lördag 18 februari 2017

Pieter Bruegel den äldre och Patientia


Bland Pieter Bruegels tidiga verk finner vi en rad mycket säregna tryck på temat de sju dygderna vilka mästaren lät utföra 1557-59 på uppdrag åt den i Antwerpen verksamme förläggaren Hieronymus Cock. Under årens lopp har dessa bilder varit föremål för otaliga tolkningsförsök och här följer nu mitt eget bidrag till diskussionen. Bilden som jag valt att fokusera på bär titeln Patientia - vilket ungefär kan översättas som ”tålamodet” - och utgavs första gången 1557. 

Exakt hur Bruegels bild skall tolkas är oklart. En viktig ledtråd finner vi emellertid i den inskrift på latin, längst ner på bladet, där människan högtidligt uppmanas att möta de olyckor som drabbar henne med jämnmod. Inskriften är av stort intresse eftersom det bland konsthistorikerna länge varit en etablerad uppfattning att Bruegel filosofiskt stod stoicismen nära.

Vad som dock talar mot en sådan stoisk tolkning är att den enda gestalten i bilden som verkligen utstrålar lugn och förtröstan är en monsterliknande varelse vilken längtansfullt vänder sin blick mot soluppgången. Redan här kan vi börja ana att trycket är ironiskt menat. Vid en närmare anblick visar det sig nämligen att soluppgången egentligen inte är någon riktig soluppgång utan en jättelik eldsvåda som reflekteras vid horisonten.

För att förstå vad monstret med den längtansfulla blicken symboliserar måste vi först ta oss en närmare titt på Hieronymus Bosch och hans apokalyptiska bildvärld. En liknande gestalt återfinns nämligen i helvetespannån till Boschs berömda triptyk Lustarnas trädgård (ca 1505) liksom i en betydligt mindre känd teckning som Bosch tros ha utfört redan på 1470-talet. Motivet i fråga, vilket traditionellt benämns som ”trädmannen” eller ”trädmänniskan”, tillhör en av Boschs mest gåtfulla figurer och har flera gånger varit uppe för diskussion i min blogg.

Det finns en rad olika tolkningar rörande vad Boschs trädmänniska kan tänkas symbolisera. Min personliga tes är alltjämt att han utgör en allegorisk framställning av brodermördaren Kain. Populära förslag är annars att han föreställer antingen Antikrist, alrunans rot, ett självporträtt eller den olycksbringande planeten Saturnus.


Hur det än står till med denna fråga verkar Bruegel själv ha lutat åt den sistnämnda tolkningen. Vad som talar för detta är bland annat att Bruegel i sitt postumt utgivna tryck Tidens triumf (1574) tecknat en besläktad gestalt och där tilldelat honom nästan samtliga av de attribut som normalt sett brukar tillskrivas guden Saturnus. Nämnas bör också att man under renässansen ofta förknippade det saturniska temperamentet med egenskaper som långsiktighet, noggrannhet och just det för vårt sammanhang så centrala tålamodet.

Men Saturnus associerades inte enbart med positiva egenskaper som flit och tålamod utan även med demoniska karaktärsdrag som melankoli, galenskap och vidskepelse.  I vissa fornkristna miljöer associerades han rentav med brodermördare Kain och dennes syndfulla släkte. I apokalypsen Vita Adae et Evae (ca 100 e.Kr.) beskrivs således Kain som ”den skimrande”, vilket var en egenskap som tilldelades honom på grund av att namnet Qayin – det vill säga Kain - påminde om Kiyun. Det senare namnet återfinns bland annat hos profeten Amos i Gamla testamentet och anses där syfta på gudastjärnan Saturnus (Am 5:26). Kanske var det i första hand denna demoniska sida av det saturniska temperamentet som Bruegel försökte gestalta i sitt tryck.

Ytterligare attribut som kan kopplas till Saturnus gestalt och som förekommer i Bruegels tryck är: hundar, klockor, kryckor, kyla, munkar, nycklar, paddor, ringdans, skaldjur, skepp, stegar, svin, träben, träskmarker och ugglor.

Bilderna hittade jag här och här.