måndag 16 april 2018

Maerten van Heemskerck och ondskans estetik


Mitt livs kanske största konstupplevelse drabbade mig för sisådär sju år sedan när jag var på snabbesök i Linköping och passade på att ta mig en titt på det ökända Laurentiusaltaret i stadens domkyrka. Normalt sett brukar jag inte vara så road av att se konstverken i sina ursprungliga miljöer, eller för den delen på museum, utan tycker generellt att konst gör sig allra bäst i uppslagsverk och konstböcker. Jag vet inte riktigt vad det är som brukar skava men ofta har jag tyckt att målningarna varit mindre storslagna i verkligheten än jag förväntat mig.

Med Maerten van Heemskercks Laurentiusaltare (1542) var det däremot något helt annat. För det första var altartavlan gigantisk i sina proportioner – jag tror den största som någonsin gjorts i Holland - och för det andra upplevde jag verket så fyllt av makabra detaljer att det bara inte gick att se sig mätt på. Mest gripen blev jag av scenen med den törnekrönte Kristus vilken nära på försatte mig i ett hypnotiskt tillstånd av att befinna sig på plats i Jerusalem och stå mitt bland den skränande hopen som krävde att Jesus skulle korsfästas.

Om konstens främsta syfte är att skaka om oss och utmana vår falska självgodhet är Heemskercks altare ett ovanligt lyckat exempel på detta. Jag har skrivit lite om ämnet vid ett annat tillfälle och sammankopplade då verket med Augustinus uppmaning att kontemplera över den egna ondskan och att erkänna att vi alla bär på ”Antikrist inom oss”. Kyrkofaderns utgångspunkt var att alla människor har såväl Kristus som Antikrist i sitt inre och att dessa två krafter ständigt strider med varandra om själarnas herravälde. Den som förnekar mörkret inom sig var enligt Augustinus redan i Satans klor.


Även om Heemskercks dualistiska förhållningssätt kanske inte är högsta mode idag måste jag erkänna att jag personligen attraheras av hans bottenlösa misantropi liksom den nattsvarta humorn. I denna förvridna mardrömsvärld påminner människorna mest om djur medan djuren lustigt nog har något människolikt över sig. Gestalternas karaktärsdrag är vidare så förvridna av hat, ondska och sadism att det nästan blir parodiskt. För oss inpiskade världsföraktare utgör dock Heemskerck livsgärning alltid en sann fröjd för ögat.

Bilden nedan är hämtad från altarets sällan tillgängliga ytterflyglar och föreställer den helige Laurentius när han grillas på halstret. På väggen bakom tortyrscenen skymtar en latinsk fras hämtad ur helgonets berömda sista ord: ASSATUS SUM IAM VERSA ET MANDUCA – vilket i sin helhet brukar översättas: ”Jag är färdiggrillad på den här sidan, vänd på steken och ät.” En annan av mina favoriter är konstnärens skildring av nattvarden där det placerats ett tomt brännvinsglas på bordet framför Judas Iskariot. Tyvärr hittade jag ingen riktigt bra bild på denna humoristiska lilla detalj.


Den som önskar att åka och titta på altarskåpets alla spännande detaljer får tyvärr hålla sig till tåls ändå fram till hösten. Delar av verket är nämligen tillfälligt utlånade till Holland och kommer att återställas först i mitten av oktober. Fram till dess kommer verket att ingå i en jubileumsutställning i Alkmaar där det ursprungligen stod placerad i stadens Laurentiuskyrka.

Östgöta Correspondenten har för övrigt nyligen publicerat en läsvärd artikel om flytten som ni kan läsa här. Jag noterar kort att den holländska konstexpert som intervjuas i artikeln kallar den i Sverige så ringaktade altartavlan för ett mästerverk. Detta expertutlåtande får mig att fundera på om vi egentligen inte borde överväga att lämna tillbaka verket till sitt ursprungsland. Vi svenskar hyser ju hur som helst ingen känsla för konst av denna kaliber.

Bilderna hittade jag här och här.