Bilder med demoner, brinnande städer och helveteseldar
kallades under renässansen för brandekens och var under
reformationstiden en av de mest populära bildgenrerna. Den kanske allra flitigaste inom genren var Pieter Bruegels yngste son
Jan Brueghel den äldre (1568-1625), vilken idag är känd under romantiskt
klingande namn som Blomster-, Sammets- eller Paradis-Brueghel, men som faktiskt inledde sin karriär med att måla detaljrika helvetesskildringar i Hieronymus
Boschs efterföljd.
En vanlig missuppfattning rörande målningar av detta slag är
att de främst var humoristiskt menade och utgjorde en drift med prästerskapets
svavelosande helvetespredikningar. Inget kunde emellertid vara mera fel. Under
renässansen var det nämligen relativt få som tvivlade på helvetets faktiska existens
och som härmed på allvar vågade ifrågasätta vad kyrkan lärde ut i detta invecklade ämne. Tvärtom diskuterades det livligt i lärda kretsar huruvida bildframställningar
med demoner borde förbjudas eller inte. Detta eftersom man trodde att onda makter
kunde använda konsten som en förtrollad portal genom vilken de kunde ta sig in i den materiella
världen.
Denna för oss idag främmande föreställningsvärld vittnar
tydligt om hur man vid tiden för reformationens införande fortfarande såg på konsten som någon form av magisk praktik. Inom antropologin har man i detta sammanhang talat om
konstnären som en gränsöverskridande tröskelmänniska, vilken på en och
samma gång uppfattades vara en del av det etablerade samhället samtidigt som
hon i vissa sammanhang tilldelades rätten att överskrida de gränser som ingen
annan levande varelse fick närma sig.
Som en följd av en sådan magisk syn på konsten började man vid mitten av 1400-talet alltmer att uppfatta konstnärerna som mystiska och inåtvända
melankoliker, vilka stod under den demoniska planeten Saturnus inflytande. Man
började nu tala om det kreativa geniet som varande född under Saturnus tecken istället för som tidigare under medeltiden, då man ansåg att konstnären lydde under hantverkets och handelns planet Merkurius. Vår tids romantiska
konstnärsmyt har givetvis sina rötter i denna tidigmoderna föreställning.
En annan för sammanhanget intressant föreställning är den än mer uråldriga
bilden av schamanen/konstnären som en representant för ”det
radikalt annorlunda”, vilken ansågs leva i gränslandet mellan den materiella världen
och världen hinsides. Det existerar förvisso mig veterligen inga bevarade källor som vittnar
om att sådana föreställningar faktiskt var i svang under
1500- och 1600-talen men i vår tid har den franske antropologen Claude Lévi-Strauss vid åtminstone ett par tillfällen jämfört Hieronymus Bosch och hans bildvärld med just schamanismen. Ett liknande förhållningssätt skulle givetvis kunna
överföras på Jan Brueghels konst.
Målningen längst upp i texten bär titeln Kristi nedstigning
i Limbo och är målad 1593. Den andra bilden föreställer Aeneas och den
cumaeiska sibyllan i underjorden och är från 1594. Det skall också
tilläggas att målningar av detta slag ofta bar på en allegorisk undermening där
livet tolkades som en strapatsfylld pilgrimsvandring fylld av lockelser och faror. Genren
hade sina rötter i senmedeltidens andaktsbilder, vilka återigen blev på modet kring
sekelskiftet 1600.
Bilderna återfinns här.
