Något som länge väckt min förundran är varför det sengotiska landskapsmåleriet från 1500-talets början aldrig fått det erkännande som genren förtjänar. Vad som ligger bakom denna ignorans är svårt att veta men antagligen beror det på att alltför få idag känner till vilken enorm betydelse detta
måleri haft för den våg av fantastik och gotisk riddarromantik som
sköljt över den västerländska populärkulturen de senaste decennierna. Tidigare i min blogg har jag berättat om hur den nyzeeländske regissören Peter Jackson lät sig inspireras av landskapsmålaren Albrecht Altdorfer när han skapade sin trilogi om härskarringen. I denna text hade jag tänkt titta närmare på en av genrens främsta pionjärer samt fundera lite över den moderna fantastikens gotiska rötter.
En av den sengotiska fantastikens mest prominenta
företrädare var den i Bryssel verksamme manieristen Lucas Gassel (ca
1495-1568). Gassel tillhörde generationen som kom efter den berömde landskapsmålaren Joachim Patinir och var tillsammans med mästare som Herri met de Bles och Lucas Cornelisz de Kock med om att förnya föregångarens stilbildande världslandskap genom att fylla bildernas förgrund med mer mänsklig aktivitet. Enligt den
nederländska konsthistorikern Karel van Mander var Gassel en av sin tids
skickligaste landskapsmålare men inflikar samtidigt att han var lite lat. I nuläget existerar endast 20 verk som med säkerhet kan sägas ha utförts av mästarens hand.
Uppgifterna om Lucas Gassel är annars ganska knapphändiga. Känt är dock att han föddes i Helmond i södra Nederländerna och man tror att han redan
vid unga år flyttade till konstmetropolen Antwerpen där han tidigt anslöt sig
till stadens manierister. Därefter flyttade han till Bryssel
och verkade i dess omnejd fram till sin död i slutet av 1560-talet. En del konsthistoriker tror dessutom att han vistades några år i Italien. Om det senare vittnar inte minst det faktum att flera av målningarnas stadsmiljöer innefattar byggnadsverk med tydligt klassicistiska stildrag.
Lucas Gassels målningar har ibland beskrivits som en slags tidigmoderna fantasylandskap befolkade med helgon och bibliska gestalter som flytt
civilisationens larm. Med tanke på att Gassels tidiga år sammanföll
med reformationstidens oroliga inledningsfas och följande inbördeskrig ligger det onekligen nära till hands att tolka hans drömska panoramalandskap som en sorts eskapistiska fantasivärldar dit
tidens furstar kunde ta sin tillflykt när det politiska läget tycktes alltför
hopplöst. I denna bemärkelse kan renässansens fantasilandskap sägas ha en hel del gemensamt
med vår tids fantasyfilmer och dess fåfänga försök att besvärja känslan av
meningslöshet i en värld som förlorat allt hopp.
En annan intressant teori rörande fantasilandskapets uppkomst är att det bör förstås som en produkt av Christopher Columbus och andra kolonisatörers expeditioner
till ”den nya världen”. Anhängare av denna teori menar att tidens
landskapsmålare hämtat mycket av sin inspiration från olika kartografiska verk samt från hemvändarnas ofta fantasifullt utformade reseskildringar.
Personligen
är jag ingen större vän av denna teori utan vill istället mena att intresset
för målade landskap inleddes långt tidigare och framförallt skall ses som en
ofrånkomlig konsekvens av sengotikens naturalistiska strävanden. Fröet till det moderna landskapsmåleriet uppkom nämligen redan under tidigt 1400-tal då den flamländske målaren Hubert van Eyck började lägga en allt större tonvikt vid motivens bakgrund och tillsamman med sin bror Jan skapade detaljrika landskapsvyer med tydliga inslag av fantastik. Därefter kom snart en rad efterföljare vilka i en allt högre grad stegrade fantastiken i sina verk. Viktiga för denna utveckling var framförallt Hieronymus Bosch, Geertgen tot sint Jans och Joachim Patinir. Estetiken i vår tids fantasy står med stadiga rötter i denna sengotiska bildtradition.
Därtill finns det en del konsthistoriker som hävdat att även tidens panteistiska idéströmningar kan ha bidragit till det stora intresset för målade landskap. Sådana idéer florerade framförallt bland kättarrörelser som anabaptisterna och valdenserna men förekom också hos en katolsk mystiker som Jan van Ruysbroeck. Det har rentav ibland talats om den nordeuropeiska landskapskonsten som en slags panteistisk revolt gentemot den italienska renässansen med dess individualism och strävan efter klarhet och matematisk harmoni.
Avslutningsvis vill jag bara kort passa på att upplysa om att den första större utställningen med Lucas Gassels landskapsbilder snart kommer att gå av stapeln. Mellan den 10 mars och 7 juni 2020 kommer nämligen majoriteten av alla målningar, gravyrer och teckningar som med säkerhet kunnat kopplas till Lucas Gassel och hans verkstad finnas till allmän beskådan i målarens födelseort Helmond. Kanske är det nu äntligen dags för
det flamländska landskapsmåleriet och dess så kallade protofantastik att få sin välförtjänta renässans.
För den som är intresserad av bilderna i min text kan jag tillägga att målningen längst upp återger den bibliska scenen där Jesus frestas
av djävulen ute i ödemarken. Detta verk tillskrevs länge felaktigt Joachim Patinirs
brorson Herri met de Bles men anses numera ha skapats i Gassels verkstad. Bilden
därunder är ett ganska ovanligt bibliskt motiv där den barnträngtande Tamar
förför sin svärfar Juda och därmed ger upphov till kung Davids ätt. Sista bilden
utgör ett klassiskt världslandskap där Sankt Kristoffer bär Jesusbarnet över en
flod.
Fler bilder av Lucas Gassel hittar ni här.
