Gillis van Coninxloo och det romantiska landskapet

De senaste åren har jag lagt ner alltmer möda på att söka fram konstnärskap vilka en gång hyllades som stora banbrytare men idag är i det närmaste bortglömda. Denna gång hade jag tänkt titta närmare på den flamländska målaren Gillis van Coninxloo och uppmärksamma hans betydelse för uppkomsten av det romantiska landskapet. Men jag inleder först med en kort genomgång över de två landskapstyper som 1500-talets bildkonstnärer hade att förhålla sig till.

Under 1500-talet fanns det nämligen två sätt som konstnären kunde närma sig naturen utifrån. Det äldsta av dessa var ”det heroiska landskapet”, vilket etablerades på 1520-talet av den flamländske landskapsmålaren Joachim de Patinir. Denna landskapstyp kännetecknades av att målaren intog bergstigarens roll och såg ut över landskapet från ett högt svävande fågelperspektiv ur vilket han sedan med stor detaljskärpa avbildade klippiga berg, ringlande stigar, avlägsna träd och sjöar. Ofta befolkades också landskapet av antingen eremiter eller bibliska gestalter.

Det heroiska landskapet hade sin storhetstid under 1500-talets första hälft. Men blickar vi lite längre fram i tiden, mot århundradets slut, märker vi hur intresset för storslagna utsikter minskar något och att konstnärerna istället börjar söka sig ut i skogen för att måla träd, buskage, vilda djur, jaktscener, fåglar, insekter och sumpiga träskmarker. I och med denna förskjutning av bildvalet mot en mer inlevelsefull och lyrisk naturupplevelse blev med tiden ”det romantiska landskapet” den nya och dominerande bildgenren. Som stiltrendens stora pionjär framstod redan från början Gillis van Coninxloo.

Det råder delade meningar om varför det romantiska landskapet slog igenom först vid 1500-talets slut, och just i Antwerpen och Nederländerna. Redan vid århundrades början hade nämligen flera målare i Tyskland verksamma inom den av eftervärlden kallade Donauskolan börjat måla landskap med vissa romantiska inslag. Helt klart hade Coninxloo tagit intryck av dessa målare under sin exil i tyska Frankenthal, dit han 1587 tvingats fly på grund av sin medverkan i det nederländska frihetskriget. Sannolikt insåg också Coninxloo - liksom tidigare Donauskolans företrädare gjort – hur de germanska urskogarna och dess vildvuxna terräng kunde tjäna som en enande symbol i en tid av krig, ockupation och blodiga förföljelser.

Coninxloos landskap brukar ibland lite nedsättande beskrivas som idylliska och dekorativa. Men i flera av hans bästa verk märks också en närmast svärmisk naturupplevelse som inte sällan drar åt det sällsamma och extraordinära. I ett poem publicerat några år efter Coninxloo död 1607 beskrivs konstnären i följande naturromantiska ordalag:

Ditt kall var att måla fält, smådjur och vattenkällor. Med dessa ting fröjdade du vår blick på ett förunderligt sätt. I din efterföljd målar nu också andra fält och sjöar: faunerna, nymferna och dryaderna lovsjunger ditt namn.

Trots att Coninxloo tycks ha dött utfattig fanns det redan under hans levnad flera målare som följde den store mästaren i spåren. Bland hans samtida efterföljare kan nämnas Jan Brueghel den äldre, Roelandt Savery och Hercules Seghers, varav den senare även var hans elev. Men hans inflytande sträckte sig längre än så. Hans betydelse för 1600-talets holländska landskapsmåleri går knappast att överskattas och via efterföljare som Roelandt Savery, och lite senare Allaert van Everdingen, kom han åtminstone indirekt att utöva inflytande på 1800-talets romantiker. För en modern konstpublik kan hans vildvuxna urskogar även tjäna som en viktig påminnelse om de naturvärden som nu för alltid håller på att gå oss förlorade.

En utförligare presentation av konstnären hittar du här.