Wolf Huber var vid sidan av Albrecht Altdorfer den mest betydelsefulle av Donauskolans företrädare. Han föddes i Feldkirch, Vorarlberg, i mitten av 1480-talet och bosatte sig i Passau omkring 1510-1511. Av allt att döma lärdes han upp av sin fader - målaren Hans Huber - och var till en början inspirerad av den österrikiske 1400-tals målaren Michael Pacher och dennes banbrytande stilsammansmältning av gotik och italiensk renässans. Senare kom Huber att hämta intryck från Albrecht Dürer och dennes italienska föregångare samt, ännu något senare i karriären, Albrecht Altdorfer. På grund av det knappa källmaterialet förblir dock det mesta om konstnärens tidiga år höljt i dunkel.
Även när det gäller Wolf Hubers förmodade kontakter med landskapsmålaren Albrecht Altdorfer råder viss oklarhet. En ofta återkommande tes är dock att de två träffades 1511 och sedan slog följe nerför floden Donaus strömmar för att där grunda den stil vi idag sammankopplar med Donauskolan. Huruvida detta antagande verkligen kan stämma är som sagt fortfarande omdiskuterat men det är hur som helst vid denna tid som Huber överger sina tidiga realistiska naturavbildningar till förmån för ett alltmer suggestivt och panteistiskt färgat landskapsmåleri. Bilden ovan är från 1522 och utgör ett finstämt exempel på denna av mystik präglade bildgenre.
1515 anställdes Wolf Huber som hovmålare hos biskopen i Passau och stannade sedan där fram till sin död 1553. I biskopens tjänst utförde han 1522-1524 en stor altartavla på temat korsresningen vilken numera brukar klassas som Hubers självklara mästerverk. I samband med detta mästerprov utförde han även en rad teckningar – de flesta daterade 1522 – med groteska människogestalter som med sina förvridna ansiktsuttryck uppvisar påverkan av Leonardo da Vincis fysionomiska studier av missbildade människor. Tyvärr har jag inte lyckas hitta några riktigt bra återgivningar av vare sig dessa teckningar eller altartavlan men motivet nedan är från ungefär samma tidsperiod. Uttrycket vid denna tid var av det stökigare slaget och bryter på alla sätt med den harmoniska enhetskänsla som man generellt brukar sammankoppla med renässansen.
Om Donauskolan bör poängteras att den knappast var en skola i ordets egentliga mening utan snarare utgjorde ett samlingsbegrepp för en gemensam stil som delades av en rad landskapsmålare verksamma i trakten kring Donau. Dess stil kännetecknas av sin romantiska grundton som inte sällan övergår i ren expressionism. I teckningarna och penselföring märks en tydlig dragning åt det excentriska där man gärna försökte fånga naturens väsen genom små böljande rörelser. Det har i detta sammanhang ibland talats om ett andligt släktskap mellan Donauskolan och samtida tyskspråkiga mystiker som Paracelsus och Sebastian Franck. Typiskt är också det djupa men vanligtvis mycket fritt hållna perspektivet.
Donauskolan fick inga omedelbara efterföljare men kom långt senare att inspirera flera målare verksamma under manierismen, barocken och romantiken. De mest betydelsefulla av dessa var nederländska manierister som Gillis van Coninxloo, Roelandt Savery och Hercules Seghers. På 1920-talet hämtade även anhängare av den nya sakligheten – såsom Otto Dix, George Grosz, Christian Schad m.fl. – inspiration från Donauskolans förvridna form av realism. Inom dagens populärkultur märks inflytandet främst inom fantasy och skräckfilm. Peter Jacksons filmatisering av J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen, 2001-2003, utgör här bara ett av många fantasifulla exempel.
Fler verk av Wolf Huber hittar ni här.
