onsdag 24 september 2014

Lucas van Valckenborch


I min återkommande serie om Pieter Bruegel den äldre och hans efterföljare har jag nu kommit fram till den flamländske genre- och landskapsmålaren Lucas van Valckenborch (ca 1535-1597). I egenskap av målare och innovatör tillhörde Valckenborch förvisso inte någon av erans mest betydelsefulla gestalter men är ändå intressant på grund av att han till skillnad från flera av sina samtida kollegor sällan hemföll åt rena efterbildningar utan på det stora hela lyckades skapa sig en egen och självständig stil.

Trots det för tidsandan osedvanligt harmoniska bildspråket var Lucas van Valckenborch en orolig ande som levde ett kringflackande liv. Han föddes i Frankfurt am Main 1535 och flyttade omkring 1560 till Mechelen där han omgående gick med i stadens Lukasgille. Här gifte han sig och fick en son varpå han i samband med förföljelserna av kalvinisterna 1566 tvingades fly till Liège. Senare flydde han vidare till Aachen där hans bror Marten – också han målare – funnit en tillflyktsort. Där verkade de två fram till att förföljelserna avtagit varefter Lucas 1574 tryggt kunde återvända till Liège igen.

Trots sin bakgrund som kättare och orosstiftare blev han 1579 hovmålare åt den habsburgska ärkehertigen Mattias av Österrike och målade bland annat dennes porträtt samt en serie på tolv månadsbilder i olja, från vilka verket ovan är hämtat. 1582 följde han med Mattias till Linz och först 1592 kunde han slutligen återförenas med sina anhöriga i Frankfurt.

Lucas van Valckenborchs genrebilder skiljer sig en hel del från föregångaren Bruegel och delar flera stildrag med framstående landskapsmålare som Joachim Patinir och Herri met de Bles. Det ofta högt anlagda fågelperspektivet utgör på många sätt en tillbakagång till Patinirs så kallade världslandskap medan den krassa realismen snarare erinrar om senmedeltidens breviarier och tideböcker. Onekligen går det även att finna vissa spår av manierism i Lucas bildvärld men detta stildrag vägs alltid upp av en i huvudsak realistisk naturframställning. Det var bara undantagsvis som Lucas ägnade sig åt rent pastischmåleri och efterbildning. Ett exempel på det sistnämnda finner vi i motivet nedan vilket närmast utgör en karbonkopia av Bruegels De blinda från 1568.


Lucas van Valckenborch verkade i en tid som konsthistorikerna allmänt brukar beskriva som en tillfällig kulturell nedgångsfas. Skulden för denna stagnation bör framförallt läggas på reformationens företrädare vars inflytande på samhällsutvecklingen kraftigt försvagade både kyrkans och aristokratins roll som konstmecenater. En annan bov i dramat var givetvis den nya borgerliga konstmarknaden som med sitt eviga sug efter snabbproducerad konst öppnade upp för en störtflod av mer eller mindre begåvade imitatörer av de gamla mästarna. Även manierismen fick länge – lite orättvist kan jag tycka - utstå en hel del spott och spe på grund av sitt preciösa och förment innehållslösa uttryck.

Populära att imitera vid denna tid var framförallt Hieronymus Bosch, Jan Mandijn och redan nämnda Pieter Bruegel den äldre. Särskilt omtyckta blev de av Bruegel inspirerade motiven med karnevaler och festande bönder. Denna så kallade karnevaliska bildtradition har ibland i positiva ordalag beskrivits som ett uttryck för renässansens folkliga skrattkultur men är också färgad av ett i grunden högborgerligt ovanifrånperspektiv där det enkla folket sågs som något komiskt och löjeväckande. Kännetecknande för genren var bland annat stilgreppet att förlägga bildens blickpunkt högt, eller i en från skeendet avskild skogsglänta, vilket gör att vi som betraktare upplever oss som voyeurister vilka skådar in i en främmande värld.

Bilderna hittade jag här och här.

onsdag 10 september 2014

Maerten van Heemskerck och Gideons svärd


Maerten van Heemskerck (1498-1574) var inte bara en av de mest innovativa företrädarna för den nederländska manierismen utan också en mycket skicklig propagandist för den radikala reformationens sak. Mest påtagligt är detta i konstnärens teckningar och tryck där han öppet propagerar för sina ikonoklastiska ståndpunkter men det existerar även en rad motiv där han ger uttryck för sina nationalistiska ideal samt hans försvar av den förtrycktes rätt att göra uppror mot överheten.

Ett intressant exempel på det sistnämnda finner vi i Heemskercks berömda kopparsticksserie på sex blad med scener hämtade ur Domarbokens berättelse om den israelitiska härföraren Gideon. I seriens femte blad återges den storslagna scenen där Gideons militärt underlägsna rebellstyrka – lite missvisande framställda som romerska soldater – tillintetgör den till tänderna beväpnade midjanitiska hären. I bildens bakgrund kan den riktigt skarpögde även beskåda ögonblicket då Gideons män skrämmer vettet ur midjaniterna genom att blåsa i sina basuner samtidigt som de visar upp sina skräckinjagande kärl med flammande eldslågor. Trycket är utfört 1561 av Hieronymus Cock efter en originalskiss av Heemskerck.

Motiv med Gideon och hans krigare är relativt sällsynta i konsthistorien och kanske är det ingen tillfällighet att det just var den politiskt radikale Heemskerck som kom att göra motivet till sitt eget. Redan under det stora tyska bondekriget 1525 hade nämligen reformatorn Thomas Müntzer använt samma berättelse i syfte att bibliskt legitimera böndernas rätt att göra uppror mot överheten. 

Särskilt flitigt använde Heemskerck sig av begreppet ”Herrens och Gideons svärd” vilket var det härskri som Gideons mannar ropat under anfallet mot midjaniterna. Tack vare Müntzers uppviglande skrifter blev begreppet vida spritt bland anabaptister och andra socialrevolutionära grupperingar och sedermera kom alltså även Heemskerck att sprida budskapet vidare i sin konst. Värt att nämna i sammanhanget är att bildsviten också nådde Sverige där den bland annat inspirerade bildsnidaren Johann Thesson i arbetet med träskulpturerna till regalskeppet Vasas exteriör.

Ett annan bibliskt berättelse med en liknande tematik är den under renässansen oerhört populära legenden om Judit. Liksom var fallet med legenden om Gideon berättar även denna bloddrypande historia om hur en militärt underlägsen part genom list, offervilja och Guds hjälp besatt makten att driva en hel armé på flykt. 

Legenden hämtades ursprungligen ur den apokryfiska Judits bok vilken berättar om hur den judiska änkan Judit räddar sitt folk från undergång genom att med vin och erotik förföra fältherren Holofernes för att sedan hugga huvudet av honom. I Heemskercks framställning, tryckt av Philip Galle 1560, skildras det upphöjda ögonblick då Judit triumfatoriskt håller upp Holofernes huvud medan blodet ännu pulserar fram ur den livlöse fältherrens kropp.


Av intresse i sammanhanget är också att självaste Martin Luther tog djupt intryck av legenden och att hans hovmålare Lucas Cranach utförde flera versioner av motivet. Enligt Luther utgjorde berättelsen om Judit en vacker religiös allegori vilken påminde om Jesu liknelser. Budskapet var att Gud straffar dem som förhäver sig i högmod och hjälper dem som håller fast vid tron och förtröstar på Honom. Cranachs allegoriska framställningar av Juditmotivet utgör dock ett unikum i sammanhanget och de flesta bildkonstnärer verksamma under såväl renässansen som barocken valde istället att läsa boken just såsom den ursprungligen var tänkt att läsas: det vill säga som en uppmaning till gudomligt inspirerad terror i en tid utan nåd.

Bilderna hittade jag här och här.