onsdag 8 juni 2016

Hieronymus Bosch, Luther och pastischmålarna


Bland de vanliga felen som konsthistorikerna gör sig skyldiga till när de tolkar Hieronymus Boschs bildvärld är att antingen överdriva det avvikande och potentiellt kätterska i hans konst eller - det raka motsatta - totalt negligera alla tvetydigheter och hävda att Bosch även i sina mest bisarra fantasiskapelser förblev kyrkan blint trogen. Enligt den första kategorin forskare uppfattades Bosch inte sällan som en tidigmodern fritänkare vilken hyste ett kätterskt intresse för orgiastiska riter, medan den andra skolan tenderat att se honom som en ortodox fanatiker vilken njöt av att se kättare brinna på bål.

I denna text hade jag inte så mycket tänkt att diskutera själva idéinnehållet i Boschs verk utan istället fokusera på hur några av målarens tidiga efterföljare förhöll sig till hans bildvärld. Dessa efterföljare tenderade ofta att lägga sig mycket nära Boschs originalverk men ändrade ibland vissa utvalda detaljer i sina kopior. Vi skall nu ta och titta lite närmare på ett par intressanta exempel från 1520-talet vilka båda har det gemensamt att de hämtat sin inspiration från Boschs berömda altartriptyk Konungarnas tillbedjan (1495).


Som jag berättat tidigare i min blogg innehåller Hieronymus Boschs originalverk en rad egendomliga detaljer som länge förbryllat konsthistorikerna. Av dessa vill jag framförallt lyfta fram följande tre exempel vilka samtliga klart och tydligt frångår gängse ikonografi (och som jag misstänker har rötter i medeltidens mysteriespel och åsnefester). Dessa är: (1) motivet i triptykens vänstra flygel där Josef värmer Jesusbarnets linda över en öppen eld. (2) Scenen i centralmotivets bakgrund där de heliga konungarnas arméer ryker ihop i ett regelrätt fältslag. (3) Den parodiska framställningen av flykten till Egypten där den traditionella Mariagestalten blasfemiskt bytts ut mot en apa.

Den kanske mest originella av alla efterbildningar som jag kommit i kontakt med är en sällan analyserad triptyk från slutet av 1520-talet tillskriven Gielis Panhedel - se bilden nedan. Av intresse i denna pastisch är inte minst det faktum att Panhedel här valt att behålla scenen med Josef och Jesusbarnets linda samtidigt som han ändrat på några av motivets detaljer. I Boschs version framställs exempelvis Josef som en grinig gammal gubbe vilken högst motvilligt sköter familjens smutstvätt. I Panhedels version är det i stället en räddande ängel som trätt in och bistår Josef med denna profana syssla.


Vad som ligger bakom Panhedels justeringar kan vi givetvis bara spekulera om. En möjlig tanke är att uppdragsgivaren, alternativt konstnären själv, tyckt att originalmotivet var ovärdigt ett altare som var tänkt att ägnas åt kontemplation. Borta i Panhedels version är emellertid också den kontroversiella krigsscenen samt motivet med apan. Hur man än vrider och vänder på det hela är det svårt att inte tolka dessa justeringar som en följd av den utbredda ängslighet vilken alltsedan den ödesdigra våren 1520 lagt sig som en våt filt över det europeiska kulturklimatet och i vissa katolska kretsar lett till ökad självcensur. Det var nämligen vid denna tidpunkt som Martin Luther öppet bröt med Rom och började att kalla påvedömet för Antikrist.

Även målningen längst upp i min text väcker en rad liknande frågor. Borta i denna mycket välgjorda parafras är bland annat nyss nämnda krigsscen men också esoteriska detaljer såsom det infekterade såret på kung Herodes högra ben liksom demonerna som krälar fram under de tre kungarnas guldskatter. Motivet med apan har å sin sida kraftigt bearbetats och bytts ut mot en mindre provocerande scen där en ensam vandrare leder sin åsna genom vildmarken. Så vitt jag kan se finns det ingen rimligare förklaring till alla dessa ändringar än att antingen konstnärerna själva eller, mera troligt, de som beställt verken fruktade att stämplas som kättare.

Fler kopior av Boschs altartavla hittar ni här.