För några dagar sedan var jag ute på British Museums hemsida och letade efter olika motiv föreställande monster, missbildade djur och andra abnormiteter i naturen. Hittade då detta förtjusande handkolorerade skillingtryck daterat 1531 vilket med stor hantverksskicklighet avbildar missfostret av två hopväxta griskultingar. Tyvärr är upphovsmannen bakom verket okänd men bifogad i bilden finns följande bildbeskrivning: ”Detta skräckinjagande monster är missfostret av en sugga, född i östra Preussen två mil utanför Königsberg i byn Liebenbayn…”
Jag har egentligen inte så mycket uppgifter om trycket mer än att det sannolikt bör förstås mot bakgrund av renässansmänniskans allmänna besatthet av järtecken och apokalyptiska profetior. En kvalificerad gissning är emellertid att upphovsmannen tagit intryck av Albrecht Dürers naturalistiska tryck och teckningar med olika abnormiteter i naturen. Intressant i sammanhanget är nämligen att Dürer i ett av sina mer excentriska verk inom genren valt att avbilda just ett missbildat grisfoster liknande det på bilden ovan. Detta tryck – som jag länkar till längst ner i inlägget - ingick ursprungligen som illustration till ett satiriskt blad författat av skalden och renässanshumanisten Sebastian Brant men kom tidigt att tolkas som ett järtecken varslande om att turkarna ledda av Antikrist inom kort skulle invadera Europa.
Under medeltiden och renässansen skiljde man traditionellt mellan ”monstrum” och andra ”underverk” i naturen. Missbildade djur som blivit till genom naturliga födslar kategoriserades ofta med det mindre laddade ordet underverk men just i detta tryck har upphovsmannen uppenbarligen ansett att fostret i fråga var så frånstötande att det fick gå under den spektakulära beteckningen monstrum. Samlingsnamnet monstrum/monster härstammar ursprungligen från latinets ord för järtecken – det vill säga monere - och sannolikt valde konstnären denna beteckning i syfte att rida på tidens utbredda undergångsstämningar och göra trycket mer kommersiellt gångbart.
Infogat i bilden är vidare två mindre motiv vilka föreställer en jaktscen med hjortar samt – längre ner i trycket – ett gäng apor som deltar i tornerspel. Inom medeltida ikonografi symboliserade apan traditionellt det perverterade och tygellösa människosläktet men i motiv av detta slag ansågs djuret ibland även förebåda Antikrists herravälde på jorden. Vad jaktscenen syftar på är mera oklart.
Dürers version hittar ni här. För den som önskar se bilder med riktiga monster rekommenderas följande länk.
Utöver uppseendeväckande triptyker likt Lustarnas trädgård och S:t Antonius frestelse utförde Hieronymus Bosch också flera arbeten som på ett ytligt plan följde en mer traditionell ikonografi. På ett ytligt plan måste dock tilläggas eftersom även dessa målningar vid en närmare beskådan ofta inte alls visar sig särskilt traditionella utan innehåller en rad egendomliga apokryfiska detaljer hämtade från medeltidens mysteriespel vilka öppnar upp dem för ständigt nya tolkningsmöjligheter. Ett typiskt sådant verk är Boschs storstilade triptyk Konungarnas tillbedjan (1495) som vi nu skall titta lite närmare på.
Ett av verkets mer udda inslag finner vi redan i dess vänstra innerflygel, där vi ser Josef värma sig vid en brasa inuti en ruin. En vanlig teori i forskningssammanhang är att byggnaden i fråga föreställer resterna efter kung Davids palats och att ruinen - tillsammans med det fallfärdiga stallet i centralmotivet – utgör en symbolbild för synagogans och den gamla världens sammanbrott vid Kristi födelse. Scenen kanske inte är så särskilt underlig i sig men tittar vi lite närmare på motivet ser vi att Josef tycks vara i full färd att elda upp tygtrasan som Maria tidigare burit Jesusbarnet i. Vad scenen i fråga kan tänkas representera är högst ovisst men inom den apokryfiska litteraturen förekommer en liknande berättelse där de tre konungarna försöker elda upp lindan som Jesus legat i för att se om barnet de nyss uppvaktat verkligen var gudomligt.
Den mest gäckande delen av triptyken är dock tveklöst centralmotivet. Vad som här särskilt förbryllat forskarna är den halvnakna konungagestalten som flinande kikar fram bakom de tre konungarna och har ett otäckt infekterat sår på ena benet. Teorierna om vem mannen kan vara har varit många och överlag mycket fantasifulla. Herodes den store, Antikrist, Zoroaster, eller den falske profeten Bileam, är några av de mer plausibla förslagen i sammanhanget.
Relaterad till konungagestalten är även den knappt synliga stjärna av halm som hänger uppe i stallets höloft, strax ovanför mannens huvud. Det har ibland föreslagits att motivet utgör en demonisk motsvarighet till Betlehemsstjärnan och på något sätt representerar judarnas falska messiasförväntan. Tittar man närmare på bilden ser man dock att det inte är en, utan två falska betlehemsstjärnor som avbildas, vilket åtminstone delvis underminerar denna teori. Förvisso är det idag känt - bland annat genom fynden av Dödahavsrullarna - att antikens judar satte sitt hopp till två, kanske tre, separata frälsargestalter men huruvida detta fortfarande var allmänt bekant i slutet av 1400-talet är väl mer tveksamt.
Trots denna lilla invändning förefaller nog ändå den mest sannolika tolkningen vara att mannen i stallet föreställer kung Herodes och att stjärnorna av halm på något sätt är kopplade till judarnas falska messiasförväntan. Stöd för denna tes finner vi bland annat i den judisk-romerske historikern Flavius Josephus historiska verk Bellum Iudaicum (ca 80 e.Kr.) där det berättas att Herodes – precis som mannen på bilden - plågades av en mystisk infektionssjukdom vilken orsakade svåra svullnader och bölder på hans kropp. Till detta kan tilläggas att det vid tiden för Kristi födelse cirkulerade profetior som gjorde gällande att det ur Herodes hus en gång skulle framträda en frälsare vilken skulle inleda en ny guldålder på jorden.
Mer information och detaljbilder hittar ni här och här.
Ingen utgåva av Nya testamentet är lika kontroversiell och mytomspunnen som det så kallade Septembertestamentet. Utgåvan, som ibland även går under namnet Septemberbibeln, utkom första gången den 21 september 1522 och var den allra första översättningen av Bibelns text på folkspråk. Bokens förstaupplaga på 5000 exemplar var ovanligt stor för sin tid men såldes genast slut och följdes sedan inom loppet av några år av ytterligare minst 50 reviderade upplagor. Mellan åren 1522-1525 räknar man med att åtminstone 86 000 exemplar nådde marknaden - vilket givetvis gjorde den till en närmast ofattbar bästsäljare. Förstaupplagan finns idag endast bevarad i två exemplar.
I första utgåvan av texten var det den sachsiske mästaren Lucas Cranach den äldre som stod för de flesta av illustrationerna. I senare upplagor anslöt sig även andra konstnärer som utifrån Cranachs originalskisser utvecklade och ibland modifierade motiven. Bland dessa märktes framstående namn som Hans Holbein den yngre och Hans Burgkmair. Bilderna i detta inlägg är samtliga signerade Albrecht Altdorfers elev Georg Lemberger och håller sig så vitt jag kan bedöma ganska nära Cranachs originaltryck.
Septembertestamentet utgjorde inte bara den första illustrerade folkupplagan av Nya Testamentet utan brukar också betraktas som nyskapande i det sätt som utgivarna utnyttjade den nya tryckkonsten för propagandistiska syften. Kännetecknade för Cranachs originalarbeten var dels dess mycket hårdföra kritik mot påvedömet men också hur konstnären medvetet valt att flirta med tidens socialrevolutionära rörelser genom att endast utnyttja motiv hämtade från Uppenbarelseboken.
Polemiken mot Rom märks inte minst i det stilbildande infallet att ikläda odjuret och den stora skökan Babylon tiaror och andra påvliga attribut, samt hur staden Babylon symboliskt representeras av det medeltida Rom. I senare utgåvor tycks dock flera av Cranachs efterföljare medvetet valt att tona ner bokens romfientliga retorik och istället öppnat upp för en mer mystik läsning av texten.
Värt att nämna i sammanhanget är också att det i flera av utgåvorna bifogats ett varnande förord där bokens översättare Martin Luther motsätter sig uppfattningen att Johannes uppenbarelse skulle vara en gudomligt inspirerad text. Bland annat hävdar han att skriften är alldeles för svärmisk och fylld av svårbegripliga symbolbilder för att ha nertecknats av Herrens utvalde apostel.
Luther var på inget sätt ensam om denna kritik utan tvärtom hade liknande diskussioner förts alltsedan antikens dagar. Känt är bland annat att kyrkohistorikerna ofta tenderat att marginalisera skriftens höga anseende genom att tidsmässigt förlägga den så sent som möjligt - ibland på 90-talet, ibland ännu senare, och då avfärdade man den gärna som kättersk. Numera anser dock en växande skara forskare att boken måste ha tillkommit redan omkring 69-70 e. Kr. och att den sannolikt nertecknats av en judekristen skriftställare som sympatiserade med judarnas uppror mot Rom 66-73 e.Kr.
Bild 1 föreställer Jesus som apokalyptisk överstepräst vilken via sitt jordiska ombud, Johannes Sebedaios son, förmanar de kristna församlingarna i Mindre Asien att uppvisa iver och ståndaktighet inför slutstriden med Djävulen. Bild 2 skildrar scenen där en ängel blåser i sin basun så att en stjärna faller ner i avgrundens brunn och orsakar svåra epidemier på jorden. Bild 3 visar hur en av Herrens änglar leder Johannes till det nya Jerusalem som sänkts ner till jorden smyckad såsom en brud.
Fler bilder hämtade ur Septembertestamentet hittar du här. Cranachs originaltryck hittar du här.
