Jan Brueghel den äldre och det underjordiska landskapet

Bilder med demoner, brinnande städer och helveteseldar kallades under renässansen för brandekens och var under reformationstiden en av de mest populära bildgenrerna. Den kanske allra flitigaste inom genren var Pieter Bruegels yngste son Jan Brueghel den äldre (1568-1625), vilken idag är känd under romantiskt klingande namn som Blomster-, Sammets- eller Paradis-Brueghel, men som faktiskt inledde sin karriär med att måla detaljrika helvetesskildringar i Hieronymus Boschs efterföljd.

En vanlig missuppfattning rörande målningar av detta slag är att de främst var humoristiskt menade och utgjorde en drift med prästerskapets svavelosande helvetespredikningar. Inget kunde emellertid vara mera fel. Under renässansen var det nämligen relativt få som tvivlade på helvetets faktiska existens och som härmed på allvar vågade ifrågasätta vad kyrkan lärde ut i detta invecklade ämne. Tvärtom diskuterades det livligt i lärda kretsar huruvida bildframställningar med demoner borde förbjudas eller inte. Detta eftersom man trodde att onda makter kunde använda konsten som en förtrollad portal genom vilken de kunde ta sig in i den materiella världen.

Denna för oss idag främmande föreställningsvärld vittnar tydligt om hur man vid tiden för reformationens införande fortfarande såg på konsten som någon form av magisk praktik. Inom antropologin har man i detta sammanhang talat om konstnären som en gränsöverskridande tröskelmänniska, vilken på en och samma gång uppfattades vara en del av det etablerade samhället samtidigt som hon i vissa sammanhang tilldelades rätten att överskrida de gränser som ingen annan levande varelse fick närma sig.

Som en följd av en sådan magisk syn på konsten började man vid mitten av 1400-talet alltmer att uppfatta konstnärerna som mystiska och inåtvända melankoliker, vilka stod under den demoniska planeten Saturnus inflytande. Man började nu tala om det kreativa geniet som varande född under Saturnus tecken istället för som tidigare under medeltiden, då man ansåg att konstnären lydde under hantverkets och handelns planet Merkurius. Vår tids romantiska konstnärsmyt har givetvis sina rötter i denna tidigmoderna föreställning.

En annan för sammanhanget intressant föreställning är den än mer uråldriga bilden av schamanen/konstnären som en representant för ”det radikalt annorlunda”, vilken ansågs leva i gränslandet mellan den materiella världen och världen hinsides. Det existerar förvisso mig veterligen inga bevarade källor som vittnar om att sådana föreställningar faktiskt var i svang under 1500- och 1600-talen men i vår tid har den franske antropologen Claude Lévi-Strauss vid åtminstone ett par tillfällen jämfört Hieronymus Bosch och hans bildvärld med just schamanismen. Ett liknande förhållningssätt skulle givetvis kunna överföras på Jan Brueghels konst.

Målningen längst upp i texten bär titeln Kristi nedstigning i Limbo och är målad 1593. Den andra bilden föreställer Aeneas och den cumaeiska sibyllan i underjorden och är från 1594. Det skall också tilläggas att målningar av detta slag ofta bar på en allegorisk undermening där livet tolkades som en strapatsfylld pilgrimsvandring fylld av lockelser och faror. Genren hade sina rötter i senmedeltidens andaktsbilder, vilka återigen blev på modet kring sekelskiftet 1600.

Bilderna återfinns här.