grunden ännu magiska föreställningsvärld. Enligt Panofsky motsvarade nämligen den förklädda symboliken en slags historisk övergångsfas mellan medeltidens tidlösa och absoluta symbolik och renässansens mer avbildande och naturalistiska förhållningssätt. I glappet mellan dessa två ytterligheter uppkom en slags mångbottnad och inte sällan irrationell brytningskonst där hela tillvaron upplevdes som förtrollad och fylld av gudomlig mening.
Panofsky utvecklade ursprungligen sina teorier med 1400-talsmålaren Jan van Eyck i åtanke men senare hos mer sentida målare som Hieronymus Bosch, Joachim Patinir och Pieter Bruegel den äldre kom den förklädda symboliken till sist att löpa amok och bli så överlastad med allehanda underbetydelser, makabra detaljer och inre motsägelser att en helt ny bildgenre fick se dagens ljus, nämligen den karnevaliska och civilisationskritiska. Men om detta ämne får jag säkert möjlighet att återvända till vid ett annat tillfälle.
För den som vill studera Patinirs målning närmare rekommenderar jag följande länk. Detaljbilden hittade jag här.
Förutom konkreta symboler av detta slag finns det också flera inslag i motivet som av konsthistorikerna ibland brukar benämnas som "dold" eller "förklädd symbolik". Som exempel på en sådan förklädd symbol kan nämnas den långa och spirande örtväxt - sannolikt hemmahörande inom kungsljussläktet - som syns längst fram till vänster i motivet. I enlighet med den gamla medeltida symbolläran utgjorde kungsljus en symbol för Kristus makt att motstå ondskan och det är antagligen just på detta sätt som växten skall tolkas i Patinirs målning.
Strax bakom kungsljusväxten reser sig ett träd betäckt av frodigt grönskande murgröna, vilken enligt samma logik torde utgöra en allegorisk bild över själens fortlevnad efter kroppens död. Enligt den framstående konsthistorikern Erwin Panofsky - som för övrigt myntade begreppet "förklädd symbolik" - har varje träd, varje vardagsföremål, vattendrag och buske i bilder av detta slag en dold betydelse som endast den esoteriskt invigde förväntades förstå.
Vad som gör Erwin Panofskys tolkningsmodell så fruktbar att använda på 1500-talets bildvärld är att den på ett lättförståeligt vis lyckas tydliggöra renässansmänniskans i grunden ännu magiska föreställningsvärld. Enligt Panofsky motsvarade nämligen den förklädda symboliken en slags historisk övergångsfas mellan medeltidens tidlösa och absoluta symbolik och renässansens mer avbildande och naturalistiska förhållningssätt. I glappet mellan dessa två ytterligheter uppkom en slags mångbottnad och inte sällan irrationell brytningskonst där hela tillvaron upplevdes som förtrollad och fylld av gudomlig mening.
Panofsky utvecklade ursprungligen sina teorier med 1400-talsmålaren Jan van Eyck i åtanke men senare hos mer sentida målare som Hieronymus Bosch, Joachim Patinir och Pieter Bruegel den äldre kom den förklädda symboliken till sist att löpa amok och bli så överlastad med allehanda underbetydelser, makabra detaljer och inre motsägelser att en helt ny bildgenre fick se dagens ljus, nämligen den karnevaliska och civilisationskritiska. Men om detta ämne får jag säkert möjlighet att återvända till vid ett annat tillfälle.
För den som vill studera Patinirs målning närmare rekommenderar jag följande länk. Detaljbilden hittade jag här.
