tisdag 20 mars 2018

Jan Brueghel den äldre och det underjordiska landskapet


Bilder med demoner, brinnande städer och helveteseldar kallades under renässansen för brand- eller hellekens och kom under reformationstiden att utvecklas och bli en av de allra mest populära bildgenrerna. En av genrens flitigaste utövare var Pieter Bruegels yngste son Jan Brueghel den äldre (1568-1625) vilken idag är mest känd under romantiskt klingande namn som Blomster-, Sammets- eller Paradis-Brueghel men som egentligen inledde sin karriär med att måla detaljrika helvetesskildringar i Hieronymus Boschs anda.

En vanlig missuppfattning rörande målningar av detta slag är att de främst var humoristiskt menade och utgjorde en drift med prästerskapets svavelosande helvetespredikningar. Inget kunde emellertid vara mera fel. Under renässansen var det nämligen fortfarande få som tvivlade på helvetets faktiska existens och härmed på allvar vågade ifrågasätta vad kyrkan lärde ut i detta kontroversiella ämne. Tvärtom diskuterades det livligt i lärda kretsar huruvida bildframställningar med demoner borde förbjudas eller inte eftersom man trodde att onda makter kunde använda konsten som en portal att ta sig igenom till den materiella världen.

Denna för oss idag bisarra föreställningsvärld vittnar tydligt om den magiska roll som konsten laddades med vid tiden för reformationens införande. Inom antropologin har man i detta sammanhang talat om konstnären som en slags gränsöverskridande tröskelmänniska vilken på en och samma gång uppfattades vara en del av det etablerade samhället samtidigt som hon i vissa sammanhang tilldelades rätten att överskrida de gränser som ingen annan fick närma sig. Jan Brueghels överlastade helvetesscener förefaller bottna i just en sådan attityd.

Som en följd av denna nya och delvis magiska syn på konsten började man vid mitten av 1400-talet att uppfatta konstnärerna som inåtvända melankoliker vilka stod under den demoniska planeten Saturnus inflytande. Man började nu tala om det kreativa geniet som varande född under Saturnus tecken istället för som man tidigare hade gjort under medeltiden att sammankoppla konstnären med hantverkets och handelns planet Merkurius. Vår tids romantiska konstnärsmyt har givetvis sina rötter i denna tidigmoderna föreställning.


En annan aspekt på samma tema berör den än mer uråldriga bilden av schamanen – i detta fall konstnären - som en representant för ”det radikalt annorlunda” vilken ansågs leva i gränslandet mellan den materiella världen och världen hinsides. Det existerar förvisso mig veterligen inga bevarade källor som vittnar om att sådana schamanistiska föreställningar faktiskt var i svang under 1500-talet men i vår tid har den franske antropologen Claude Lévi-Strauss vid åtminstone ett par tillfällen jämfört Hieronymus Bosch och hans bildvärld med schamanismen. Ett liknande förhållningssätt skulle givetvis också kunna överföras på Jan Brueghels konst.

Målningen längst upp i texten bär titeln Kristi nedstigning i Limbo och är målad 1593. Den andra bilden föreställer Aeneas och den cumaeiska sibyllan i underjorden och är från 1594. Det skall väl också tilläggas att målningar av detta slag ofta bar på en allegorisk undermening där livet tolkades som en strapatsfylld pilgrimsresa fylld av lockelser och faror. Genren hade sina rötter i senmedeltidens andaktskonst men blev återigen på modet kring sekelskiftet 1600.

Bilderna återfinns här.