Herri met de Bles och Edens lustgård

Med denna vackra paradisbild tillskriven Herri met de Bles tar jag ett längre sommaruppehåll och återkommer först till hösten igen. Motivet i fråga är utfört i olja på en stor rund träskiva och skildrar i tur och ordning Evas skapelse (1 Mos 2:21-22), Guds förmaning vid Kunskapens träd (1 Mos 2:15-17), de första människornas olydnad mot Gud (1 Mos 3:1-7) samt utdrivandet ur Paradiset (1 Mos 3:22-24). Paradisbilder av detta slag hade sin storhetstid i samband med conquistadorernas kolonisering av Nya världen men blev sedan snabbt gammalmodiga och impopulära bland samlarna.

Från forskningshåll har verket sedan länge associerats med Lucas Cranach den äldre och hans skildring av världens skapelse i Martin Luthers illustrerade bibel från 1534. Genom en nyligen utförd röntgen har detta antagande ytterligare kunnat bekräftas och det anses numera helt belagt att konstnären – med undantag för några få justeringar – använt Cranachs arbete som förlaga. 

Som exempel på sådana justeringar kan nämnas att figurteckningarna kopierats från Heinrich Aldegrevers populära bildsvit Adam och Evas livshistoria (1540) och att motivets framställning av Livets källa hämtat inspiration från Hieronymus Boschs Yttersta domen i Brygge. Kompositionen visar även påtagliga likheter med bröderna Limbourgs Les Très Riches Heures du Duc de Berry från 1413-1416, liksom en rad liknande illuminerade handskrifter från medeltidens slut. Verkets något osjälvständiga komposition skall emellertid inte tas som intäkt på att konstnären saknade originalitet utan reflekterar snarare att han i detta specifika verk troget följt beställarens önskemål.


Intressant är också att konstnären – som själv förblev katolicismen trogen livet ut – lånat de flesta av sina motiv från öppet lutheranska bildkonstnärer såsom Albrecht Dürer, Lucas Cranach den äldre och Heinrich Aldegrever. Att på detta vis blanda bildtraditioner från såväl katolskt som protestantiskt håll var knappast något helt okontroversiellt då verket tillkom på 1540-talet. Nämnas i sammanhanget bör dock att Antwerpen – där konstnären var verksam – vid denna tid var vida känt för sin toleranta hållning gentemot olika kätterska idéströmningar. Dessutom lär Herri met de Bles själv ha sympatiserat med den reforminriktade renässanshumanisten Erasmus av Rotterdam.

Mer om verkets tillkomsthistoria hittar ni här.

Jan Wellens de Cock och Barnkorståget

För ett par veckor sedan var jag ute på British Museums hemsida och letade efter bilder tillskrivna den i Antwerpen verksamme målaren Jan Wellens de Cock. Hittade då följande mycket charmfulla små tryck föreställande barn som går i en procession. För den oinvigde kan kanske innehållet i dessa motiv te sig en aning besynnerligt men antagligen skall de förstås som någon form av karnevalisk lustighet rörande de så kallade tyska och franska barnkorståget 1212. Notera inte minst de smått sarkastiska inskriptionerna längst upp i bildplanet - hämtade från Psaltaren 8 och Matteusevangeliet 18 – som högtidligt utpekar det oskuldsfulla barnet som varje troendes förebild.

Jan Wellens de Cock (ca 1480-1527) var vid sidan av Albrecht Altdorfer och Joachim Patinir en av sin tids mest betydelsefulla landskapsmålare. Mest berömd blev han för sin mycket viktiga innovation att förlägga figurerna i förgrunden och härmed öppna upp för det så kallade "utsiktslandskapet". Namnet de Cock utgör antagligen en pseudonym och senare tids konsthistoriker har ofta identifierat denne gåtfulle målare med en viss Jan van Leyen vilken skrevs in som mästare i Antwerpens Lukasgille 1503. Detaljerna kring denna gestalt är knapphändiga och en del konsthistoriker har till och med hävdat att verk tillskrivna ”de Cock” troligtvis utförts av flera olika mästare verksamma inom en och samma stil, populärt benämnd som Antwerpen-manierismen. 

Samma gåtfulla pseudonym brukar även tillskrivas en rad egendomliga träsnitt erinrande om Hieronymus Bosch vilket föranlett en del att tro att han mycket väl kan ha börjat sin karriär som lärling i Boschs verkstad. Den allra senaste tesen är dock att hans namn snarare bör identifieras med en rad olika konstnärer verksamma i leidenmålaren Cornelis Engebrechtsz efterföljd.


I den andra bilden från samma svit ser vi hur en armé av barn marscherar runt med ett stort monster som de låst in i en bur. I centrum av bilden sitter en drottning upphöjd på en tron och håller upp en spira och en flagga med korsfästelsen på. Ovanför henne hänger en inskription fritt svävande i luften med de bibliska orden: ”Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda” (Heb 11:33). Vad som står på den andra inskriptionen är jag lite mer osäker på, men jag tror att citatet är hämtat från Uppenbarelseboken och lyder i så fall som följande: ”Djävulen som förförde dem kastades i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten, och de skall plågas dag och natt i evigheters evighet” (Upp 20:10).

När det gäller de så kallade barnkorstågen måste understrykas att de som medverkade knappast utgjorde några värnlösa barn i traditionell mening utan snarare bestod av kringdrivande ynglingar från städernas trasproletariat vilka myndigheterna cyniskt klumpat ihop och skickat iväg på ett redan i förhand dödsdömt självmordsuppdrag. Kring dessa så kallade ”de fattigas korståg” skapades sedermera en rad legender vilka bland annat tros ha inspirerat bröderna Grimm till sin saga om råttfångaren i Hameln.

Fler verk tillskrivna Jan Wellens de Cock hittar ni här.

Albrecht Altdorfer och synagogan i Regensburg

Även om Albrecht Altdorfer (ca 1480-1538) idag är mest känd för sina romantiskt hållna landskapsmålningar var det som politiker, arkitekt, gravör och förlagstecknare han var mest känd under sin levnad. Exemplet ovan tillhör en av konstnärens få bevarade etsningar och avbildar den gamla synagogan i Regensburg samma år som byggnaden revs under pågående judeförföljelser. Längst upp på bladet syns en inskription, vilken i högtidliga ordalag beskriver händelsen: ”Under Herrens år 1519 jämnades genom Guds straffdom den judiska synagogan i Regensburg med marken.”

Bilden utgavs ursprungligen tillsammans med ytterligare ett blad på samma tema. I den andra bilden ser vi en äldre man – antagligen rabbin - som står intill synagogans entré och håller en bok i handen. Strax framför denne passerar ytterligare en man ut genom en dörr. På inskriptionen längst upp står att läsa: ”Entrén till den judiska synagogan i Regensburg, riven den 21 februari 1519.”


Altdorfer utförde sina etsningar bara dagar innan helgedomen förstördes och var av allt att döma delansvarig för det beslut som ledde fram till rivandet. Till historien hör nämligen att Altdorfer vid denna tid satt i Regensburgs rådsförsamling där han var en mycket aktad medlem. Det lär till och med vara så att det var konstnären själv som meddelade judarna att de hade två timmar på sig att tömma sin synagoga och fem dagar att lämna staden.

Den judiska befolkningen i staden hade dessförinnan levt ganska väl och beskyddats av kejsar Maximilian I. Men när kejsaren dog den 12 januari 1519 väcktes stadens antijudiska stämningar till liv och judarna utpekades som ansvariga för rådande ekonomiska kris. Detta fick snart till följd att Regensburgs rådsförsamling samlades och fattade ett beslut om att fördriva alla judar från staden samt att låta förstöra deras synagoga. Kort efter att detta skett gjordes platsen om till en viktig vallfärdsort tillägnad den heliga Maria av Regensburg.


Huruvida Altdorfer själv var pådrivande i detta beslut är oklart. Det existerar dock uppgifter om att Altdorfer sedermera lät återanvända gravstenar från synagogans begravningsplats till sitt eget husbygge. Huruvida detta förfarande främst skall ses som ett uttryck för konstnärens stora antikvariska intresse eller enbart visar på en osedvanligt cynisk läggning skall vi låta vara osagt. Träsnittet ovan – föreställande Vilan under flykten till Egypten – visar hur som helst att Altdorfer redan omkring 1512-1515 börjat intressera sig för byggnadens stilfulla gotiska interiörer och använt sig av dessa i sina bibliska kompositioner.

Bilderna återfinns här och här.