söndag 30 augusti 2015

Om porträttkonst, ugglor och genialitet


I denna månads något försenade bloggtext hade jag tänkt göra reklam för webbsidan Picturing the Netherlandish Canon och dess utsökta samling med konstnärsporträtt signerade den nederländske kopparstickaren Hendrick Hondius den äldre (ca 1573-1650). Samlingen, som bär den tungvrickande titeln Pictorum aliquet celebrium, praecipué Germaniae Inferioris, effigies (1610), utgör en riktig guldgruva för alla som likt mig är helt besatta av det tidigmoderna måleriets pionjärer och önskar fördjupa sig i dess mest framstående mästare. För den intresserade hänvisar jag till länken ovan men först följer ett litet smakprov ur samlingen.

Vi inleder vår genomgång med att ta en närmare titt på bokens hyllning av den flamländske landskapsvirtuosen Herri met de Bles (bild 1). Anmärkningsvärt i detta porträtt är inte minst den lilla ugglan som tittar fram ur en liten väggnisch strax bakom målarens rygg. Ugglan anses allmänt ha varit ett av Herri met de Bles mest använda attribut och förekom särskilt flitigt i hans målningar tilltänkta för den italienska marknaden där konstnären gick under namnet il Civetta, det vill säga ”den lilla ugglan”. Signaturen bidrog i hög grad till att ge målningarna en aura av mörk mystik ur vilken Herri sedan skapade sig ett varumärke som alla lätt kunde identifiera.

Ett fint exempel på det sistnämnda finner vi i hans storslagna panoramamålning Flykten till Egypten – detaljbild nedan - där Josef med en förskräckt uppsyn pekar på en liten uggla som bosatt sig i en avlägsen liten rövarhåla ute i den egyptiska ödemarken. Av Josefs kusliga min att döma förstår vi att ugglan här både får representera mörkrets makter samtidigt som den paradoxalt nog också utgör konstnärens hemlighetsfulla signatur.


Den något oortodoxa idén att associera sitt namn med naturen och dess demoniska krafter var inte något som Herri met de Bles var först med att introducera utan denna bildtradition etablerades faktiskt redan av sengotiska målare som Hieronymus Bosch och Matthias Grünewald. Hondius synes hur som helst ha varit väl medveten om denna tidstypiska form av mystifierande natursvärmeri och beskriver därför konstnären i följande dunkla ordalag:

”Den mest gynnsamma platsen i sin hembygd formade honom till en fullbordad målare, och någon annan läromästare än hembygden behövde han knappast. Obetydliga Bouvignes hyste missunnsamhet mot grannstädernas ära och frambringade därför Hendrik [met de bles] som var väl bevandrad i konsten att måla fält. Och lika mycket i avkastning som obetydliga Bouvignes gav Dinant, lika mycket avkastning tilldelade Hendrik dig Joachim [Patinir].”

Vad som gör Hondius bok till en sådan spännande läsning är just dess egensinniga tendens att försöka sammansmälta begreppet genialitet med tidens svärmiska panteism. Denna tendens når sitt klimax i bokens lyriska hyllning till den redan under sin levnad geniförklarade flamländske landskapsmålaren Gillis van Coninxloo (bild 3). Dikten som infogats i porträttet lyder ungefär som följande:


”Ditt kall var att måla fält, sjöar, smådjur och vattenkällor. Med dessa ting fröjdade du vår blick på ett förunderligt sätt. I din efterföljd målar nu också andra fält och sjöar: faunerna, nymferna och dryaderna lovsjunger ditt namn.”

För kanske första gången i konsthistorien möts vi i detta stycke av en syn på naturen och det skapande geniet som tydligt påminner om romantikens.


Bland bokens 69 konstnärsporträtt finner vi dessutom betydelsefulla mästare såsom Jan van Eyck, Rogier van der Weyden, Dirk Bouts, Hieronymus Bosch, Pieter Bruegel den äldre, Albrecht Dürer, Hans Holbein den yngre, Jan Gossaert van Mabuse och många andra. Jag kan kort sagt inte göra annat än att rekommendera er att gå in på webbsidan - som jag länkat till längst upp i inlägget - och njuta av bokens lika underbara som otidsenliga genikult.

Utförligare texter om Herri met de Bles och Gillis van Coninxloo hittar du här och här.