fredag 7 april 2017

Hieronymus Bosch och livet efter syndafloden


Lustarnas trädgård har ibland beskrivits som ett hädiskt ”anti-altare”. Med denna benämning menar man att verket till sitt yttre påminner om en traditionell altartriptyk samtidigt som det bevisligen använts till allt annat än sakrala ändamål. Tidigare i min blogg har jag berättat om hur verket i fråga utfördes på uppdrag av greve Henrik III av Nassau-Breda och användes för att imponera på slottets gäster. Efter att ha färdigställt min text har ytterligare några nya uppgifter angående Henriks dekadenta leverne kommit till min kännedom och vi skall nu ta oss en närmare titt på motivet ur ett så kallat brukarperspektiv.

Henrik av Nassau-Breda var redan under sin levnad vida känd för sina extravaganta vanor och smak för påkostad konst och storslagna fester. Tyvärr existerar det få bevarade källor som beskriver grevens levnadsvanor mer ingående men några korthuggna kommentarer återfinns faktiskt i det knapphändiga materialet. Den mest välbekanta kommentaren kommer från den tyske renässansmästaren Albrecht Dürer vilken besökte slottet under sin resa till Nederländerna 1520. I sin resedagbok skriver Dürer följande intressanta rader:

Jag besökte också greve av Nassaus borg, vilken var mycket praktfullt byggd och vackert dekorerad… När jag besökte Herr Nassau såg jag i kapellet den förträffliga tavlan som mästaren Hugo [van der Goes] målat, och jag såg även två stora vackra salar, och alla de skatter som var utspridda över hela huset, och den jättelika säng i vilken femtio personer rymdes.

Tråkigt nog nämns aldrig Boschs triptyk i Dürers anteckningar. Grevens säng däremot omtalas som om den vore en omistlig sevärdhet. Även Antonio de Beatis – en italiensk präst vilken besökte slottet 1517 - nämner sängen i imponerande ordalag. Därtill berättar han att Henrik ”älskade att anordna storslagna festmåltider och att se sina gäster bli berusade, och när de inte längre kunde stå på sina ben, blev de uppkastade på hans säng”.

Det finns egentligen inga belägg för att den jättelika sängen verkligen var placerad i samma sal som Boschs målning. Ändå är detta något som ofta har tagits för givet. Som jag nyss nämnde berättade ju Antonio de Beatis att sängen användes som förvaringsplats åt överförfriskade gäster och man behöver knappast vara något snille för att räkna ut att den även kunde användas till regelrätta orgier. I vilket fall som helst kan vi nog utgå ifrån att Lustarnas trädgård på ett eller annat sätt utnyttjades som rekvisita vid Henriks vilda fester.


Intressant i sammanhanget är vidare att den äldsta bevarade källa som försöker namnge Boschs målning hävdar att dess ursprungliga titel var Sicut erat in diebus Noe` (”som det var i Noas dagar”), vilket i så fall skulle betyda att centralmotivet föreställer den osedliga tillvaro som rådde innan syndafloden. Personligen har jag alltid tyckt att denna tolkning tillhör en av de mer intressanta som framlagts men samtidigt faller på det faktum att triptykens centralmotiv vare sig uppvisar några tecken på våld eller ondska vilket den bibliska mytologin trots allt förutsätter.

Mer intressant är då de uppgifter som förekommer i De sibyllinska oraklen, bok I, där det berättas om hur Noas söner Sem, Ham och Jafet efter syndafloden upphöjdes till kungar och inledde en ny guldålder på jorden. Vidare berättar oraklen om hur träden då stod i full blom och att jorden frambringade ett överflöd av frukt, gröda och avkomma. Dessutom återgick livet till hur det en gång varit i Edens lustgård men med den betydande skillnaden att jordisk lusta nu utgjorde en del av Guds plan. Den nöjeslystne Henrik kan mycket väl ha känt till denna myt och frågat Bosch om han inte kunde göra en altartavla på temat.

Bilderna hittade jag här och här.