tisdag 20 februari 2018

De casibus virorum illustrium


Alltsedan jag började blogga om konst för snart åtta år sedan har mitt intresse i huvudsak riktats mot tysk och nederländsk renässanskonst och hur denna utvecklades under den händelserika tidsperioden 1480-1648. Personligen anser jag att denna era är den utan konkurrens mest innovativa i måleriets historia vilken saknar motstycke även i modern tid. Betydelsefull för att denna stilutveckling överhuvudtaget kunde ske var icke desto mindre det gotiska miniatyrmåleriet i Frankrike kring sekelskiftet 1400. Det var nämligen här som det realistiskt framställda landskapet först slog igenom samtidigt som medeltidens stiliserade måleri fick ge vika för en ökande naturalism.

Verket som jag valt att diskutera i detta inlägg är en mycket vackert illustrerad handskrift baserad på Giovanni Boccaccios latinska prosaarbete De casibus virorum illustrium (”om ryktbara mäns öden”) vilken utfördes 1413-1415 av den så kallade Boucicaut-mästaren. Tyvärr har jag inte läst Boccaccios originalverk men detta är kanske av mindre betydelse eftersom miniatyren jag valt att fokusera på helt och hållet tycks utgå från Flavius Josephus historiska verk Bellum Judaicum och dess beskrivning av Jerusalems förstörelse. Motivet föreställer nämligen kejsar Titus och romarnas ödeläggelse av Jerusalem 70 e.Kr. Även detaljen i marginalen med en svältande kvinna som grillar sitt barn över öppen eld är hämtad från Josephus verk. 


Liksom de flesta bildframställningar från renässansen kryllar även denna miniatyr av en rad anakronistiska detaljer. Den romerske kejsaren framställs exempelvis som en kristen monark med krona på hjässan samtidigt som Jerusalem skildras som en medeltida europeisk stad omgärdad av murar och vallgravar. Mitt bland bebyggelsen skymtar dessutom en brinnande gotisk katedral, vilken antagligen skall föreställa Herodes tempel, och samtliga vapen och rustningar tycks som tagna från ett senmedeltida slagfält.

Trots att boken är mycket påkostad och rikligt dekorerad innehåller den endast två helsidesillustrationer. Förutom bilden med Jerusalems fall återfinns även en illustration som återger berättelsen om Syndafallet och dess efterverkningar. Båda bilderna använder sig av en likartad symbolik där fokus läggs på människans syndfullhet och vad denna får för följder. På samma sätt som Adam och Eva en gång straffades för att de överträdde Guds förbud att äta Kunskapens frukt tycks upphovsmannen mena att Jerusalems förstörelse var det rättmätiga straff som judarna tilldelades för att de korsfäste Jesus.


Vem som egentligen beställt verket och i vilket syfte är högst oklart. Vi vet dock att Boccaccio vid denna tid utgjorde en närmast obligatorisk läsning bland såväl kungligheter som inom den franska aristokratin och att lyxartiklar av detta slag beställdes i samband med dop och bröllop men också användes som gåvor vid olika diplomatiska sammanhang. Det var egentligen först mot slutet av 1400-talet som oljemålningen segrade över handskriften och blev den nya självklara statussymbolen att bygga sina allianser och varumärken omkring.

Handskriften som jag presenterat i denna text kan på flera sätt ses som kulmen på en i grunden fransk konstform. Den illuminerade handskriften hade nämligen en särskilt lång och framgångsrik historia i Frankrike vilken åtminstone sträckte sig tillbaka till 600-talet. Under Karl VI:s excentriska styre 1388-1420 nådde utvecklingen sin topp för att sedan, efter år av inbördeskrig, engelska invasioner, pest och allmänt vanstyre, gradvis stagnera och förlora sin forna status. När väl den galne kungen avsattes från tronen 1420 flydde också många av de skickligaste konstnärerna Paris och började istället att verka i Flandern och andra angränsande regioner.

Fler bilder ur samma verk hittar ni här.