måndag 21 september 2020

Angående pågående forskningsprojekt

                             

Om någon undrar varför det dröjt så länge sedan jag publicerade något på bloggen beror detta på att jag haft lite annat för mig. Bland annat har jag åkt runt i Gotlands kyrkor och samlat material till mitt nystartade forskningsprojekt om den gotländske kyrkomålaren Passionsmästaren. Projektet befinner sig ännu i sin linda men jag har för avsikt att snart komma igång med mitt skrivande.

Ambitionen med projektet är att göra upp med den etablerade uppfattningen att Passionsmästaren skulle ha utgjort en helt och hållet inhemsk målarverkstad och enbart verkat på Gotlands landsbygd. Istället hade jag tänkt driva tesen att verkstaden startades upp av den danske länsherren Olof Axelsson Tott och att mästarens verksamhet ursprungligen utgick från Visborgs slott, varefter man under 1400-talets andra hälft engagerades i ett omfattande renoveringsarbete av Gotlands landsortskyrkor.

Argumenten för denna tes är i nuläget: (1) att Passionsmästarens mest aktiva år sammanfaller med Axelssönernas tid som länsherrar på Visborgs slott, (2) att verksamheten var så pass omfattande att den måste ha bekostats av någon som förfogade över stora resurser, (3) att Ivar Axelsson Tott lät genomföra betydande renoveringar av kyrkor och kloster samtidigt som Passionsmästaren verkade på landsbygden, (4) att Passionsmästarens bästa måleri i hög grad är centrerat till Visbys närområde, (5) att minst två stenarbeten som går att koppla till Visborgs slott uppvisar stildrag som erinrar om Passionsmästarens.

En viktig utgångspunkt för mina studier är bröderna Olof och Filip Axelsson Totts gravsten i Visby domkyrka. Min avsikt är här att påvisa att den okände mästaren bakom denna gravsten utgick från samma tryckta förlagor som Passionsmästaren. Exempelvis kan vi i detta stenarbete se hur de gotiska bågarna som ramar in gravstenens riddare uppvisar stora likheter med den arkadfris som Passionsmästaren använde sig av i Boge kyrka. Utöver detta har jag noterat att gravstenens apostlasymboler är närmast identiska med de som Passionsmästaren använde sig av i Hemse kyrka, samt att eklöven som slingrar sig runt riddarna återkommer i flera av öns passionsfriser. Det finns kanske också skäl att titta närmare på stenens inskrift och se om den på något sätt liknar motsvarande textfragment i Hemse och Lye kyrka.


I detta sammanhang kommer jag nog inte heller ifrån att skriva några rader om bröderna Totts tid som länsherrar på Visborgs slott. Olof och Filip dog förvisso relativt unga i den pestepidemi som drabbade ön 1464 men om Ivar finns onekligen desto mer att berätta. Den estnisk-svenske historikern Hain Rebas har intressant nog beskrivit denna ryktbara brödraskara som helt unika i Skandinaviens historia och rentav definierat dem som ”våra första multinationella storföretagare”, vilka utan ansträngning kan uppfattas som renässansfigurer hundra år innan renässansen ens etablerats i Sverige.

Utöver detta har jag för avsikt att försöka dela in Passionsmästarens måleri i olika grupper där Ganthem- respektive Hemsegruppen representerar en tidig och mera professionell fas i verkstadens historia. Dessa två verkstäder bestod knappast av gotlänningar utan hade troligtvis danskt eller tyskt ursprung. Därefter följde ett betydligt primitivare måleri, vilket förmodligen har utförts av lärlingar till de ursprungliga mästarna. Denna sistnämnda grupp av målare utgör av allt att döma verkstadens sena och inhemska fas. Vi får se om jag med tiden lyckas få någon ordning på alla dessa småmästare och verkstäder.

Sakramentsskåpet som ni ser längst upp i texten ingår i Ganthemgruppen av målningar och återfinns i Halla kyrka. Gravstenen hittar ni i Visby domkyrka.   

Fler uppgifter om projektet finns här.

torsdag 28 maj 2020

Passionsmästaren och hans gotländska efterföljare

Detalj ur passionsfris målad av Passionsmästaren i Norrlanda kyrka, omkring 1460.

Den som följt mitt konto på Instagram eller för all del denna blogg kan väl knappast ha undgått mitt närmast sjukliga intresse för den gotländske kyrkomålaren Passionsmästaren. På sistone har tanken på att skriva ett mer omfattande arbete i ämnet växt sig allt starkare, men tyvärr har orken inte riktigt velat infinna sig. För att projektet inte helt skall rinna ut i sanden tänkte jag tills vidare samla några av mina viktigaste tankar och lägga upp dem i ett sammanfattande blogginlägg.

Det är länge sedan det gjordes någon mer omfattande forskning om Passionsmästaren. Den store auktoriteten inom området är fortfarande Bengt G. Söderberg, vilken redan 1942 publicerade sin avhandling i ämnet, varpå snart fler texter följde. Det var också Söderberg som först myntade begreppet "Passionsmästaren", vilket han gjorde på grund av att mästarens måleri till största delen hämtat sina motiv från Kristi lidandes historia.

Överlag har Söderbergs arbete stått sig bra, men här finns också sådant som känns lite föråldrat. Ett exempel på detta är hans något för tidiga datering av Passionsmästarens verksamhet, vilken han ville placera omkring 1430-50, liksom hans åsikt att mästarens arbeten kunde delas upp i två separata stilar – det vill säga bladstavensgruppen och veckbandets grupp. Vad Söderberg då inte kände till var att det intill några av Passionsmästarens målningar dolde sig årtal som vittnar om att verkstadens verksamhet huvudsakligen tycks ha pågått runt tidsperioden 1460-90. Idag kan nog också de flesta konsthistoriker vara överens om att verkstadens stil knappast låter sig delas in i endast två stilar utan vi talar närmare om ett tiotal.

Detalj ur passionsfris målad av Passionsmästaren i Ganthem kyrka, omkring 1455.

Passionsmästarens bästa måleri är i hög grad centrerat till östra Gotland och Visbys närområde. I särklass bäst är måleriet i Ganthem, där kyrkans välbevarade passionsfris turligt nog aldrig varit överkalkad. Räknar vi dessutom med de passionsmålningar som endast finns bevarade i fragmentariskt skick, eller av olika skäl kalkats över, går det även ana att ett lika förstklassigt måleri i Bro, Ekeby, Halla och Hejdeby.

Målningar besläktade med de i Ganthem återfinns likaså i Endre, Lummelunda och Norrlanda. Detta måleri är förvisso något mera schablonmässigt än på nyss nämnda orter, men kan enligt min mening ändå vara utfört av samma verkstad som i Ganthem. Uttrycket i dessa tidiga passionsmålningar tyder hur som helst på att det är en tysk eller dansk mästare som hållit i penseln, medan flera av de friser som tillkommit senare pekar på att ortsborna själva utfört delar av arbetet, varpå kvalitén på måleriet givetvis försämrades.

Huvudtesen i min nyss startade undersökning är följaktligen att målningarna i Ganthem borde tillhöra de äldsta bland de drygt femtiotal passionsfriser som tillskrivits Passionsmästaren. Efter det att målningarna i Ganthem färdigställts - troligtvis någon gång i mitten av 1450-talet - verkar det som om man gradvis gått över till att måla efter färdigställda mallar, så kallade schabloner. Huruvida detta mer sentida och primitiva måleri utfördes av den ursprunglige mästaren, hans verkstad eller någon på orten verksam hantverkare måste nog avgöras från fall till fall.

Detalj ur passionsfris målad av Passionsmästaren i Eke kyrka, daterad 1461.

Av de målningar som utförts efter schablon är friserna i Eke kyrka de mest fascinerande. Normalt sett brukade Passionsmästaren hålla sig till ett ganska fastlåst bildschema som han sedan repeterade i kyrka efter kyrka. I Eke förekommer dock flera motiv som inte vanligtvis brukade ingå i mästarens repertoar. Signifikativt för motivvalet i Eke är intressant nog att det i hög grad tycks kretsa kring teman som fruktbarhet och offer. Som exempel kan nämnas motiv som Skördeundret, Abraham offer och Legenden om Kain och Abel. Kanske går det i detta sammanhang att spekulera i huruvida församlingens påtagliga upptagenhet av fruktbarhet och offerkult kan sättas i samband med det faktum att Eke socken var hedendomens allra sista utpost på ön.

Ytterligare en sak som är värd att rikta vår uppmärksamhet mot är den våg av eftersläntrare verksamma i Passionsmästarens stil som till synes opåverkade av reformationens verkningar fortsatte att måla passionsfriser ända fram till 1500-talets mitt. Som exempel på denna sentida fas i verkstadens utveckling kan nämnas de sirligt utformade friserna i Boge, Hörsne, Källunge och Mästerby, men också det mer fritt hållna måleriet i Vamlingbo kyrka, vilket trist nog förstördes i samband med att kyrkan restaurerades i slutet av 1800-talet.   

Detalj ur passionsfris målad av Mästaren från 1520 i Väte kyrka, omkring 1490-1530. 

Besläktad med dessa målare är även den så kallade "Mästaren från 1520", vars målningar ofta brukar sammanblandas med Passionsmästarens. Huruvida denne mästare skall betraktas som en självständig skola eller om han en gång tillhört Passionsmästarens verkstad är inte helt lätt att avgöra. Hans stil är dock något mer dekorativ än föregångarens och anses stå allmogekonsten nära. Mer eller mindre välbevarade verk som tillskrivits Mästaren från 1520 går idag att beundra i kyrkor som Alva, Lau, Lojsta, Träkumla och Väte.  

Utöver dessa tankegångar skall tilläggas att jag den senaste tiden alltmer börjat fundera på om det möjligtvis kan röra sig om mer än en tillfällighet att Passionsmästarens verksamhet nästan helt och hållet tycks sammanfalla med de danska riddarna Olof, Filip och Ivar Axelsson Totts tid som länsherrar på Visborgs slott. Men om detta får jag kanske tillfälle att återkomma till vid ett annat tillfälle. 

Fler bloggtexter om Passionsmästaren hittar ni här och här.

måndag 17 februari 2020

Jörg Ratgeb och Nattvardens instiftande


Under 1400-talets senare hälft märks en ny tendens inom kyrkokonsten där man plötsligt började framställa Jesu apostlar på ett alltmer respektlöst sätt. Hos Hieronymus Bosch och hans efterföljare kan vi exempelvis se Petrus gestaltas som en våldsbenägen galning med svärdet i högsta hugg, medan vi inom tysk och flamländsk bildtradition ofta hittar scener av nattvarden där apostlarna vanvördigt halsar vin, petar sig mellan tänderna, stjälper ut nattvardsvinet och ibland även snyter sig. En typisk representant för denna tendens var den tyske renässansmästaren Jörg Ratgeb.

För en modern betraktare kan det vara lätt att uppfatta framställningar av detta slag som både hädiska och osmakliga, men troligtvis var man i första hand ute efter att betona apostlarnas jordiska natur samtidigt som man ville lätta upp sitt måleri med lite folklig humor. Detta utesluter förvisso inte att det i vissa av dessa motiv även kunde dölja sig en förtäckt kritik mot den växande dekadensen inom kyrkan.

I verket ovan – vilket Ratgeb tros ha utfört omkring 1505 – kan vi se hur en av apostlarna halsar rödvin direkt ur flaskan samtidigt som en annan fräckt snyter sig på golvet. Apostlarna framställs här genomgående som ett gäng råbarkade bönder utan hyfs och fason. Den ende i sällskapet som tycks vara riktigt medveten om situationens symboliska betydelse är lustigt nog Judas Iskariot, vilken skenheligt böjer sig framåt och emottar hostian ur Kristi hand.

Motivet kan tolkas på flera olika sätt. Men om vi betänker det faktum att detta var den målning kyrkobesökarna hade framför sig när de mottog nattvarden ur prästens hand ligger det nära till hands att förstå Judasgestalten som den figur nattvardsgästerna var tänkta att identifiera sig med i bilden. Syftet med denna identifikation var givetvis att få den troende att inse att han, eller hon, var en syndare av Judas kaliber vars själ endast kunde räddas genom att ta del av kyrkans sakrament. Den vinpimplande aposteln som står strax till vänster om Judas bär givetvis på en liknande symbolik.

Det kaotiska tillstånd som råder i målningen kan i mångt och mycket också förstås som en logisk reaktion på den oroliga tid som verket tillkom i. Martin Luthers framträdande låg förvisso fortfarande ett tiotal år fram i tiden men över stora delar av kontinenten var de reformatoriska strömningarna redan i full gång och spred oro i alla samhällsskikt. Liksom hos sin samtida kollega Matthias Grünewald kan vi i Ratgebs konstnärskap börja ana en helt ny och medvetet frånstötande stil där man ständigt söker nya och djärva grepp att angripa de bibliska motiven från. Ett sådant var uppenbarligen att framställa Jesu apostlar som ett gäng obildade bönder med uselt bordsskick.


När man talar om Jörg Ratgeb och hans konst är det svårt att kringgå målarens tragiska död i samband med det stora tyska bondekriget 1524-1525. Det är fortfarande lite oklart vad det var som faktiskt hände. Enligt bevarade källor verkar det som att rådsförsamlingen i Stuttgart utsåg honom som medlare mellan myndigheterna och de upproriska men att han därefter valde att ställa sig på upprorsmännens sida. I samband med att upproret slutgiltigt krossades på våren 1526 fångades han in och dömdes till döden för högförräderi. Enligt uppgift blev straffet att styckas levande på torget i Pforzheim.

Avslutningsvis vill jag också passa på att förtydliga att nyss nämnda beteckning ”bondekrig” egentligen är ganska missvisande i sammanhanget. Vad man ofta missat är nämligen att denna massiva revolt i själva verket hade ett brett folkligt stöd som innefattade nästan alla samhällsklasser. Förutom bönder bestod de upproriska av hantverkare, köpmän, präster, arbetare, landstrykare och även en och annan missnöjd adelsman. Det är inte för inte som det tyska bondekriget brukar nämnas i samma andetag som det nederländska frihetskriget 1568-1648 och franska revolutionen 1789-1799. Skillnaden var dock att det tyska upprorsförsöket kvävdes redan i sin linda.

En utförligare presentation av konstnären hittar ni här.