Monsù Desiderio

En populär myt som länge frodats i konstkretsar är den om det ensamma skapande geniet. Föreställningen har skiftat en hel del under årens lopp men i huvudsak anses den kunna spåras tillbaka till Italien och den genikult som vid mitten av 1400-talet växte sig särskilt stark bland Florens radikala nyplatoniker. I Italien blev föreställningen snabbt den allmänt vedertagna men i Nordeuropa tog det lång tid innan genikulten riktigt ville slå rot.

I Nordeuropa var det istället vanligt att man gick samman i större arbetslag bestående av diverse specialister där några var handplockade för att blanda färgerna, andra stod för skissarbetet och ytterligare någon annan penslade på färgen. Inte sällan påminde dessa ateljéer lite om de industriella arbetsmetoder som vi på julafton kan se parodierade i Walt Disneys klassiska kortfilm Tomtens verkstad (1932). Mästarens roll var här precis som tomtens att se till att hans medarbetare lyckades upprätthålla den stil och kvalité som förknippades med det egna varumärket.  

Ett tydligt exempel på ett sådant förhållningssätt var den tyske renässansmästaren Lucas Cranach den äldre (1472-1553). Denne började sin karriär som gotisk naturalist i Albrecht Dürers efterföljd men tvingades sedan av affärsmässiga skäl att förenkla sin stil för att hans medhjälpare lättare skulle kunna efterbilda honom och sprida hans verk land och rike runt. Cranach var på inget sätt unik i sitt slag och med tiden blev detta krassa förhållningssätt mer eller mindre ett måste för den som önskade överleva som konstnär.

Ett något mer sentida exempel finner vi i den franska konstnärskolonin Monsù Desiderio, vilken var verksamma i Neapel vid 1600-talets början. Länge trodde man att det bakom denna gåtfulla pseudonym dolde sig en och samma mästare men idag vet vi att det rörde sig om minst tre olika målare, samt därtill en rad biträdande assistenter och staffagemålare, vilka arbetade under dygnets alla ljusa timmar för att förse Europas nyrika borgerlighet med sina kusliga undergångsmotiv. Kvalitén var oftast utmärkt men motiven följde alltid en given mall, vilken målarna uppfinningsrikt varierade i det oändliga. Sett ur detta perspektiv kan denna massproduktion av postapokalyptiska stadslandskap sägas ha en hel del gemensamt med vår tids hötorgskonst.

Ledarna för denna mystiska konstnärskoloni var de franska målarna Didier Barra (ca 1589-1656) och François de Nomé (ca 1593-1644). De var båda bördiga från Metz och tillsammans lade de grunden för en helt ny barock bildgenre med landskap fyllda av kollapsande byggnader och fallfärdiga ruiner där man hämningslöst blandade antika, gotiska och manieristiska stilelement. Denna konst har ibland nedlåtande beskrivits som både eklektisk och dekadent men den proto-surrealism som flera av deras bästa verk vittnar om har på senare tid – från 1940-talet och framåt - vunnit alltmer i anseende.

Inte desto mindre sammanfaller Monsú Desiderio storhetstid med en era som konsthistorikerna med rätta beskrivits som en tillfällig kulturell nedgångsfas. Orsaken till denna stagnation är givetvis svår att sätta fingret på men en hel del skuld kan säkerligen läggas på reformationen och dess mest rabiata påivrare, vars inflytande på samhällsutvecklingen ledde till att både kyrkans och aristokratins roll som öppensinnade konstmecenater försvagades.  

En annan bov i dramat var givetvis också den framväxande borgerliga konstmarknaden, vilken genom sitt sug efter massproducerad konst öppnade upp för mindre begåvade målare som snabbt kunde prångla ut sina målningar till ett skäligt pris. Även om jag personligen hyser stor beundran för Monsù Desiderio och deras dystra undergångsfantasier är det ändå svårt att komma ifrån att de i hög grad var en del av denna negativa utveckling.

För den som är intresserad av vilka bilder jag valt att illustrera texten med kan jag berätta att motivet längst upp föreställer Daniel i lejongropen. Bilden under återger kyrkofadern Augustinus dröm, där ett litet barn uppenbarar sig på en strand och ifrågasätter hans förmåga att förklara treenighetens mysterium för folket.  

Fler texter i ämnet hittar ni här, här och här.