Den så kallade trädmannen brukar allmänt räknas som en av
Hieronymus Boschs allra mest gäckande och gåtfulla skapelser. Motivet i fråga
är mest känd genom helvetespannån till triptyken Lustarnas trädgård (ca 1500) men
återkommer även i en egensinnig teckning som Bosch tros ha utfört så tidigt som
på 1470-talet. Det har ibland hävdats att figuren i dessa bilder utgör ett
kryptiskt självporträtt men i följande text hade jag främst tänkt diskutera
gestaltens symboliska betydelse och varifrån Bosch kan ha hämtat inspiration
till sitt monster.
Bland konsthistorikerna är motivet fortfarande lite av en
gåta och det existerar flera mer eller mindre fantasifulla förslag på vad
varelsen kan tänkas symbolisera. Bland de mer rimliga förslagen får vi nog
räkna (1) att mannen utgör en av nyplatonismen inspirerad hänsyftning på planeten och åkerbruksguden Saturnus attribut, (2) att han är en allegori över Antikrists herravälde
på jorden, samt (3) att bilden anspelar på legenden om alrunan. Till dessa
gängse teorier vill jag nu vara fräck nog att även tillägga min egen: nämligen
att varelsen föreställer brodermördaren Kain.
Teorin om att trädmänniskan skulle föreställa brodermördaren
Kain lanserade jag faktiskt redan under mina konstvetenskapliga studier på
Gotlands högskola för snart tio år sedan. Bakgrunden till mitt antagande
hämtade jag då som nu från innebörden av den straffdom som Gud enligt Första Mosebok förkunnade över Kain efter mordet på sin bror Abel. Straffet bestod i
att den jord som Kain försökte bruka för all framtid skulle stå fruktlös och
att han i resten av sitt liv skulle tvingas att leva sitt liv i ständig
rotlöshet. På grund av detta tragiska öde kom Kain att ges epiteten ”den
rastlöse och rotlöse” (1 Mos 4:11-12) men också ur ett vidare kristet
perspektiv uppfattas som en prototyp för det judiska folket vilket kallblodigt
ansågs ha dödat sin frälsare.
Som ett resultat av Kains identifikation med den fruktlösa
jorden kom han inom den judekristna eskatologin tidigt att liknas vid ett dött
träd, alternativt ett träd som darrar i vinden. I Judasbrevet brännmärker
exempelvis brevets författare de som slagit in på ”Kains väg” genom att jämföra
dem med ”nakna träd som stå nakna på senhösten, ofruktbara, i dubbelt måtto
döda, uppryckta med rötterna” (Jud 1:12). Och inom den pseudepigrafiska litteraturen
beskrivs Kain som en blodtörstig skogsskövlare, för att till sist i den senantika syriska boken
Skattegrottan framträda som ett plågat skogsväsen och associeras med den
romerske skogsguden Silvanus.
Motivet med Kain som ett plågat skogsväsen blev mycket
populärt under medeltiden och satte givetvis också sina spår inom bildkonsten - vilket bilden ovan är ett tidstypiskt exempel på. Inspirationen härtill tycks man i första hand ha hämtat ur redan
nämnda bok Skattegrottan, vilken berättar den apokryfiska legenden om hur
den blinde Lemek vådaskjuter sin förfader Kain under en jakt i skogen, men även
i judarnas så kallade midrash-litteratur återberättas liknande historier.
Likheterna mellan motivet ovan och Boschs trädmänniska kan
vid en första anblick tyckas långsökta men analyserar vi detaljerna mer ingående
finner vi ytterligare paralleller som knappast kan vara en slump. Ett exempel
på detta är att Kain i den medeltida förlagan bär en flöjt i handen och att
upphovsmannen därmed likt Bosch associerar gestalten med förförande musik men
också med naturgudar som Pan och Silvanus. Detaljen i fråga är förbryllande men
troligtvis anspelar flöjten på det faktum att det hebreiska namnet ”Qayin”
(Kain) liknar det hebreiska ordet ”qaneh” (vassrör eller flöjt). I vissa bilder gömmer sig därför Kain i vassen intill en sjö istället för i skogen. Detta kan syfta på ovan nämnda ordlek samt Psaltarens ord: "Kväs odjuret i vassen, tjurhopen och folkets kalvar... Skingra det folk som vill krig." (Ps 68:31).
I Bosch tolkning har flöjten av visuella skäl bytts ut till en säckpipa men själva andemeningen är ju ändå ungefär densamma. Notera vidare hur gestalterna i de båda motiven tycks ha uppgått i en slags symbios med träden i skogen samtidigt som de båda vrider sina huvuden snett bakåt som om de försökte fastställa vem som skadeskjutit dem.
I Bosch tolkning har flöjten av visuella skäl bytts ut till en säckpipa men själva andemeningen är ju ändå ungefär densamma. Notera vidare hur gestalterna i de båda motiven tycks ha uppgått i en slags symbios med träden i skogen samtidigt som de båda vrider sina huvuden snett bakåt som om de försökte fastställa vem som skadeskjutit dem.
Min uppsats i ämnet hittar här.