söndag 17 augusti 2014

Albrecht Altdorfer och det igenvuxna landskapet


Efter att jag i ett tidigare inlägg behandlat Wolf Huber och uppkomsten av den så kallade Donauskolan har turen nu kommit fram till rörelsens stora förgrundsgestalt Albrecht Altdorfer (ca 1480-1538). Som jag då nämnde utgjorde Donauskolan egentligen ingen skola i traditionell mening utan var snarare ett konstruerat samlingsbegrepp vilket ringar in en gemensam stil som delades av en rad målare verksamma i trakten kring Donau vid 1500-talets början. Donaustilen grundlades ursprungligen av Lucas Cranach den äldre men det var egentligen först genom Albrecht Altdorfer som stilen hittade sin slutgiltiga form och utmynnade i ett fullbordat landskapsmåleri.

Berättelsen om Albrecht Altdorfers är lite av en framgångssaga. Efter att som barn sett faderns målarverkstad i Regensburg försättas i konkurs blev han redan från unga år tvungen att bygga upp sin verksamhet från grunden. Albrecht förstod tidigt att dra nytta av tidens intresse för det extraordinära och skapade snart en egen konstnärlig nisch där han inför tidens sensationslystna mecenater utförde bisarra landskapsteckningar under transliknande koncentration. Hans stil kännetecknades av små böljande rörelser med kritan vilka i vissa bilder slog över i våldsamma och flammande manér erinrande om sengotikens flamboyantstil. Särskilt populära blev hans småskaliga landskapsbilder med igenvuxna skogsgläntor och antika ruiner.

Albrecht Altdorfers naturuppfattning hämtade sin näring ur sengotikens naturalistiska strävanden men hans stil kan även beskrivas som både expressionistisk och romantisk. Redan i sin själfulla målning Sankt Göran och draken (1510) kan vi bevittna hur den förvildade naturen upphört att blott representera kaosets makter och istället blivit till en romantisk fond åt den hemvändande riddaren. Tidigare i konsthistorien hade naturen uppfattats som något skrämmande och okontrollerbart men hos Altdorfer och flera av hans samtida kan vi plötsligt ana ett mer panteistiskt präglat förhållningssätt där även den mest otillgängliga vildmark fick något romantiskt över sig.

Ungefär samtidigt som Sankt Göran och draken tillkom utförde Albrecht en rad gotiska tryck som föreställde tyska riddare i full stridsmundering vilka gjorde sig redo att strida för Kristus sak i det heliga landet. Det nyskapande med dessa verk var bland annat konstnärens proto-nationalistiska syn på den germanska urskogen som en upphöjd och mytisk krigsskådeplats där hednahövdingen Arminius en gång nerkämpat de romerska legionerna och därmed säkrat germanernas självständighet. En liknande betydelse återfinns även i konstnärens motiv med håriga vildmän och tyska landsknektar.


Syftet med bilder av detta slag var att erbjuda aristokratin en tillfällig flykt från hovlivets konstlade värld. Det kunde som i motivet ovan röra sig om att skapa en upplevelse av att befinna sig ute i civilisationens utkanter och från en skogsglänta betrakta mystiska skogsväsen, alternativt se landsknektar och folk ur de lägre samhällsklasserna festa loss och leva rövare. Speciellt hos Pieter Bruegel och hans efterföljare talar man i detta sammanhang om konstbetraktandet som en sorts voyeurism men även i Altdorfers bildvärld upplever vi oss i någon mening stå i lönndom och betrakta något intimt, hemlighetsfullt och förbjudet.

Relaterade blogginlägg hittar ni här, här och här.