fredag 5 februari 2016

Jan de Beer och Kristi födelse


För snart ett år sedan publicerade jag en kortare presentation av den sorgligt förbisedde flamländske målaren Jan de Beer (ca 1475-1528). Texten i fråga fokuserade mestadels på konstnärens pionjärroll som varande en av de första manieristerna, men jag nämnde också i förbifarten att han en gång klassats som en av erans mest betydelsefulla målare för att sedan tråkigt nog glömmas bort. Döm av min förvåning när jag bara för ett par veckor sedan upptäckte att denne ”bortglömde mästare” inte var så bortglömd som jag trott utan återigen börjat att uppmärksammas av konsthistorikerna. Nämnas bör bland annat att den första monografin tillägnad Jan de Beer är på gång och kommer att publiceras senare i år.

För att uppmärksamma denna positiva utveckling har jag ännu en gång tänkt att titta lite närmare på Jan de Beers bildvärld och då särskilt hans stämningsfulla målning Kristi födelse (omkr. 1520). Verket i fråga går numera att beskåda på The Barber Institute of Fine Arts i Birmingham och brukar allmänt betraktas som ett riktigt skolexempel på den extravaganta form av gotik som frodades inom den så kallade Antwerpen-manierismen.

Kännetecknande för Antwerpen-manierismen var framförallt dess dekadenta böjelse för det överdådiga och en närmast arkeologisk upptagenhet av gamla ruiner, antika byggnadsverk och exotiska klädedräkter. Vad som dock särskilde Jan de Beer från de flesta av sina samtida kollegor var den förhöjda drömkänsla som präglade flera av konstnärens viktigaste arbeten liksom hans oerhört dramatiska utnyttjade av ljus- och skuggeffekter. För en modern publik är det i detta avseende lätt att associera till 1920-talets expressionistiska filmkonst och dess suggestiva ljussättningar.


Jan de Beer var även mycket intresserad av medeltida mystik och infogade gärna en hel del mystifierande detaljer i sina bibliska scener samt vad som inom konstvetenskapen brukar gå under beteckningen ”dold symbolik”. Påfundet att låta scenen med Jesu födelse lysas upp av Jesusbarnets inre strålglans har han exempelvis lånat från heliga Birgittas uppenbarelser. En fin detalj i Jan de Beers tolkning av Birgittas vision är de lovsjungande änglarna som tvingas kisa med ögonen för att inte bländas av Jesusbarnets överjordiska sken. Notera även att Maria symboliskt placerat barnet på ett hedniskt altare.

Ytterligare en intressant detalj i tavlan är motivet med herdarna som samlas kring en värmande brasa längst bak i bildplanet. Motivet i fråga är gåtfullt men på senare tid har allt fler konsthistoriker enats om att detaljen antagligen anspelar på romarnas firande av vintersolståndet vilket högtidlighölls mellan den 17 och 23 december. I det gamla romarriket tillägnades denna högtid åkerbruksguden Saturnus ära och antagligen symboliserar motivet att den gamla världens tro på naturgudar nått sin slutpunkt genom Kristi födelse. Musikerna som kikar in i ruinen till höger i bild, strax bakom änglarnas rygg, tillhör sannolikt även de Saturnus karnevaliska följe.


Avslutningsvis vill jag också göra er uppmärksamma på målningens elaka framställning av Jesu far, Josef, vilken gammal och krum trevar sig fram i mörkret. Jag har tidigare i min blogg diskuterat de sandalliknande träskor som Josef bär i flera sengotiska skildringar av Jesu födelse, och här följer alltså ytterligare ett exempel. Jag har nu lyckats ta reda på att ”skorna” i fråga kallas för pattens, eller patinor, och användes som skydd mot träck, lera och andra orenligheter som fyllde gatorna under medeltiden. Har dock ännu inget riktigt bra svar på varför man inom bildkonsten ibland valde att framställa Josef som en smålöjlig figur vilken med missnöjd uppsyn passar upp Maria med hushållsarbete. En ledtråd till motivet skulle möjligen kunna sökas i en gammal tysk sedvänja där mannen i huset förväntades styrka sitt faderskap genom att förse det nyfödda barnet med gröt och nytvättade lindor.

Fler detaljbilder hittar ni här, här och här.