Under 1400-talets senare hälft märks en ny tendens inom
kyrkokonsten där man plötsligt började framställa Jesu apostlar på ett alltmer
respektlöst sätt. Hos Hieronymus Bosch och hans efterföljare kan vi exempelvis
se Petrus gestaltas som en våldsbenägen galning med svärdet i högsta hugg,
medan vi inom tysk och flamländsk bildtradition ofta hittar scener av nattvarden där
apostlarna vanvördigt halsar vin, petar sig mellan tänderna, stjälper ut
nattvardsvinet och ibland även snyter sig. En typisk representant för denna
tendens var den tyske renässansmästaren Jörg Ratgeb.
För en modern betraktare kan det vara lätt att uppfatta
framställningar av detta slag som både hädiska och osmakliga, men troligtvis
var man i första hand ute efter att betona apostlarnas jordiska natur
samtidigt som man ville lätta upp sitt måleri med lite folklig humor. Detta
utesluter förvisso inte att det i vissa av dessa motiv kunde dölja sig en
förtäckt kritik mot den växande dekadensen inom kyrkan.
I verket ovan – vilket Ratgeb tros ha utfört omkring
1505 – kan vi se hur en av apostlarna halsar rödvin direkt ur flaskan samtidigt
som en annan fräckt snyter sig på golvet. Apostlarna framställs här genomgående
som ett gäng råbarkade bönder utan hyfs och fason. Den ende i sällskapet som
tycks vara riktigt medveten om situationens symboliska betydelse är lustigt nog
Judas Iskariot, vilken skenheligt böjer sig framåt och emottar hostian ur
Kristi hand.
Motivet kan tolkas på flera olika sätt. Men om
vi betänker det faktum att detta var den målning kyrkobesökarna hade framför sig när de mottog nattvarden ur prästens hand ligger det nära till hands att
förstå Judasgestalten som den figur nattvardsgästerna var tänkta att identifiera sig med i bilden. Syftet med denna identifikation var givetvis att få den troende att inse
att han, eller hon, var en syndare av Judas kaliber vars själ endast kunde
räddas genom att ta del av kyrkans sakrament. Den vinpimplande aposteln som står strax till vänster om Judas bär antagligen på en liknande symbolik.
Det kaotiska tillstånd som råder i målningen kan i mångt och mycket också förstås som en logisk reaktion på den oroliga tid som verket tillkom i. Martin
Luthers framträdande låg förvisso fortfarande ett tiotal år fram i tiden men
över stora delar av kontinenten var de reformatoriska strömningarna redan i
full gång och spred oro i alla samhällsskikt. Liksom hos sin samtida kollega
Matthias Grünewald kan vi i Ratgebs konstnärskap börja ana en helt ny och
medvetet frånstötande stil där man ständigt söker nya och djärva grepp att angripa de
bibliska motiven från. Ett sådant var uppenbarligen att framställa Jesu
apostlar som ett gäng obildade bönder med uselt bordsskick.
När man talar om Jörg Ratgeb och hans konst är det svårt att
kringgå målarens tragiska död i samband med det stora tyska bondekriget 1524-1525.
Det är fortfarande lite oklart vad det var som faktiskt hände. Enligt bevarade
källor verkar det som att rådsförsamlingen i Stuttgart utsåg honom som medlare
mellan myndigheterna och de upproriska men att han därefter valde att ställa
sig på upprorsmännens sida. I samband med att upproret slutgiltigt krossades på våren 1526 fångades han in och dömdes till döden för högförräderi. Enligt uppgift blev straffet att styckas
levande på torget i Pforzheim.
Avslutningsvis vill jag också passa på att förtydliga att nyss
nämnda beteckning ”bondekrig” egentligen är ganska missvisande i sammanhanget.
Vad man ofta missat är nämligen att denna massiva revolt i själva verket hade
ett brett folkligt stöd som innefattade alla samhällsklasser. Förutom bönder
bestod de upproriska av hantverkare, köpmän, präster, arbetare, landstrykare
och även en och annan missnöjd adelsman. Det är inte för inte som det tyska
bondekriget brukar nämnas i samma andetag som det nederländska
frihetskriget 1568-1648 och franska revolutionen 1789-1799. Skillnaden var dock att det tyska upprorsförsöket kvävdes redan i sin linda.
En utförligare presentation av konstnären hittar ni här.
