Ni som följt bloggen en längre tid har säkert noterat att det blivit allt glesare mellan mina inlägg. När jag började blogga var min ambition att publicera en text i månaden men de senaste åren har ambitionerna minskat något och numera får jag nog vara nöjd om det blir ett par per år. Anledningen till att jag sätter mig ner och skriver denna gång är att jag vill passa på att tipsa om en fransk dokumentär om Hieronymus Bosch som för ett tag sedan lades ut på SVT play. Dokumentären heter På upptäcksfärd i helvetet och går att avnjuta på SVT:s hemsida ända fram till den 25 december 2024.
Jag vill dock vara noga med att påpeka att jag inte håller med om riktigt allt som sägs i dokumentären. Framförallt har jag invändningar mot programmets tolkning av Lustarnas trädgård. Detta är en kritik som förvisso inte bara gäller dokumentären utan boschforskningen i stort. Jag förstår helt enkelt inte varför konsthistoriker, varav många jag hyser stor respekt för, använder sig av andra kriterier när man analyserar Bosch än övriga mästare från samma tid.
Det normala förfarandet när man tolkar en målning från renässansen är nämligen att (1) ta reda på vem beställaren var, (2) fundera på i vilken mån uppdragsgivaren kan ha haft några önskemål rörande hur verket skulle utformas, (3) försöka förstå vilken funktion konstverket haft i den miljö där det ursprungligen stod placerat.
I Lustarnas trädgårds fall råkar vi faktiskt ha svaren på dessa frågor. Vi vet att beställaren var den levnadsglade greve Henrik III av Nassau-Breda. Vi vet också att verket stod placerat i Henriks palats dit han brukade bjuda in furstar och diplomater från hela Europa att delta i storslagna festligheter. Vi vet dessutom att dessa bjudningar var ena synnerligen alkoholindränkta tillställningar som bland annat innefattade en stor specialtillverkad säng dit husets tjänare kunde lägga alla överförfriskade gäster.
Med dessa uppgifter i åtanke torde det väl vara en ganska rimlig tolkning att Boschs målning en gång tjänat som en slags extravagant rekvisita vid palatsets fester. Sannolikt var triptyken stängd på vardagar – se bilden längst upp – för att endast öppnas när Henrik invigde sina beryktade fester. På ett ytligt plan kan alltså centralmotivet förstås som en symbolisk representation av festens klimax medan skildringen av helvetet, med den likbleka trädmänniskan i centrum, symboliserar den ofrånkomliga baksmällan.
Anledningen till att konsthistoriker brukar negligera uppgifter av detta slag är att man tycks ha fastnat i åsikten att Hieronymus Bosch var en from renlevnadsman som aldrig skulle ha lånat sig till något så ogudaktigt som att förgylla aristokratins vilda fester. Denna hållning har i sin tur lett till att konsthistorikerna närmast slagit knut på sig själva för att få Boschs orgiastiska bilder att gå ihop med kyrkans läror. Av förklarliga skäl är detta en ekvation som inte så lätt låter sig lösas. Men på senare tid tror jag mig faktiskt ha hittat en gammal fornkristen legend som åtminstone delvis skulle kunna förklara den egendomliga fantasivärld som möter oss i triptykens centralmotiv.
I den fornkristna legendsamlingen De sibyllinska oraklen berättas det nämligen om hur Noas söner Sem, Ham och Jafet efter den stora syndafloden upphöjs till kungar och därefter inleder en ny guldålder på jorden. Vidare berättar oraklen om hur träden då stod i full blom och att jorden frambringade ett överflöd av frukt, gröda och avkomma. Dessutom återgick livet till hur det en gång varit i Edens lustgård men med den betydande skillnaden att jordisk lusta nu utgjorde en del av Guds plan. Enligt vissa källor - bland annat i Dödahavsrullarna - skulle Sems lyckorike rentav ha legat i Eden. Den nöjeslystne Henrik kan mycket väl ha känt till dessa myter och frågat Bosch om han inte kunde utföra en storslagen triptyk på temat.
Fler uppgifter om festerna vid Henriks hov hittar ni här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar