torsdag 1 september 2016

Pieter Bruegel den äldre och Skatan på galgen


År 1566 inleddes en mycket våldsam era i den nederländska historien. Våldsamheterna hade förvisso en lång förhistoria men det var just detta ödesår som habsburgarna på allvar drog åt tumskruvarna efter det att kalvinisterna inlett den så kallade bildstormen. Året därpå tog den spanske kungen Filip II tillfället i akt att koppla ett järngrepp runt landet och lät skicka den skrupulöse fältherren Fernando Alvarez de Toledo, hertig av Alba, för att slå ner upproret vilket givetvis slutade i ett formidabelt blodbad och sedermera fullskaligt krig.

Paradoxalt nog var det mitt under detta kaotiska skeende i Nederländernas historia som den flamländske målaren Pieter Bruegel den äldre (ca 1525-1569) utförde flertalet av sina mest inflytelserika verk. Målningen ovan är daterad 1568 och går idag under namnet Skatan på galgen. Verket har ibland tolkats som konstnärens testamente till eftervärlden och var förmodligen hans sista målning.

Det råder delade meningar om titeln i fråga verkligen är den korrekta. Mer troligt är nämligen att originaltiteln ursprungligen anspelat på det nederländska ordspråket ”att dansa under galgen”, vilket syftar på någon som vare sig fruktar döden eller överheten. Detta utmanande budskap understryks ytterligare av den anstötliga detaljen i verkets vänstra nedre hörn där en man ses sitta på huk med nerdragna byxor och uträtta sina behov. Detaljen syftar antagligen på uttrycket ”att skita under galgen”, vilket givetvis bär på en liknande innebörd.

Beaktat det politiska läge som rådde i landet vid tiden för verkets tillkomst ligger det nära till hands att tolka motivet som ett angrepp på den spanska ockupationsmakten. Vad som talar för en sådan tolkning är att Bruegels levnadstecknare Karel van Mander hävdat att skatorna i målningen symboliserar människor som far med skvaller, underförstått inhemska angivare vilka arbetade för habsburgarna. 

Med tanke på att uttryck av detta slag utgjorde mer eller mindre vedertagna begrepp under medeltiden förefaller det knappast troligt att någon i konstnärens samtid kan ha misstolkat det underliggande budskapet. Det senare gäller inte minst den blodtörstige hertigen av Alba vilken själv var en stor konstälskare och utnyttjade krigets kaos till att lägga vantarna på Hieronymus Boschs mästerverk Lustarnas trädgård.


Rörande de subversiva budskapen i Bruegels sena bildproduktion har det från forskarhåll ibland diskuterats huruvida målaren sympatiserade med Erasmus av Rotterdam, Jean Calvin eller rentav anabaptisterna. Personligen kan jag tycka att denna typ av spekulationer lätt blir lite löjliga eftersom det vid tiden för reformationens införande knappast existerade några vattentäta skott mellan de olika trosriktningarna. Tvärtom kunde folks lojaliteter snabbt skifta från en dag till en annan och även i områden som tidigt anammat reformationens läror levde katolska sedvänjor länge kvar och präglade det dagliga livet.

Mera intressant är då att analysera den stundtals mycket fräna civilisationskritik som möter oss i flera av de målningar som Bruegel utförde mot slutet av sitt liv. Exakt hur denna civilisationskritik bör förstås i det samhälle som konstnären verkade i är omtvistat. En populär uppfattning har dock varit att Bruegel ständigt tog den lilla människans parti och hyste en närmast modern aversion mot allt vad krig, maktmissbruk och fanatism hette. Men som jag redan antytt kan man lika gärna tolka samma motiv som ett uttryck för en gryende nationalism där demonisering av fienden utgjorde en viktig ingrediens för den som ville uppvigla sina landsmän till uppror.

Avslutningsvis vill jag bara kort tillägga att Bruegel mot slutet av sitt liv utförde, inte bara ett par, utan flera målningar där representanter för det habsburgska riket sammankopplas med Bibelns mördare och mörkermän. Bland dessa verk vill jag framförallt lyfta fram Barnamorden i Betlehem, Pauli omvändelse, Babels torn och Skattskrivningen i Betlehem.

Relaterade texter hittar ni här, här och här.