söndag 21 juni 2015

Cornelis van Dalem


När dagens konsthistoriker talar om tidigmoderna målare som Pieter Bruegel den äldre eller Rubens brukar man ofta betona positiva karaktärsdrag som en modern konstpublik lätt kan identifiera sig med. Hos Bruegel brukar man exempelvis lyfta fram konstnärens ”moderna” aversion mot krig och grymheter medan Rubens brukar framställas som en älskvärd diplomat vilken sin katolicism till trots ställde sig utanför tidens religiösa stridigheter. Men som ni säkert redan noterat har jag i mitt skrivande mera kommit att intressera mig för målare som av sin samtid ansågs vara oberäkneliga galenpannor födda under Saturnus tecken och vars karaktärsdrag präglades av fanatism, melankoli, upproriskhet och vidskepelse. Denna gång har turen kommit till den flamländske landskapsmålaren Cornelis van Dalem.

Cornelis van Dalem (ca 1535-76) var son till en framgångsrik holländsk köpman vilken vid 1500-talets början flyttat till den stora handelsstaden Antwerpen. Familjen blev där snabbt en del av stadens välbärgade elit och den yngste sonen Cornelis fick således en klassisk humanistisk utbildning vilken bland annat innefattade kunskaper inom historia, retorik och poesi. Med tiden kom han dessutom att läras upp i målarkonstens alla färdigheter. 

Av sin samtid titulerades Cornelis aldrig som målare utan kallades kort och gott för köpman, eller ibland aristokrat, vilket nog skall tolkas som att han aldrig behövde livnära sig på sin konst utan tjänande sitt uppehälle på annat sätt. Att Cornelis brukar benämnas som ”amatör” betyder alltså inte att han var en målare av lägre rang utan tvärtom räknades han som en av det moderna landskapsmåleriets viktigaste pionjärer och bland beundrarna märktes ingen mindre än Peter Paul Rubens.

På grund av att Cornelis aldrig tvingades leva på sin konst och endast behövde måla när han själv önskade förblev hans bildproduktion ganska begränsad i sin omfattning. De få målningar som bevarats påminner nästan samtliga om Joachim Patinirs så kallade ”världslandskap” men innefattar också en del gemensamma stildrag med kollegan Pieter Bruegel den äldre. Förutom världslandskap intresserade Cornelis sig för folklivsskildringar och även ett par målningar med gotiska interiörer har bevarats. Med tiden kom hans måleri att röra sig i en alltmer romantisk riktning och han lyckades därmed frigöra sig från den gotiska naturalismens begränsande uttrycksmöjligheter.


1556 blev ett viktigt år för Cornelis såtillvida att han då upptogs som mästare i Antwerpens ansedda Lukasgille samt gifte sig med Beatrix van Liedekercke vilken tillhörde stadens mäktiga aristokrati. Vintern 1565 tvingades emellertid familjen att fly till Breda för att undkomma habsburgarnas förföljelser av oppositionella. 

Egentligen vet vi inte så mycket om konstnärens politiska hållning under denna tid men helt säkert är att han efter förföljelserna kom att radikaliseras avsevärt. I Breda ryktades det tämligen snart om att Cornelis hyste ett brinnande hat mot allt som hade med den habsburgska ockupationsmakten att göra och det var allmänt känt att han vägrade delta i katolska gudstjänster. Mot slutet av sitt liv utpekades dessutom hans slott De Ypelaar, strax utanför Breda, som en ökänd fristad för anabaptister och andra revolutionära grupperingar. 1571 fängslades han efter anklagelser om kätteri och dog några år senare.

Sett ur detta perspektiv är det kanske också fullt logiskt att konsthistorikerna ofta försökt tolka in allehanda subversiva budskap i målarens bildvärld. Bland annat är det lätt att i flera av Cornelis motiv ana en slags nostalgisk och proto-kommunistisk längtan tillbaka till en drömd guldålder och han tycks vidare ha hyst sympati för romer och andra förskjutna folkgrupper ute i samhällets periferi. Konstnärens berömda skildring av civilisationens gryning - bilden ovan - vittnar kanhända också om en primitivistisk önskan att krossa den förhärskande ordningen och börja om från begynnelsen igen.

Fler texter om subversiv landskapskonst hittar du här och här.