Albrecht Altdorfer och synagogan i Regensburg

Även om Albrecht Altdorfer (ca 1480-1538) idag är mest känd för sina romantiskt hållna landskapsmålningar var det som politiker, arkitekt, gravör och förlagstecknare han var mest känd under sin levnad. Exemplet ovan tillhör en av konstnärens få bevarade etsningar och avbildar den gamla synagogan i Regensburg samma år som byggnaden revs under pågående judeförföljelser. Längst upp på bladet syns en inskription, vilken i högtidliga ordalag beskriver händelsen: ”Under Herrens år 1519 jämnades genom Guds straffdom den judiska synagogan i Regensburg med marken.”

Bilden utgavs ursprungligen tillsammans med ytterligare ett blad på samma tema. I den andra bilden ser vi en äldre man – antagligen rabbin - som står intill synagogans entré och håller en bok i handen. Strax framför denne passerar ytterligare en man ut genom en dörr. På inskriptionen längst upp står att läsa: ”Entrén till den judiska synagogan i Regensburg, riven den 21 februari 1519.”


Altdorfer utförde sina etsningar bara dagar innan helgedomen förstördes och var av allt att döma delansvarig för det beslut som ledde fram till rivandet. Till historien hör nämligen att Altdorfer vid denna tid satt i Regensburgs rådsförsamling där han var en mycket aktad medlem. Det lär till och med vara så att det var konstnären själv som meddelade judarna att de hade två timmar på sig att tömma sin synagoga och fem dagar att lämna staden.

Den judiska befolkningen i staden hade dessförinnan levt ganska väl och beskyddats av kejsar Maximilian I. Men när kejsaren dog den 12 januari 1519 väcktes stadens antijudiska stämningar till liv och judarna utpekades som ansvariga för rådande ekonomiska kris. Detta fick snart till följd att Regensburgs rådsförsamling samlades och fattade ett beslut om att fördriva alla judar från staden samt att låta förstöra deras synagoga. Kort efter att detta skett gjordes platsen om till en viktig vallfärdsort tillägnad den heliga Maria av Regensburg.


Huruvida Altdorfer själv var pådrivande i detta beslut är oklart. Det existerar dock uppgifter om att Altdorfer sedermera lät återanvända gravstenar från synagogans begravningsplats till sitt eget husbygge. Huruvida detta förfarande främst skall ses som ett uttryck för konstnärens stora antikvariska intresse eller enbart visar på en osedvanligt cynisk läggning skall vi låta vara osagt. Träsnittet ovan – föreställande Vilan under flykten till Egypten – visar hur som helst att Altdorfer redan omkring 1512-1515 börjat intressera sig för byggnadens stilfulla gotiska interiörer och använt sig av dessa i sina bibliska kompositioner.

Bilderna återfinns här och här.

Matthias Grünewald och den radikala reformationen

Matthias Grünewald (ca 1480-1528) var en av reformationstidens största och allra djupsinnigaste konstnärer. Mest berömd är han kanske idag för sitt storslagna Isenheimaltare i Colmar, bilden ovan, samt hans många bloddrypande skildringar av korsfästelsen. I detta inlägg tänkte jag dock inte fokusera på dessa redan väl omskrivna arbeten utan istället titta närmare på ett par av konstnärens mindre kända verk och undersöka i vilken grad dessa målningar anknyter till tidens socialrevolutionära idéströmningar. 

Matthias Grünewald hette egentligen Mathis Gothart-Nithart och var mestadels verksam i Aschaffenburg och Seligenstadt vid Main, där han beskyddades av såväl ärkebiskopen som kurfursten av Mainz. Åt dessa utförde han inte enbart altartavlor och porträtt utan var även verksam som arkitekt, uppfinnare och vägbyggare. 

På grund av att Grünewald ställt sig på upprorsmännens sida i samband med det stora bondekriget 1525 förlorade han emellertid snart sin ställning vid hovet och levde därefter resten av sitt liv på flykt undan myndigheterna. Historiska dokument vittnar om att han först sökte en fristad i Frankfurt, sedan flydde vidare till Magdeburg, för att till sist nå Halle, där han slutade sina dagar under oklara omständigheter. I konstnärens dödsbo återfanns sedermera flera lutheranska pamfletter samt dokument kopplade till de upproriska böndernas verksamhet, men överraskande nog också två katolska radband. 

Grünewalds slitning mellan den katolska traditionen och tidens reformatoriska strömningar återspeglas i flera av hans verk. Inte minst märks detta tydligt i hans säregna skildring av nattvarden, från omkring 1500-1502, där Grünewald tydligt utmanar tidens förhärskande stilideal genom att framställa Kristi apostlar likt ett gäng grovhuggna bönder som samlats till fest i en mörk källarlokal. Scenens vardagsnära uttryck skulle ganska lätt kunna avfärdas som ren provokation om det inte vore för att motivet samtidigt anknyter till den tidigreformatoriska rörelsens krav på ett mer okonstlat förhållningssätt till det gudomliga. Vissa delar av framställningen – exempelvis påskalammet på nattvardsbordet - anknyter dock tveklöst till en medeltida bildtradition.

Unikt för Grünewalds bildvärld var även hans våldsamt expressionistiska Mariabilder, varav exemplet nedan är daterad till omkring 1517-1519. Vilka idétraditioner som egentligen låg bakom dessa motiv är omdiskuterat. En möjlig inspirationskälla skulle dock kunna vara den svärmiska madonnakult som frodades inom vissa religiösa miljöer på den tyska landsbygden i början av 1500-talet. 

Ett exempel på detta var den radikale reformatorn Thomas Müntzer som företrädde en syn där man förvisso till stora delar anslöt sig till kyrkans traditionella Mariakult men samtidigt fyllde dess former med en ny och apokalyptisk innebörd. Inspirerad av bland annat Joakim av Floris utopiska eskatologi tilldelades Maria en närmast gudinnelik status som ”patriark”, ”överstepräst” och ”himmelsk drottning” samtidigt som hennes framträdande i historien ansågs förebåda en ny tidsålder av tusenårig fred och rättvisa.

Utopiska drömmar av detta slag var mycket inflytelserika vid tiden för reformationens införande och utmynnande inte sällan i olika millenaristiska upprorsförsök där den fattiga delen av befolkningen krävde social rättvisa. Tankarna som sådana var på intet sätt begränsade till Europas fattiga utan förekom även bland eliten. Enligt vissa forskare kan det till och med ha varit så att själva renässansbegreppet – det vill säga elitens önskan att ”pånyttföda det antika arvet” – ursprungligen växte fram ur denna eskatologiska idétradition. Grünewalds millenarism var dock tveklöst av det mer militanta slaget. Faktum är att det rentav finns konsthistoriker som antytt att målaren kanske slutade sina dagar som anhängare av ikonoklasternas parti. 

 

Bilderna hittade jag här.

Lucas Cranach och S:t Erasmus martyrium

Här följer ytterligare en mycket våldsam martyrbild signerad Lucas Cranach den äldre (1472-1553). Sist jag skrev om detta ämne var det en bild ur konstnärens makabra bildsvit om de tolv apostlarnas martyrium som behandlades. Denna gång är det emellertid inte någon av Kristi apostlar som vi kan se brutalt plågas till döds utan det katolska skyddshelgonet S:t Erasmus. 

 

Rent stilmässigt ligger trycket mycket nära Cranachs omtalade bilder på temat apostlarnas martyrskap. Som jag berättat om tidigare tillhörde dessa bilder en i grunden katolsk tradition där man önskade uppmana folk till from martyrdyrkan liksom vidhållande av gällande kristna dygder. Framställningar av detta slag kom förvisso senare under reformationen att omtolkas och ges en helt ny mening, men eftersom trycket ursprungligen antas ha tillkommit omkring 1506 bör det nog ändå främst förstås utifrån en i grunden katolsk referensram. 

Om vi tittar lite närmare på själva motivet så finner vi snart en rad morbida detaljer som väl vittnar om konstnärens utpräglade misantropiska läggning. Längst fram i bildplanet ser vi den helige Erasmus liggandes raklång på marken fastspänd framför sina plågoandar. Runt martyren har det samlats en liten men förnöjsam publik som med stor förtjusning tittar på när bödlarna sliter inälvorna ur det stackars helgonets mage. En av bödlarna jobbar lustigt nog med en sådan iver att han tanklöst placerat sin blodindränkta kniv i munnen. 

Notera även hur Cranach som en sorts ambivalent symbol för världslig makt och rättvisa låtit Fredrick III av Sachsens medeltidsfästning Veste Coburg dystert resa sig mot skyn i bakgrunden. Cranach var under större delen av sin karriär verksam vid Fredricks hov och för denne utförde han även ett tryck där en av Fredricks söner syns rida i ett liknande landskap med samma byggnadskomplex i bakgrunden. Vapensköldarna som syns längst till höger i båda bilderna vittnar även de tydligt om Fredricks storvulna maktambitioner.

Om S:t Erasmus kan för övrigt sägas att han tillhör en av den romersk-katolska kyrkans fjorton nödhjälpare. Enligt traditionen led Erasmus martyrdöden i samband med kejsar Diocletianus kristendomsförföljelser i början av 300-talet men märk väl att den avrättningsmetod som här framställs helt saknar historisk grund utan tros tillhöra en betydligt mer sentida bildtradition. Erasmus räknas hur som helst till sjöfararnas skyddshelgon och hans namn lär bland annat skydda mot kolik, tarmvred, kramper och boskapspest. 

Bilderna är hämtade ur British Museums bildarkiv.