Paracelsus profetior

Vill bara i all hast passa på att göra reklam för dessa mycket vackert snidade träsnitt hämtade från den schweiziske 1500-talsmystikern Paracelsus eskatologiska skrift Prognostication auff XXIIII jahr zukünfftig (1536). Har tyvärr inte så många uppgifter rörande verkets tillkomsthistoria eller vem som kan ha utfört illustrationerna. Skriften skapades dock ursprungligen på initiativ av kung Ferdinand av Österrike och utgör av allt att döma en sorts eskatologisk kampskrift där upphovsmannen genom profetisk intuition försöker förutse vad som skall ske i Europa de kommande 24 åren. Hoppas att ni finner bilderna lika intressanta som jag. 

Bild 1 - som ni kan se längst upp i inlägget - anspelar av allt att döma på den så kallade Lejonprofetian. Detta är en profetia som ursprungligen härstammar från den judiska Esra-apokalypsen och berättar om hur ett stort rytande lejon vid tidens slut förväntas träda fram ur skogen för att slutgiltigt rädda den förtryckta massan från örnens herravälde (4 Esr 12:31-34). Lejonet i profetian har traditionellt identifierats med Messias medan örnen tolkats som en representant för den onda romerska kejsarmakten. Sett ur ett svenskt perspektiv är denna del av profetian av ett särskilt intresse eftersom den anses ligga bakom bilden av Gustav II Adolf som Lejonet från Norden.

     

Vilka idéer som ligger bakom nästa bild är något mer oklart men vid en första anblick förefaller illustrationen anspela på legenden om de tre magiska skattegömmorna, vilka enligt tysk folktro förväntades ligga förborgade fram till de yttersta dagarna. Myter och legender av detta slag var mycket populära under renässansen och hade sitt ursprung inom judekristen apokalyptik och korstågstidens sagor om den heliga Graal. Som exempel på sådana legender kan nämnas Andra Mackabéerbokens berättelse om profeten Jeremia och den förborgade tempelskatten vid berget Nebo (2 Mack 2:4-8), samt den fornkristna legenden om Adam och Eva och deras förtrollade skattegrotta under Kristi kors på Golgata. Tittar vi lite närmare på innehållet i säckarna ser vi emellertid att bilden snarare tycks representera alla de naturkatastrofer och extrema väderförhållanden som skall komma att plåga mänskligheten i den yttersta tiden.

    

Bild 3 visar till sist det paradisiska lyckotillstånd som man under stora delar av 1500-talet hoppades skulle infinna sig när världshistorien nått sitt slutmål. De dansande barnen representerar i detta sammanhang den pånyttfödda jorden i det framtida messianska Tusenårsriket. Inom medeltida terminologi benämndes utopier av denna typ vanligtvis med det latinska begreppet Renovatio Mundi. Antagligen har Paracelsus lånat motivet från den kalabriske cisterciensmunken Joakim av Floris kiliastiska eskatologi. 

Boken i sin helhet med samtliga 32 träsnitt hittar ni här.

François de Nomé och Theatrum Mundi

Här följer ytterligare en barock undergångsfantasi signerad François de Nomé. Är tyvärr lite osäker på vad det egentligen är som avbildas. Enligt bildarkivet som jag hämtade bilden ifrån skall motivet föreställa kejsar Titus och förstörelsen av Jerusalems tempel, 70 e. Kr. Är dock tveksam om denna titel verkligen kan stämma. Jag förstår till exempel inte vad avgudabilderna i målningens förgrund har framför Jerusalems tempel att göra.

Jag har för övrigt inte heller så mycket att säga om målningen rent estetiskt förutom att den som alltid när det gäller Nomé är en mycket fascinerande och originell skapelse. Uppskattar inte minst den svulstiga iscensättningen där det brinnande Jerusalem dramatisk framställts som en sorts apokalyptisk teaterdekor färdig att falla samman. Det är en scen som hämtad ur ett forntida mysteriespel eller någon makaber teateruppsättning. Antagligen har motivet i fråga sin upprinnelse i barockens så kallade Theatrum Mundi.

Theatrum Mundi var ett genrebegrepp som ursprungligen växte fram ur senrenässansens estetiska diskussioner rörande teaterkonsten. Typiskt för genren var dess ambition att genom en rad scenografiska tricks bryta ner gränsen mellan skådespelare och åskådare. Bland annat utnyttjades spektakulära skräckeffekter såsom sönderfallande byggnadskulisser, teaterblod, dolda ljuskällor och kontrollerade bränder. Det har ofta antagits att genren bottnade i tidens upplevelse av teatern som varande en slags ställföreträdande verklighet samtidigt som den mörka tidsandan gjorde att man gärna önskade se den jordiska tillvaron som något illusoriskt och teaterlikt. Inom bildkonsten märktes genrens inflytande kanske allra tydligast hos den i Rom verksamme skulptören och arkitekten Giovanni Lorenzo Bernini. Men även målare som Michelangelo Merisi da Caravaggio och Nomé lät sig inspireras av en liknande estetik.

Bilden hittade jag här.

François de Nomé

François de Nomé (ca 1593-1644) tillhör en av barockens allra mest gåtfulla gestalter. Uppgifterna om målaren är tyvärr få och ganska motstridiga. Det enda som egentligen är känt om hans bakgrund är att han föddes i den franska staden Metz omkring 1593, och att han som åtta- nioåring ensam flyttade till Rom. Vissa uppgifter tyder på att Nomé tidigt blivit föräldralös och därefter lärdes upp som målare i Rom.

Només vistelse i Rom blev emellertid ganska kortvarig och redan någon gång omkring 1610 flyttade han vidare till Neapel och inledde där sin karriär som målare. I denna stora konstmetropol blev snart hans dystra fantasiskapelser enormt populära bland stadens sensationslystna elit. Bland annat vet vi att han i maj 1618 tilldelades det prestigefulla uppdraget att utföra en serie på tolv verk föreställande scener ur faraonernas levnad. Tyvärr verkar de flesta av dessa gått förlorade. Som tur är existerar dock flera andra bevarade verk från denna tidiga och mycket betydelsefulla fas i målarens karriär. Bland dessa bör nämnas hans omtalade bildsvit med motiv hämtade ur kyrkofadern Augustinus liv. Förmodligen kan vi även räkna hit nationalmuseums målning Trojas brand med Aeneas och Anchises flykt - som ni för övrigt kan beskåda längst upp i inlägget.

I huvudsak brukar Només måleri delas in i två olika bildkategorier. Den första kategorin bestod av mörka klaustrofobiska scenerier med motiv hämtade från Neapels nattliv. Den andra av apokalyptiskt präglade scener med brinnande städer och kollapsande byggnader. Trots motivens osedvanligt dystra uttryck skattades Només konst överlag mycket högt av sin samtid.


I forskningssammanhang har det länge debatterats varifrån François de Nomé hämtat sin inspiration. Ofta har man velat förklara målarens dramatiska bildvärld utifrån olika franska och italienska föregångare. På senare år har man dock alltmer börjat förstå att de egentliga rötterna till Només bildvärld står att finna inom det flamländska landskapsmåleriet. Bland annat är det numera väl känt att Nomé som ung lärdes upp av den flamländske landskapsmålaren och perspektivspecialisten Maestro Baldassare. En annan viktig inspirationskälla var antagligen alla de infernaliska boschpastischer som alltsedan 1500-talets mitt översköljde den italienska konstmarknaden. Dessa pastischer klassades generellt som en sorts lägre stående bildkonst men blev ändå förvånansvärt populära inom vissa aristokratiska miljöer där man hyste en morbid smak för krig och apokalyps. Mycket talar numera för att Nomé inledde sin karriär inom denna föga subtila bildgenre.

Med tanke på hur pass okänd Només bildkonst idag är hos den breda allmänheten har han ändå fått överraskande många efterföljare. Inte minst vilar hans ande över flera av vår tids postapokalyptiska och dystopiska framtidsskildringar inom film och populärkultur. Likaså har eventuella likheter mellan målarens ödsliga stadsvyer och estetiken inom dagens dataspel diskuterats. Detta är dock ett ämne som ligger långt utanför mitt normala kompetensområde men om någon känner till något om saken får ni gärna höra av er.

Bilderna hittade jag i Stockholm nationalmuseums bildarkiv. Fler verk hittar ni här.