Herri met de Bles och det manieristiska landskapet

Herri met de Bles (ca 1490-1560) är inte bara en av det tidigmoderna landskapsmåleriets viktigaste pionjärer utan också en av de mest betydelsefulla representanterna för den så kallade Antwerpen-manierismen. I denna text hade jag återigen tänkt titta lite närmare på detta i mitt tycke sorgligt undervärderade konstnärskap men också komma med några klargöranden rörande den omstridda stildefinitionen manierism och dess ursprung.

Som egen stil hade manierismen sina rötter i 1400-talets sengotik fast det var egentligen först kring sekelskiftet 1500 som den kom att bilda en självständig skola. Rörelsen var, som namnet antyder, centrerad kring den rika handelsmetropolen Antwerpen men många av stilens utövare bestod av inflyttade tyskar, fransmän och holländare, vilka önskade pröva sin lycka i Europas nya framtidsstad. Uttrycket hos dessa varierade kraftigt sinsemellan. Tidstypiskt var dock intresset för fantasifull arkitektur, överdrivna poser, exotiska klädedräkter, landskap med stor djupverkan och förvrängda naturformer. Typiska representanter var Jan de Beer, Pseudo-Blesius och Lucas Cornelisz de Kock.

Det råder delade meningar om vad som låg bakom denna plötsliga stilutveckling men precis som var fallet med den italienska manierismen - vilken uppkom först ett par årtionden senare - kan stilen tolkas som ett försök från konstnärernas sida att modifiera tidens förstelnade klassicism. För att åstadkomma detta blickade de nordeuropeiska målarna tillbaka mot medeltiden, och då framförallt sengotikens flamboyantstil, vilken de försökte korsbefrukta med rådande naturalistiska stiltrend. Viktiga inspirationskällor var sengotiska målare som Hugo van der Goes, Hieronymus Bosch och Geertgen tot Sint Jans. Ett visst inflytande från italiensk ungrenässans gör sig ibland också gällande.  

Manierismens framväxt skedde intressant nog också parallellt med reformationens införande och Herri met de Bles måleri utgör bara ett av många exempel på hur konsten under denna tid ofta tjänade som ett verktyg att omstöpa samhället och dess invanda traditioner. Just Herri met de Bles lär förvisso ha förblivit katolicismen trogen livet igenom men flera av hans kollegor och uppdragsgivare sympatiserade tveklöst med Luther, och ibland ännu radikalare predikanter, vilket givetvis färgade av sig i val av motiv och uttryck. Bland annat har en del konsthistoriker påpekat sambandet mellan 1500-talets panteistiskt färgade landskapsmåleri och kätterska grupperingar som anabaptisterna och valdenserna.

Herri met de Bles var hur som helst en av rörelsens främsta företrädare och med tanke på manierismens spridning till Italien, och sedan över hela Europa, går det inte att göra annat än att beskriva honom som en av det tidigmoderna måleriets mest underskattade pionjärer och stilbildare. Jag har redan tidigare nämnt Herris stora inflytande på Pieter Bruegel den äldre och hans folklivsskildringar men det bör påpekas att även Bruegels dramatiska alplandskap bär otvetydiga spår av föregångarens landvinningar. 

Av stor konsthistorisk betydelse är likaså konstnärens antropomorfa fantasilandskap, där delar av naturen övergår i organiska formationer erinrande om såväl djuriska som mänskliga ansiktsdrag, och vars uttryck ytterligare kom att renodlas av målare som Joos de Momper och Giuseppe Arcimboldo. På flera sätt tycks hans konst också förebåda såväl skräckromantikens sublima landskap som surrealismens allra vildaste fantasiskapelser.

Bilden längst upp i texten är ett så kallat världslandskap utfört i Joachim Patinirs stil och berättar den medeltida legenden om Sankt Kristoffer och Jesusbarnet. Bilden längst ner anknyter också den till läromästaren Patinirs storslagna panoramalandskap och skildrar i ett sagolikt skimmer Guds ödeläggelse av Sodom och Gomorra.

Mer om samma ämne hittar ni här och här.