tisdag 3 mars 2015

Jacob Binck, alrunan och Paradisets frukter


I denna bloggtext hade jag tänkt återvända till min tidigare diskussion rörande Adam och Eva och den förbjudna frukten i Paradiset. Framförallt vill jag anknyta till den diskussion som följde efter min text om Heinrich Aldegrever och anabaptisterna. Jag diskuterade då huruvida Aldegrever möjligtvis kan ha använt sig av den gamla legenden om alrunan i sin skildring av Syndafallet och har nu funnit ytterligare belägg för min tes. Bilden jag talar om är signerad den tyske renässansmästaren Jacob Binck och skildrar Eva i en grotta vars tak genomborras av en rotväxt vilken åtminstone jag i min livliga fantasi vill likna vid en hybrid mellan ett fikonträd och en alruna.

Som alla trogna bibelläsare vet nämner Bibeln aldrig vilken frukt det var som bringade mänskligheten på fall. I Första Mosebok står det egentligen bara att det var en frukt vilken som helst och något äpple nämns överhuvudtaget inte. I Nordeuropa ansågs det emellertid länge självklart att frukten måste ha varit ett äpple medan man på sydligare breddgrader gärna pekat ut fikonet som boven i dramat. Andra populära förslag var bananen, citronen, päronet och tomaten.

Den äldsta och mest genuina föreställningen av dem alla är dock otvetydigt den som hävdar att det rörde sig om en klase vindruvor. Enligt Dödahavsrullarna och flera andra antika källor firade nämligen antikens judar en högtid kallad vinskördefesten där en mystisk vinstock härstammande från Edens lustgård spelade en viktig roll. Denna vinstock ansågs ursprungligen ha varit skadlig för människosläktet men efter att omplanterats av Noa efter Syndafloden troddes den ha förlorat det mesta av sin skadliga verkan och förväntades vid historiens slut komma alla till del i en evighetens skördefest. Motivet är konsthistoriskt sett mycket ovanligt men kanske är det just denna vinindränkta idétradition som Hieronymus Bosch anspelar på i sin spektakulära triptyk Lustarnas trädgård där han låter vindruvor, flödande nektar och allehanda fantasifrukter fröjda Paradisets invånare i världen hinsides.


Traditionen att identifiera alrunan med den förbjudna frukten är mer sällsynt men går faktiskt med lite god vilja att spåra tillbaka till bibliska källor. I Första Mosebok, kapitel 30, och Höga visan, kapitel 7, förekommer det nämligen en mystisk och potensgivande frukt kallad dudaim - ungefär ”kärleksäpplen” - vilken av forskarna antas anspela på alrunans frukt. Längre fram i historien tilldelades frukten även kainitiskt klingande namn som "Satans äpple" och ”mandråpare”, vilket givetvis utgör anspelningar på Syndafallet och det första brodermordet. Enligt den judisk-romerske historikern Flavius Josephus var roten vidare känd under namnet ”baaras” vilket har antagits utgöra en sammandragning av arameiskans yavruha di-m´ara, det vill säga ”mandragoran i grottan”, överförd till grekiska.

Tilläggas bör också att alkemisterna traditionellt sammanband alrunan med den heliga människoplantan homunculus (ungefär ”liten människa”) vilken en gång skulle ha planterats i Edens lustgård av Gud fader själv. Enligt legenden utgjorde alrunan Guds första försök att skapa sig en intelligent varelse som kunde bruka och vårda Paradisets trädgårdar åt honom. Han ångrade sig dock men än idag lär alrunan trivas allra bäst vid Paradisets portar.

Mer information om samma ämne hittar du härhär och här.