onsdag 29 augusti 2018

Egerton Genesis


Egerton Genesis är en av senmedeltidens mest omdiskuterade handskrifter vars egensinniga bildvärld aldrig slutat gäcka konsthistorikerna. Boken är svår att datera men numera tror man att den är från 1300-talets senare hälft. Förmodligen utfördes boken på uppdrag av någon ur den engelska medelklassen men av okänd anledning kom den aldrig att färdigställas. Sammanlagt innehåller manuskriptet 149 illustrationer varav samtliga motiv inspirerats av berättelserna i Första Mosebok. Bilden längst upp föreställer Gud fader när han vilar på skapelsens sjunde dag.

Upphovsmannens identitet är fortfarande omstridd. På senare tid har det gjorts försök att identifiera konstnären med den flamländske mästaren Michiel van der Borch vilken tros ha varit verksam i England vid tiden för verkets tillkomst. Den frodiga och folkligt förankrade berättarstilen som präglar Egerton Genesis saknas dock i flertalet av de verk som normalt sammankopplats med Michiel van der Borch vilket lett till att många ifrågasatt denna attribuering.

Kännetecknande för boken är annars dess oerhört negativa inställning till kungamakten. Omtalad är bland annat konstnärens skildring av Sodoms undergång där stadens härskare belåtet ser på när tiggare jagas utanför stadens murar och misshandlas med en käpp. Kritiken som riktas mot samhällets stöttepelare är ofta så hård och hånfull att den knappast enbart kan tolkas som en produkt av medeltidens narr- och gycklartradition. Unikt för boken är dessutom dess ovanligt inkännande skildringar av samhällets olycksbarn.

Varifrån konstnären hämtat sin inspiration är heller inte helt klarlagt. Infogade i bokens bilder finns emellertid korta citat som hämtats från Petrus Comestors teologiska verk Historia Scholastica (1173) men bilderna vittnar också om att konstnären måste ha varit bekant med såväl judiska som tidigkristna bibelparafraser tillhörande den apokalyptiska skolan. Bilden nedan utgör bara ett av många exempel och återberättar den fornkristna legenden om hur brodermördaren Kain vådaskjuts av den blinde jägaren Lemek.


Den äldsta bevarade källan som skildrar detta skeende är den syriska bibelparafrasen Skattegrottan (ca 595 e.Kr.). Här berättas historien om hur en åldrad Lemek ger sig ut på jakt tillsammans med sin son Tubal-Kain. Lemek skryter först för sin son och säger att han en gång varit den bästa skytt som någonsin vandrat på denna jord. Han ber sedan sin son att en sista gång hjälpa honom att lyfta bågen och ta sikte på ett djur i skogen. Tubal-Kain riktar då bågen mot något som han tror är ett vilt djur i buskarna, varpå Lemek avfyrar sin båge och pilen träffar den gemensamma anfadern Kain. Kort därefter förstår Lemek vad som skett och slår i vredesmod ihjäl sin egen son.

Egerton Genesis fokuserar på det allmänmänskliga i berättelsen. I de äldsta avbildningarna av legenden brukade Kain ofta framställas som en hybridvarelse med horn i pannan men här skildras han istället som en helt vanlig människa. För att understryka att han trots allt var en ondskefull gestalt har man försett honom med ett kraftigt hårsvall vilket ibland har jämförts med eldslågor. Även bilden där Lemek har ihjäl sin son vittnar om upphovsmannens stora uppfinningsrikedom. Ta er gärna en närmare titt på det fantasifulla skogspartiet bakom Tubal-Kains döda kropp. Det är som om Lemeks förtvivlan här tar sig rent fysiska uttryck och får trädens grenar att deformeras av fasa.


En annan bild som onekligen kittlar fantasin är den som gestaltar Noas ark och första dagen efter Syndafloden. Kolla särskilt in draken som smiter ut på arkens baksida samtidigt som Noa och hans söner hjälper de övriga djuren att ta sig ut i det fria. Bildens budskap går det knappast att ta miste på. Det var inte bara människan och djuren som överlevde Syndafloden. Med på arken följde också ondskan.

Hela boken hittar ni här.

onsdag 15 augusti 2018

Albrecht Altdorfer och draken

Sankt Göran och draken var länge ett av de mest populära motiven inom konsten. Sin storhetstid hade motivet under 1400-talet men efter reformationens införande kom det ganska snart att förlora sin relevans. Storhetstiden sammanfaller med en mycket orolig tid i Europas historia där såväl hög som låg nervöst inväntade Antikrists ankomst och alla trodde att jordens undergång var nära. Den helige Göran kom i detta sammanhang att symbolisera egenskaper som dygd, ståndaktighet och civilisation medan draken stod för kaos, destruktivitet och ondska. Teckningen ovan är från orosåret 1512 och utförd av den tyske renässansmästaren Albrecht Altdorfer.

Albrecht Altdorfer utförde även en berömd målning på samma tema vilken numera anses vara en av de första landskapsmålningarna. Detta mästerverk tillkom omkring 1510 och är jämte Alexanderslaget (1528) en av Altdorfers allra mest anmärkningsvärda skapelser. Det existerar också flera teckningar och tryck från samma tid som tros vara av konstnärens hand och som behandlar samma legend.

Föreställningen om draken som kaosets urmoder är i sig uråldrig. Redan i de gamla skapelsemyterna uppträder hon som ett ursinnigt väsen vilket gudarna måste besegra för att inte själva gå under. Under medeltiden återkom samma myt i en ny tappning men nu var det istället olika riddare och helgon som övertog gudarnas roll som tappra drakdödare. Mest berömd blev legenden om Sankt Göran och draken men även berättelsen om Sankta Margareta av Antiokia fick stor spridning.

I väst har draken traditionellt sammankopplats med eldens element och ansetts ha sin boning långt ute i ödemarken. Betydligt mindre uppmärksammade är då de otaliga verk där draken gåtfullt associeras med druvor, vinrankor och vingårdar. Sådana bilder förekom redan under medeltiden men det var först under renässansen som motivet slog igenom på bred front och bland annat började pryda påkostade vinkannor och dryckeskärl av det mer extravaganta slaget. Vinkannan nedan är formgiven av Albrecht Altdorfer.



Men vad har då draken med vin och dryckenskap att göra? För att gå till botten med detta måste vi först vara på det klara med att draken i den kristna tankevärlden egentligen bara är ett annat namn på Satan. I Uppenbarelseboken kallas nämligen draken för ”ormen från urtiden som är Djävulen och Satan” (Upp 20:2) och identifieras därmed med den orm som en gång lurade Adam och Eva att äta den förbjudna frukten på Kunskapens träd. Flera utombibliska skrifter hävdar dessutom att detta träd var en vinstock. Mest utförligt beskrivs mytologin i Tredje Baruksboken:

Och Baruk talade återigen med ängeln: ”Herre, visa mig trädet som ormen använde när han förledde Adam och Eva.” Och ängeln svarade: ”Lyssna på mig Baruk, ursprungligen var trädet en vinstock, men sedan omvandlades trädet till syndfulla begär som Satanael spred över Adam och Eva, och på grund av detta förbannade Gud vinstocken eftersom Satanael hade planterat den…”

Lite längre fram i samma bok berättas det om hur Noa återfann växten efter Syndafloden och började meditera över dess ondska:

När Noa klev ut ur arken fann han vinstocken på marken och kände först inte igen den eftersom han bara hört ryktena om den och dess utseende. Han tänkte för sig själv: ”Detta måste verkligen vara vinstocken som Satanael planterade mitt i trädgården, genom vilken han förledde Eva och Adam, varpå Gud förbannade den och dess frukt. Om jag planterar den, kommer då Gud att bli arg på mig?”(---) Och Herren sände ängeln Sarasael; och han förklarade, ”Res på dig Noa, plantera vinstocken och ge den ett nytt namn och använd den till något gott. Men var aktsam, trädet bär fortfarande på ondska.”

Munken som nertecknade Tredje Baruksboken hävdar alltså att det var Satanael, och inte Noa, som var den förste vinodlaren. Om vi tar hans berättelse på allvar och accepterar att föreställningar av detta slag vann en viss ryktbarhet i medeltidens Europa blir det också lite enklare att förstå varför konsthistorien fullkomligt kryllar av druvätande drakar och varför man under renässansen dekorerade sina vinkannor med små sirliga drakgestalter. Draken uppfann vinet och kom därför skämtsamt att uppfattas som dess beskyddare.

Bilderna återfinns här och här.