Breviarium Grimani

Breviarium Grimani – tillkommen omkring 1515-1520 - är namnet på den största och mest påkostade nederländska handskriften med miniatyrer som bevarats åt eftervärlden. Boken - som idag återfinns i San Marco-biblioteket, Venedig – består totalt av 110 helsidesbilder, samt därtill en rad dekorativa initialer och ornamentala randmålningar. Bland helsidesbilderna räknas de tolv månadsbilderna som de allra främsta men handskriften innehåller även flera motiv hämtade från Nya och Gamla testamentet.

Ordet breviarium härstammar ursprungligen från latinets ord för ”sammandrag” och utgjorde en liturgisk bok innehållande böner, psalmer och predikningar vilka medeltidens prästerskap hade dagligt behov av. Ursprungligen nertecknades sådana texter i separerade handskrifter men från 1000-talet och framåt började man samla allt i en och samma bok. Dessa böcker var till en början ganska återhållna i sitt framförande men i samband med att den internationella gotiken blev högsta mode i slutet av 1300-talet började handskrifterna framställas i en alltmer överdådig stil. När det gäller ett praktverk som Breviarium Grimani kan vi nog utgå från att beställaren kom från högreståndskretsar men att boken senare skänkts bort och använts för prästligt bruk.

Den mest berömda delen av handskriften är, som redan nämnts, kalendern. Denna del av verket tros ha utförts av flera olika konstnärer, varav Gerard Horenbout, Alexander och Simon Bening brukar anses vara de viktigaste. Som modell använde konstnärerna brödernas Limbourghs legendariska kalender Les Très Riches Heures du Duc de Berri, ca 1412-1416, men också flera av detta verks många medeltida förlagor. Breviarium Grimani kan således förstås som en slags slutpunkt för den internationella gotik som fullbordades med bröderna Limbourg.

Den internationella gotiken brukar ofta beskrivas som en aristokratisk stilriktning vilken uppkom kring de franska hoven i slutet av 1300-talet och lånade stildrag från såväl flamländsk gotik som italiensk renässanskonst. Stilens storhetstid sammanföll ganska exakt med tillkomsten av Limbourgs kalender under tidigt 1400-tal men ansågs bara kort därefter som förlegad och ålderdomlig. Sett ur detta perspektiv ligger det nära till hands att spekulera i huruvida beställningen av Breviarium Grimani utgjorde en sista ansträngning från uppdragsgivarens sida att med konstens hjälp försöka vrida klockan tillbaka till medeltiden igen.

Bild 1 föreställer Adam och Eva tillsammans med ormen intill Kunskapens träd. Bild 2 är hämtad ur bokens kalender och illustrerar oktober månad då bönderna harvar och sår sin jord. Bild 3 skildrar november månad då bönderna matar svinen genom att riva ner ekollon från träden. Barockbloggen har publicerat ett kortare inlägg om månaden februari som ni kan läsa här.

Fler bilder ur kalendern hittar ni här.

Pieter Huys och Kristi nedstigning i Limbo

Här följer ytterligare ett inlägg i min serie med helvetesskildringar utförda i Hieronymus Boschs efterföljd. Denna gång är verket signerat den flamländske manieristen Pieter Huys (ca 1520-1584) och föreställer Kristi nedstigning i Limbo. Framställningar av Kristus i dödsriket var oerhört populära under 1500-talets andra hälft men få av dessa motiv uppvisade samma utstuderade brutalitet som verket ovan.

Enligt en medeltida katolsk uppfattning utgjorde Limbo en slags gränszon mellan himmel och helvete där själarna av alla de som levt ett rättfärdigt liv innan Jesu uppståndelse vistades fram till domedagen. Det var också platsen för alla barn som dött innan de döpts. I motivet ovan avbildas dödsrikets rättfärdiga själar traditionsenligt som nakna människokroppar vilka kravlar upp ur en grotta i helvetets mitt. I landskapet omkring dem plågas sodomiter, jättar, fallna änglar, religiösa hycklare och drinkare av helvetets eviga eld.

Tyvärr existerar det ytterst få uppgifter rörande Pieter Huys och hans verksamhet. Känt är dock att han lärdes upp i Antwerpen av sin egen far, landskapsmålaren och gravören Adrien Huys, vars verkstad han lämnade i början 1530-talet. Omkring 1545 skrevs han in som mästare i Antwerpens Lukasgille och arbetade därefter som gravör och tecknare fram till 1560. Ett dussintal av Huys verk, daterade mellan 1547-1577, finns bevarade och innefattar såväl bibliska scener och folklivsskildringar som helvetesmotiv och en och annan antikatolsk karikatyr. Av hans få bevarade målningar tros de flesta ha tillkommit i början av 1570-talet. Verket ovan torde knappast utgöra något undantag.

Mest omtalad blev Pieter Huys för sina många helvetesskildringar utförda i Hieronymus Boschs anda. Liksom hos sin föregångare Jan Mandijn präglades dessa verk mer av humor och groteskerier än de gotiska mardrömsstämningar vi normalt sett sammankopplar med Hieronymus Bosch och hans stil.

Det råder dock ingen tvekan om att Huys av sin samtid räknades till en av de riktigt stora mästarna inom genren vilket inte minst understryks av att han ofta signerade verken med sitt eget namn istället för det sedvanliga manéret att kladda dit Boschs namnteckning. Hans konstnärliga inflytande var heller på inget sätt marginellt utan tvärtom så inspirerade han framstående manierister som Roelandt Savery, Jan Brueghel den äldre och François de Nomé.

Bilden återfinns här i en betydligt bättre upplösning.

Monster och underverk i naturen

För några dagar sedan var jag ute på British Museums hemsida och letade efter olika motiv föreställande monster, missbildade djur och andra abnormiteter i naturen. Hittade då detta förtjusande handkolorerade skillingtryck daterat 1531 vilket med stor hantverksskicklighet avbildar missfostret av två hopväxta griskultingar. Tyvärr är upphovsmannen bakom verket okänd men bifogad i bilden finns följande bildbeskrivning: ”Detta skräckinjagande monster är missfostret av en sugga, född i östra Preussen två mil utanför Königsberg i byn Liebenbayn…”

Jag har egentligen inte så mycket uppgifter om trycket mer än att det sannolikt bör förstås mot bakgrund av renässansmänniskans allmänna besatthet av järtecken och apokalyptiska profetior. En kvalificerad gissning är emellertid att upphovsmannen tagit intryck av Albrecht Dürers naturalistiska tryck och teckningar med olika abnormiteter i naturen. Intressant i sammanhanget är nämligen att Dürer i ett av sina mer excentriska verk inom genren valt att avbilda just ett missbildat grisfoster liknande det på bilden ovan. Detta tryck – som jag länkar till längst ner i inlägget - ingick ursprungligen som illustration till ett satiriskt blad författat av skalden och renässanshumanisten Sebastian Brant men kom tidigt att tolkas som ett järtecken varslande om att turkarna ledda av Antikrist inom kort skulle invadera Europa.

Under medeltiden och renässansen skiljde man traditionellt mellan ”monstrum” och andra ”underverk” i naturen. Missbildade djur som blivit till genom naturliga födslar kategoriserades ofta med det mindre laddade ordet underverk men just i detta tryck har upphovsmannen uppenbarligen ansett att fostret i fråga var så frånstötande att det fick gå under den spektakulära beteckningen monstrum. Samlingsnamnet monstrum/monster härstammar ursprungligen från latinets ord för järtecken – det vill säga monere - och sannolikt valde konstnären denna beteckning i syfte att rida på tidens utbredda undergångsstämningar och göra trycket mer kommersiellt gångbart.

Infogat i bilden är vidare två mindre motiv vilka föreställer en jaktscen med hjortar samt – längre ner i trycket – ett gäng apor som deltar i tornerspel. Inom medeltida ikonografi symboliserade apan traditionellt det perverterade och tygellösa människosläktet men i motiv av detta slag ansågs djuret ibland även förebåda Antikrists herravälde på jorden. Vad jaktscenen syftar på är mera oklart.

Dürers version hittar ni här. För den som önskar se bilder med riktiga monster rekommenderas följande länk.