torsdag 11 december 2014

Jacob van Swanenburgh


Med detta något kortare inlägg än vanligt avslutar jag året med ett par riktigt förtjusande undergångsbilder målade i Hieronymus Boschs anda. Bägge målningarna är tillskrivna den i Leiden födde manieristen Jacob van Swanenburgh som idag kanske är mest känd som Rembrandts första lärare och som av konsthistorikerna lite orättvist brukar avfärdas som ”en obetydlig lokal mästare”. Trotsig som jag är av naturen vill jag härmed försöka återupprätta denne ringaktade målares rykte och peka på hans stora betydelse för såväl ruinromantikens som det postapokalyptiska stadslandskapets framväxt.

Jacob Isaacsz. van Swanenburgh (1571-1638) var den äldste av tre söner till den namnkunnige porträtt- och genremålaren Isaac Claesz van Swanenburgh. Efter att ha lärts upp i sin faders verkstad företog han sig en resa till Italien 1591 där han snabbt gjorde succé i viktiga konstmetropoler som Venedig, Rom och Neapel. 

De stora framgångarna till trots är han dock främst ihågkommen som Rembrandts första lärare och bara ett begränsat antal målningar kan med säkerhet tillskrivas hans namn. Dessa målningar brukar i huvudsak delas in i två kategorier: dels några få stela utsiktsbilder över Rom målade i ålderdomlig stil, dels en rad detaljrika helvetesskildringar tillhörande Hieronymus Boschs skola. Den senare motivkretsen uppvisar intressant nog flera likheter med det i Neapel verksamma konstnärskollektivet Monsù Desiderios ruinromantiska landskap och det har faktiskt ofta antagits att han var en en av gruppens främsta förgrundsgestalter. De ledande krafterna bakom detta kollektiv var de franska målarna François de Nomé och Didier Barra.


Utöver inflytandet på konstnärskollektivet Monsù Desiderio anses Jacob van Swanenburgh även ha utfört figurteckningen till flera stadslandskap tillskrivna François de Nomé. Förfarandet att sammanföra två konstnärer med sinsemellan skilda stilar var typisk för flamländsk målartradition, där bland annat Joachim Patinirs samarbeten med Joos van Cleve, Jan de Beer och Quinten Matsys utgör förnämliga exempel. I högsta grad gemensamt för Swanenburghs och Només bildspråk var det kulissartade uttrycket som hämtats från teaterns och de medeltida mysteriespelens rituella föreställningsvärld. Blandningen av gotiska, manieristiska och barocka stildrag förenade dem också.

Vilka som egentligen var den tilltänkta målgruppen för dessa dystra undergångsvisioner är fortfarande omtvistat. En del har föreslagit att målgruppen i huvudsak fanns inom aristokratin vilka av hävd tolkade motiv av detta slag som infernaliska allegorier över sedernas förfall. Andra har hävdat att genren snarare bör förstås som en andra klassens konst vilken framförallt frodades bland nyrika borgare med dålig smak som önskade imitera den gamla härskarelitens svunna levnadsvanor. Intressant att beakta i sammanhanget är emellertid att genren på senare tid faktiskt återfått lite av sin relevans vilket kanske märks särskilt tydligt inom den skräckromantiska estetik som frodas inom musikgenren black metal men också i viss mån inom skräckfilm, dataspel och andra av fantastik präglade uttrycksformer.

Som en lustig liten fotnot kan även tilläggas att Swanenburgh 1608 fängslades och förhördes av inkvisitionen i Neapel efter att han utanför en av stadens kyrkor försökt sälja målningar föreställande häxor som firar sabbat. Minst ett par av dessa verk finns märkligt nog bevarade.

Relaterade inlägg hittar ni här, här och här.