Jan Gossaert van Mabuse

Jan Gossaert (ca 1478-1532), även kallad Mabuse, var den förste riktige romanisten bland de flamländska manieristerna. Han härstammade egentligen från Maubeuge i Hainut, nuvarande Frankrike, men flyttade redan vid unga år till konstmetropolen Antwerpen där han 1503 skrevs in i stadens gilleslängder och snart gjorde sig ett namn som målare. 1508 tros han ha slagit följe med Filip den godes oäkta son, Filip av Burgund, på dennes diplomatiska resa till Rom. Resan avslutades av okända skäl i förtid och redan 1509 vände Gossaert hem igen för att därefter påbörja sin karriär som hovmålare åt den burgundiska aristokratin.

Jan Gossaert brukar ofta utpekas som den målare vilken från Italien importerade konsten att måla mytologiska motiv med nakna figurer. Ett fint exempel på detta är hans storslagna hedniska kultbild med Neptunus och Amfitrite som han utförde åt Filip av Burgund, 1516. I detta konstnärens kanske allra mest ambitiösa verk jämställer han i klassisk renässansstil ”amiral Filip” med havsguden själv medan härskarens hustru avbildas som den blida havsgudinnan. 

Inspirationen till verket hämtades inte främst från italienska förlagor utan Albrecht Dürers kopparstick Adam och Eva (1504), vars komposition Gossaert kraftigt antikiserade genom att placera figurerna i en trång dorisk cella erinrande om den romerske arkitekten Vitruvius arbeten. Det traditionella fikonlövet har vidare bytts ut mot ett litet klädsamt snäckskal och längst upp i motivet har Gossaert som en makaber dekoration radat upp skallbenen från sju offrade oxar.

Gossaert var även högt aktad för sina välgjorda fursteporträtt i gotisk naturalistisk stil. Porträttet nedan antas ha tillkommit 1517 och utgör ett riktigt praktexempel på målarens porträttkonst. Lägg särskilt märke till motivets djärvt utförda skuggeffekt i klassisk trompe l'oeil-stil vilken Gossaert varsamt låtit falla över den illusoriskt ditmålade ramen.

Vem porträttet föreställer är fortfarande omtvistat. Det vanligaste förslaget är likväl att det är greve Henrik III av Nassau-Breda som avbildas. Denne tillhörde en gång det allra översta skiktet inom den burgundiska makteliten men är nog idag främst ihågkommen som den mecenat vilken en gång gav Hieronymus Bosch i uppdrag att måla Lustarnas trädgård. Av sin samtid var emellertid Henrik kanske i än högre grad omtalad för sina påkostade banketter där han, allt enligt samtida källor, ”njöt av att se sina gäster så berusade att de inte kunde stå på benen”. Sannolikt var det också i samband med dessa banketter som han drog på sig sin oroligt skelande blick och blekgula hudfärg, vilket Gossaert så skickligt lyckats fånga i sitt motiv.

Likt många andra av de riktigt stora mästarna hade Gossaert rykte om sig att vara en bråkmakare vilken ständigt hamnade i konflikt med sin omgivning, och enligt levnadstecknaren Karel van Mander förde han ett klandervärt och laglöst leverne. Under renässansen existerade dock en allmän kultur av att se mellan fingrarna när det gällde sina mästare och inte sällan försvarade man eventuella snedsteg med argumentet att konstnärssjälen var född under Saturnus tecken och således förutbestämd till ett liv i svårmod, ensamhet och laglöshet. Gossaert var knappast heller den ende målaren verksam under renässansen som hade vänskapsband till den undre världen.

Bilderna hittade jag här och här.