Albrecht Dürers dröm

Med denna suggestiva undergångsbild signerad Albrecht Dürer (1471-1528) tar jag ett litet sommaruppehåll och är tillbaka igen om en månad eller två. Bilden i fråga är en skiss utförd i dämpade akvarellfärger och utgör ett försök från konstnärens sida att återskapa en mardröm som plågat honom natten mellan den 7:e och 8:e juni, 1525. Konstnären berättar själv om drömmen längst ner i bildplanet:

Natten mellan onsdag och torsdag under veckan efter pingst 1525, hemsöktes jag av en nattlig vision där jag såg hur stora mängder vatten föll från skyn. Den första mängden föll ungefär 4 miles ifrån den plats där jag befann mig och träffade med en sådan kraft, överväldigande dån och plaskande att det dränkte hela landskapet. Jag blev så chockad av skeendet att jag vaknade innan skyfallet nått ända fram till mig. Nederbörden som sedan följde var enorm. En del av vattenmassorna föll långt borta i fjärran och en del i min närhet. Och regnet kom från en sådan höjd att det verkade som om alltsammans föll i en och samma långsamma takt. Den första mängden slog i marken så plötsligt och med sådan hastighet och åtföljdes av vind och stormbyar som var så skrämmande att jag skakade i hela min kropp och hade svårt att samla mig när jag väl vaknat. Efter att ha stigit upp på morgonen försökte jag nerteckna det som uppenbarats i drömmen. Må Gud råda och vända allt till vårt bästa.

Konsthistoriker brukar ofta sätta Dürers olycksbådande dröm i samband med de utbredda domedagsstämningar som rådde i Europa vid tiden för reformationens införande. Personligen är jag dock lite tveksam till en sådan snäv tolkningsram och misstänker att motivet i lika hög grad kan antas bottna i konstnärens svåra samvetskval försommaren 1525. Orsaken till detta skulle i så fall vara Dürers opportunistiska ställningstagande under det tyska bondekriget där han offentligt visat sympati för myndigheternas hårda linje gentemot de upproriska bönderna. Kriget rasade som våldsammast just åren 1524-1525 och kom till sist att kräva minst 100 000 dödsoffer. Bland de fördrivna, lemlästade och döda återfanns sedermera flera av tidens främsta bildkonstnärer såsom Matthias Grünewald, Tilman Riemenschneider, Hans Sebald Beham och Jörg Ratgeb.


I samband med att upproret krossades erbjöds Dürer bisarrt nog också att utföra ett minnesmärke över den blodiga konflikten. Av okänd anledning blev förslaget refuserat men ett skissarbete av det aldrig fullbordade verket finns turligt nog bevarat. Detta verk kan ni se här ovan.

Bilderna hittade jag här och här. Mera om hur bondeupproren påverkade uttrycket i den tyska renässanskonsten hittar ni här och här.

Gillis Mostaert

Gillis Mostaert (ca 1529-1598) var en av den flamländska renässansens mest betydande genremålare. Han började sin karriär i konstmetropolen Antwerpen där han gick som lärling åt den berömde manieristen och boschimitatören Jan Mandijn. Dokumentationen från dessa tidiga år är tyvärr ganska bristfällig och full av motsägelser. Känt är dock att han 1554-1555 upptogs som mästare i stadens Lukasgille och att karriären därefter tog en ordentlig fart.

Som genremålare hade Gillis Mostaert många strängar på sin lyra. Bortsett från scener föreställande byar, arbetande människor, torg och marknadsplatser målade han gärna helvetesskildringar och nattliga vyer med brinnande städer. Hans bildvärld visar härvidlag på tydlig inspiration från det gamla flamländska landskapsmåleriet och mästare som Herri met de Bles, Jan Mandijn och Pieter Bruegel den äldre. På senare tid har dock även släktskapet med Hieronymus Boschs bildvärld kommit att uppmärksammas alltmer. Detta släktskap märks inte minst i valen av motiv men också i de båda målarnas intresse inför det makabra.


Gillis Mostaerts mest berömda verk är antagligen hans djärvt naturalistiska omtolkning av Boschs Höskrindan (”allt kött är hö”). Som förlaga till detta verk användes emellertid inte Boschs originalmålning utan en mycket säregen vävd tapet på samma tema som den spanske kardinalen Antoine Perrenot de Granvelle lät utföra omkring 1566-1570. Dess motiv avviker en hel del från Boschs ursprungliga verk och går antagligen tillbaka på en tidig boschpastisch från 1530-talet snarare än på något egentligt boschoriginal. Att motivet blev mycket populärt vittnar inte minst det faktum att Mostaerts verkstad sedermera lät utföra flera varianter på samma tema.


Mostaert blev även omtalad för sina mycket raffinerade inramningar med trompe l'oeil-motiv. Typiskt för dessa arbeten var att målaren ofta lät gestalter från tavlans motiv kräla ut ur bilden för att även visa sig på dess ram. Tyvärr verkar inga av dessa arbeten ha bevarats till eftervärlden. Inventarier utförda på 1600-talet vittnar dock om att flera sådana verk faktiskt existerat. Av de få bevarade verk som med säkerhet kan tillskivas Mostaert utgör istället påfallande många nattliga, månbelysta landskapsvyer med brinnande städer.

Värt att nämna i detta sammanhang är också att Stockholm nationalmuseum faktiskt äger ett par verk av Mostaert. Dessa kallas i museets katalog för Landskap med den heliga familjen och Landskap med män som sågar timmer och tillhörde ursprungligen kejsar Rudolf II:s samlingar. Trist nog har dock målningarna förpassats till magasinet där de nu ligger och samlar damm.

Målningarna hittade jag här och här. Den vävda tapeten med boschmotivet återfinns här.

Hieronymus Bosch och hans vanställda tiggare

Här följer ytterligare ett egensinnigt verk utfört av den nederländske renässansmålaren Hieronymus Bosch. Motivet i fråga är hämtat från legenden om S:t Antonius och skildrar hur den fromme klostergrundaren uppvaktas av ett gäng svårt deformerade tiggare ute i ödemarken. Vad som gör detta verk särskilt intressant är att det länge avfärdades som en ganska taffligt utförd boschpastisch men sedermera kvickt kom att omvärderas när det stod klart att det faktiskt rörde sig om en äkta boschmålning. Numera förklarar man det något primitiva uttrycket med att målningen sannolikt tillkommit redan på 1480-talet och således utgör en mycket tidigt skapelse av Bosch.

Fascinerande är också att se hur Bosch redan på ett så tidigt plan intresserade sig för motiv föreställande svårt vanställda tiggare och deras levnadsvillkor. Längre fram i sin karriär kom Bosch som bekant att utföra flera olika varianter på detta udda tema. Av dessa är förmodligen teckningen nedan det mest framstående exemplet. Detta verk brukar vanligtvis kallas för Krymplingarnas procession och dateras till omkring 1500.


Bosch bilder av utstötta har länge intresserat forskare från vitt skilda vetenskapliga discipliner. Förutom konsthistorikerna brukar bland annat forskare inom antropologi och folklivsforskning intressera sig för målarens detaljrika samtidsstudier. För ett tag sedan stötte jag faktiskt även på en medicinsk artikel där några belgiska läkare noggrant studerat Boschs skisser och utifrån dessa försökt kartlägga vilka sjukdomar och handikapp som plågade Europas befolkning vid 1500-talets början. Resultatet de kom fram till var att de flesta av Boschs så kallade krymplingar led av ergotism eller någon annan allvarlig form av svampförgiftning. Men man fann även exempel på krigsskador, reumatism, spetälska och syfilis. En och annan simulant dök lustigt nog också upp i sällskapet.


Som en liten fotnot kan även nämnas att den så kallade Trädmannen i Boschs mest berömda verk Lustarnas trädgård uppvisar vissa symtom på ergotism. Tecken på detta skulle bland annat vara den bleka huden och det infekterade såret på monstrets ena ben. Eftersom vidundret i fråga ofta identifierats som ett humoristiskt självporträtt har en del konsthistoriker även spekulerat i huruvida målaren själv led av denna plågsamma sjuka. Spetälska eller böldpest är andra populära förslag.

Bilderna hittade jag här, här och här. Om ni är intresserade av att läsa hela forskningsrapporten så hittar ni texten här.