söndag 31 december 2017

Lucas Cornelisz de Kock


Lucas Cornelisz de Kock (1495-1552) är sorgligt nog idag mindre känd för sin konst än för att han under en lång tid förväxlades med landskapsmålaren Jan Wellens de Cock. Bakgrunden till denna förargliga förväxling är att de två mästarnas stilar nära på är omöjliga att skilja från varandra samt att deras biografier delvis överlappar varandra. Som en följd av detta har konsthistorikerna numera kommit till slutsatsen att det troligtvis rör sig om en och samma målare och att förväxlingen mellan de två har sin upprinnelse i en slarvigt utförd signatur där bokstäverna ”L de Kock” felaktigt tolkats som ”J de Kock”.

Uppgifterna om konstnären i fråga är tyvärr mycket knapphändiga. Enligt den nederländske konsthistorikern Karel van Mander var Lucas Cornelisz de Kock andra sonen till Leidenmålaren Cornelis Engebrechtsz vilken han gick i lära hos tillsammans med bröderna Pieter och Cornelis. Till skillnad från sina bröder lämnade han tidigt Leiden och sökte sig till England där han bland annat verkade som hovmålare åt Henrik VIII. Namnet "de Kock" kan dessutom tolkas som att han någon gång under sin karriär tvingats försörja sig som kock.  


Trots Lucas bakgrund i holländska Leiden präglas hans stil av den från Flandern härstammande Antwerpen-manierismen. Typisk för denna stilriktning var dess förkärlek för fantasifulla byggnader, exotiska klädedräkter, gamla ruiner och egendomliga naturformationer. Gestalterna i Lucas bilder var ofta långsmala och försedda med små ovala huvuden och bakom många av motiven märks ett erotiskt intresse för människosläktets fallna och perverterade natur. Stilens rötter finner vi inom sengotikens dekorativa så kallade flamboyantstil varifrån konstnären hämtat den graciösa s-formen vilken går igen i hans natur- och människoskildringar.

Lucas överdådiga form av gotik tycks således som skräddarsydd åt Tudortiden och dess smak för extravagans och det överförfinade. Mest berömd blev han för sina raffinerade miniatyrer och glasmålningar men han tros även ha utfört flera porträtt åt den engelska aristokratin. Intressant i detta sammanhang är att han av allt att döma var upphovsmannen till det äldsta kända porträttet av Henrik VIII:s andra gemål Anne Boleyn. Detta porträtt anses av vissa forskare vara den enda existerande avbildning av Anne som utförts medan drottningen fortfarande var vid liv. Originalmålningen har tyvärr gått förlorad men bilden nedan är en välgjord kopia från 1600-talet.


Vad som gör porträttet i fråga så intressant är att det efter Annes död på schavotten flitigt kom att kopieras och tidigt tycks ha tjänat som förebild åt alla efterkommande avbildningar av drottningen. Uttrycket i Lucas porträtt och nästan alla postuma efterbildningar är ungefär detsamma och utifrån dessa porträtt har sedan såväl historiker som konsthistoriker försökt bilda sig en uppfattning om Annes utseende och karaktär. Anne ikläds här en aristokratisk aura och tecknas nästan alltid med avlångt ansikte och höga markerade kindben.

Huruvida Lucas målning verkligen återger Annes utseende korrekt går givetvis att diskutera. Om vi jämför med konstnärens övriga bildproduktion är det nämligen tydligt att nära på alla kvinnor Lucas avbildat uppvisar samma avlånga manieristiska stildrag som i porträttet ovan. Till syvende och sist är det kanske istället Hans Holbein den yngre som hamnar närmare verkligheten när han i en skickligt utförd teckning från mitten av 1500-talet återger drottningen som en grovhuggen ragata vilken dystert försjunker i sig själv.

Fler uppgifter om konstnären hittar ni här och här.