Lucas van Valckenborch

I min återkommande serie om Pieter Bruegel den äldre och hans efterföljare har jag nu kommit fram till den flamländske genre- och landskapsmålaren Lucas van Valckenborch (ca 1535-1597). I egenskap av målare och innovatör tillhörde Valckenborch förvisso inte någon av erans mest betydelsefulla gestalter men är ändå intressant på grund av att han till skillnad från flera av sina samtida kollegor sällan hemföll åt rena efterbildningar utan på det stora hela lyckades skapa sig en egen och självständig stil.

Trots det för tidsandan osedvanligt harmoniska bildspråket var Lucas van Valckenborch en orolig ande som levde ett kringflackande liv. Han föddes i Frankfurt am Main 1535 och flyttade omkring 1560 till Mechelen där han omgående gick med i stadens Lukasgille. Här gifte han sig och fick en son varpå han i samband med förföljelserna av kalvinisterna 1566 tvingades fly till Liège. Senare flydde han vidare till Aachen där hans bror Marten – också han målare – funnit en tillflyktsort. Där verkade de två fram till att förföljelserna avtagit varefter Lucas 1574 tryggt kunde återvända till Liège igen.

Trots sin bakgrund som kättare och orosstiftare blev han 1579 hovmålare åt den habsburgska ärkehertigen Mattias av Österrike och målade bland annat dennes porträtt samt en serie på tolv månadsbilder i olja, från vilka verket ovan är hämtat. 1582 följde han med Mattias till Linz och först 1592 kunde han slutligen återförenas med sina anhöriga i Frankfurt.

Lucas van Valckenborchs genrebilder skiljer sig en hel del från föregångaren Bruegel och delar flera stildrag med framstående landskapsmålare som Joachim Patinir och Herri met de Bles. Det ofta högt anlagda fågelperspektivet utgör på många sätt en tillbakagång till Patinirs så kallade världslandskap medan den krassa realismen snarare erinrar om senmedeltidens breviarier och tideböcker. Onekligen går det även att finna vissa spår av manierism i Lucas bildvärld men detta stildrag vägs alltid upp av en i huvudsak realistisk naturframställning. Det var bara undantagsvis som Lucas ägnade sig åt rent pastischmåleri och efterbildning. Ett exempel på det sistnämnda finner vi i motivet nedan vilket närmast utgör en karbonkopia av Bruegels De blinda från 1568.

Lucas van Valckenborch verkade i en tid som konsthistorikerna allmänt brukar beskriva som en tillfällig kulturell nedgångsfas. Skulden för denna stagnation bör framförallt läggas på reformationens företrädare vars inflytande på samhällsutvecklingen kraftigt försvagade både kyrkans och aristokratins roll som konstmecenater. En annan bov i dramat var givetvis den nya borgerliga konstmarknaden som med sitt eviga sug efter snabbproducerad konst öppnade upp för en störtflod av mer eller mindre begåvade imitatörer av de gamla mästarna. Även manierismen fick länge – lite orättvist kan jag tycka - utstå en hel del spott och spe på grund av sitt preciösa och förment innehållslösa uttryck.

Populära att imitera vid denna tid var framförallt Hieronymus Bosch, Jan Mandijn och redan nämnda Pieter Bruegel den äldre. Särskilt omtyckta blev de av Bruegel inspirerade motiven med karnevaler och festande bönder. Denna så kallade karnevaliska bildtradition har ibland i positiva ordalag beskrivits som ett uttryck för renässansens folkliga skrattkultur men är också färgad av ett i grunden högborgerligt ovanifrånperspektiv där det enkla folket sågs som något komiskt och löjeväckande. Kännetecknande för genren var bland annat stilgreppet att förlägga bildens blickpunkt högt, eller i en från skeendet avskild skogsglänta, vilket gör att vi som betraktare upplever oss som voyeurister vilka skådar in i en främmande värld.

Bilderna hittade jag här och här.