Alltsedan jag började blogga om konst för snart åtta år
sedan har mitt intresse i huvudsak riktats mot tysk och nederländsk renässanskonst
och hur denna utvecklades under den händelserika tidsperioden 1480-1648. Personligen
anser jag att denna era är den utan konkurrens mest innovativa i måleriets
historia, vilken saknar motstycke även i modern tid. Betydelsefull för att denna
stilutveckling överhuvudtaget kunde ske var icke desto mindre det gotiska
miniatyrmåleriet i Frankrike kring sekelskiftet 1400. Det var nämligen här som
det realistiskt framställda landskapet först slog igenom samtidigt som medeltidens
stiliserade måleri fick ge vika för en ökande naturalism.
Verket som jag valt att diskutera i detta inlägg är en
mycket vackert illustrerad handskrift baserad på Giovanni Boccaccios latinska
prosaarbete Des cas des nobles hommes et femmes ("Om ryktbara mäns och kvinnors öden") vilken
utfördes 1413-1415 av den så kallade Boucicaut-mästaren. Tyvärr har jag inte läst
Boccaccios originalverk, men detta är nog av mindre betydelse eftersom
miniatyren jag fokuserar på utgår från Flavius
Josephus historiska verk Bellum Judaicum ("Judarnas krig mot romarna") och dess beskrivning av Jerusalems belägring 66-70 e.Kr. - vilken jag har läst många gånger.
I just detta motiv kan vi se hur kejsar Titus beordrar sina soldater att ödelägga staden och slakta dess invånare. Detaljen
i marginalen, med en svältande kvinna som grillar sitt barn över öppen eld, är även den hämtad från Josephus verk.
Liksom de flesta bildframställningar från renässansen
kryllar även denna miniatyr av en rad anakronistiska detaljer. Den romerske kejsaren framställs
exempelvis som en kristen monark med krona på hjässan, detta samtidigt som
Jerusalem skildras som en medeltida europeisk stad omgärdad av murar och
vallgravar. Mitt bland bebyggelsen skymtar dessutom en brinnande gotisk
katedral, vilken antagligen skall föreställa Herodes tempel. Även alla vapen
och rustningar tycks som hämtade från ett senmedeltida slagfält.
Trots att boken är mycket påkostad och rikligt dekorerad
innehåller den endast två helsidesillustrationer. Förutom bilden med Jerusalems
fall återfinns också en illustration som återger berättelsen om Syndafallet och
dess efterverkningar. Båda bilderna använder sig av en likartad symbolik där
fokus läggs på människans syndfullhet och vad denna får för följder. På samma
sätt som Adam och Eva en gång straffades för att de överträdde Guds förbud att
äta Kunskapens frukt tycks upphovsmannen här mena att Jerusalems förstörelse var
det rättmätiga straff som judarna tilldelades för att de korsfäste Jesus.
Vem som egentligen beställt verket och i vilket syfte är
högst oklart. Vi vet dock att Boccaccio vid denna tid utgjorde en närmast
obligatorisk läsning bland såväl kungligheter som inom den franska aristokratin
och att lyxartiklar av detta slag beställdes i samband med dop och bröllop men
också användes som gåvor vid olika diplomatiska sammanhang. Det var egentligen
först mot slutet av 1400-talet som oljemålningen segrade över handskriften och blev
den nya självklara statussymbolen att bygga sina allianser och varumärken omkring.
Handskriften som jag presenterat i denna text kan på flera
sätt ses som kulmen på en i grunden fransk konstform. Den illuminerade
handskriften hade nämligen en särskilt lång och framgångsrik historia i
Frankrike, vilken åtminstone sträckte sig tillbaka till 600-talet. Under Karl VI:s excentriska
styre 1388-1420 nådde utvecklingen sin topp för att sedan efter år av inbördeskrig, engelska invasioner, pest och allmänt vanstyre gradvis stagnera och förlora
sin forna status. När väl den galne kungen avsattes från tronen 1420 flydde också många av de skickligaste konstnärerna Paris och började istället att verka i Flandern och andra angränsande regioner.
Fler bilder ur samma verk hittar ni här.