Ingen utgåva av Nya testamentet är lika kontroversiell och mytomspunnen som det så kallade Septembertestamentet. Utgåvan, som ibland även går under namnet Septemberbibeln, utkom första gången den 21 september 1522 och var den allra första översättningen av Bibelns text på folkspråk. Bokens förstaupplaga på 5000 exemplar var ovanligt stor för sin tid men såldes genast slut och följdes sedan inom loppet av några år av ytterligare minst 50 reviderade upplagor. Mellan åren 1522-1525 räknar man med att åtminstone 86 000 exemplar nådde marknaden - vilket givetvis gjorde den till en närmast ofattbar bästsäljare. Förstaupplagan finns idag endast bevarad i två exemplar.
I första utgåvan av texten var det den sachsiske mästaren Lucas Cranach den äldre som stod för de flesta av illustrationerna. I senare upplagor anslöt sig även andra konstnärer som utifrån Cranachs originalskisser utvecklade och ibland modifierade motiven. Bland dessa märktes framstående namn som Hans Holbein den yngre och Hans Burgkmair. Bilderna i detta inlägg är samtliga signerade Albrecht Altdorfers elev Georg Lemberger och håller sig så vitt jag kan bedöma ganska nära Cranachs originaltryck.
Septembertestamentet utgjorde inte bara den första illustrerade folkupplagan av Nya Testamentet utan brukar också betraktas som nyskapande i det sätt som utgivarna utnyttjade den nya tryckkonsten för propagandistiska syften. Kännetecknade för Cranachs originalarbeten var dels dess mycket hårdföra kritik mot påvedömet men också hur konstnären medvetet valt att flirta med tidens socialrevolutionära rörelser genom att endast utnyttja motiv hämtade från Uppenbarelseboken.
Polemiken mot Rom märks inte minst i det stilbildande infallet att ikläda odjuret och den stora skökan Babylon tiaror och andra påvliga attribut, samt hur staden Babylon symboliskt representeras av det medeltida Rom. I senare utgåvor tycks dock flera av Cranachs efterföljare medvetet valt att tona ner bokens romfientliga retorik och istället öppnat upp för en mer mystik läsning av texten.
Värt att nämna i sammanhanget är också att det i flera av utgåvorna bifogats ett varnande förord där bokens översättare Martin Luther motsätter sig uppfattningen att Johannes uppenbarelse skulle vara en gudomligt inspirerad text. Bland annat hävdar han att skriften är alldeles för svärmisk och fylld av svårbegripliga symbolbilder för att ha nertecknats av Herrens utvalde apostel.
Luther var på inget sätt ensam om denna kritik utan tvärtom hade liknande diskussioner förts alltsedan antikens dagar. Känt är bland annat att kyrkohistorikerna ofta tenderat att marginalisera skriftens höga anseende genom att tidsmässigt förlägga den så sent som möjligt - ibland på 90-talet, ibland ännu senare, och då avfärdade man den gärna som kättersk. Numera anser dock en växande skara forskare att boken måste ha tillkommit redan omkring 69-70 e. Kr. och att den sannolikt nertecknats av en judekristen skriftställare som sympatiserade med judarnas uppror mot Rom 66-73 e.Kr.
Bild 1 föreställer Jesus som apokalyptisk överstepräst vilken via sitt jordiska ombud, Johannes Sebedaios son, förmanar de kristna församlingarna i Mindre Asien att uppvisa iver och ståndaktighet inför slutstriden med Djävulen. Bild 2 skildrar scenen där en ängel blåser i sin basun så att en stjärna faller ner i avgrundens brunn och orsakar svåra epidemier på jorden. Bild 3 visar hur en av Herrens änglar leder Johannes till det nya Jerusalem som sänkts ner till jorden smyckad såsom en brud.
Fler bilder hämtade ur Septembertestamentet hittar du här. Cranachs originaltryck hittar du här.
Med risk för att jag börjar trötta ut er med alla mina inlägg om Lucas Cranach den äldre och hans oerhört våldsamma träsnitt följer här ytterligare ett magstarkt exempel. Trycket som jag hade tänkt uppmärksamma denna gång är daterat till omkring 1510-1515 och avbildar en förryckt man som kryper omkring på alla fyra med ett dött spädbarn mellan tänderna. Det råder en hel del förvirring kring bladets ovanliga ikonografi men vanligtvis brukar konsthistorikerna kort och gott benämna verket som Varulven.
Varför trycket en gång tillkom är tyvärr höljt i dunkel. En vanlig teori är att det ursprungligen cirkulerat som ett skillingtryck, vilket i text och bild varnade folk på landsbygden - och då särskilt kvinnor - för en kringstrykande lustmördare, alternativt en livs levande varulv. Det har ibland också spekulerats i huruvida trycket skulle kunna ha ett samband med den i Strasbourg verksamme prästen och predikanten Johann Geyler von Kayserberg som ofta hänvisade till varulvar i sina lika burleska som svavelosande predikningar.
Min egen teori är att bilden ursprungligen var tänkt som ett humoristiskt menat "kontrastmotiv", hänsyftande på den under renässansen mycket populära föreställningen om den ädle vilden, som vid tiden för reformationens införande blivit ett allt vanligare motiv inom tysk bildkonst. Bilden nedan – utförd av Albrecht Dürers elev Hans Schäufelein – utgör ett riktigt typexempel inom denna genre och ingick ursprungligen som illustration till Hans Sachs berömda poem De vilda skogsmänniskornas klagan över den otrogna världen (1530). Tidstypiskt är inte minst motivets tillrättalagda skildring av de germanska skogarna likt ett paradisiskt tillhåll för eremiter, skogsandar och dygdiga vildmän. Idylliska bilder av detta slag kan med fördel förstås som en motpol till Cranachs vurm för gotisk skräck, otämjd vildmark, varulvar och ond bråd död.
Vad gäller Lucas Cranachs eftermäle kan sägas att han under lång tid värderades som en ganska obetydligt gestalt, vilken främst ansågs ha gjort sig ett namn som cynisk affärsman tillika lutheransk propagandist. På senare tid har man dock successivt börjat omvärdera Cranachs gärning och alltmer uppmärksammat hans roll som varande en av Donauskolans och det tyska landskapsmåleriets främsta inspiratörer. Just Varulven kanske inte tillhör någon av hans mest raffinerade skapelser men framstår ändå som förvånansvärt modern med sina uppenbara paralleller till vår tids blodiga underhållningsvåld inom film, serietidningar och datorspel.
Bilderna hittade jag på British Museums hemsida.
Allaert van Everdingen brukar allmänt betraktas som en av de allra viktigaste förgrundsgestalterna inom det romantiska landskapsmåleriet. Hans inflytande sträcker sig ända från mitten av 1600-talet, med framstående landskapsmålare som Jacob van Ruisdael och Meindert Hobbema, fram till romantiken med namn som Caspar David Friedrich och Johan Christian Dahl. Trots detta är han idag i det närmaste okänd bland den breda allmänheten och relativt få känner till hans enorma konsthistoriska betydelse. Här följer en liten presentation av detta lika fascinerande som inflytelserika konstnärskap.
Allaert van Everdingen föddes i nederländska Alkmaar, 1621, och dog i Amsterdam 1675. Tillsammans med brodern Caesar inledde han redan i mitten av 1630-talet sin karriär som målare, tecknare och grafiker. Allaert var tveklöst den djärvare av de två bröderna och flyttade redan vid unga år till Utrecht, där han gick i lära hos Roelandt Savery, för att kort därefter flytta vidare till Haarlem, där anslöt han sig till Pieter de Molyn och dennes skola. Båda dessa mästare kom sedermera att utöva ett betydande inflytande på den unge målaren. Allra mest beroende förblev dock Everdingen av Roelandt Savery vars expedition till Tyrolen 1606 – bilden nedan – inspirerade honom att företa en liknande resa till Skandinavien 1644.
De flesta konsthistoriker är idag överens om att det var i Skandinavien som han fullt ut kom att utveckla ett för det holländska måleriet ovanligt dramatiskt bildspråk. Tyvärr är hans motiv generellt ganska svåra att lokalisera men med hjälp av målarens skissbok vet vi att han bland annat besökte Göteborgstrakten, Bohuslän, Dalarna samt troligtvis även Norges sydöstkust. Skisserna - som i regel utfördes på plats ute i naturen - utnyttjades sedan som underlag till hans relativt fria och fantasifulla kompositioner vilka metodiskt arbetades fram hemma i ateljén.
I februari 1645 återvände Everdingen hem till Haarlem igen för att gifta sig med Janneke Cornelisdr Brouwers. Kort därefter anslöt han sig till den reformerta kyrkan i Haarlem och skrevs ungefär vid samma tid in i stadens Lukasgille. Med Haarlem som bas verkade han sedan både som målare och konsthandlare i ungefär sju år innan han slutligen slog sig ner i Amsterdam 1652. Med Amsterdam som ny utgångspunkt för sin verksamhet utförde han på 1660-talet ytterligare en resa till Sverige och besökte då bland annat Södermanland där han utförde de förberedande skisserna till sin berömda panoramamålning av kanongjuteriet vid Julita bruk – bilden nedan.
Som mest stilbildande var dock Everdingens i sina tidiga verk tillkomna i samband med hans första Sverigevistelse, 1644-1645. Under denna osedvanligt kreativa fas skapade han sig en i det närmaste helt självständig bildvärld vars motivkrets sedermera skulle komma att utgöra en sorts allmän rekvisita för all framtida tysk och skandinavisk romantik. Typiska inslag var bland annat det nordiska landskapets dimbeslöjade berg, vattenfall och vindpinade barrskogar vilka inte sällan befolkades av skogsarbetare och en och annan kringstrykande vandrare. Delar av denna motivkrets kan förvisso spåras ända tillbaka till Roelandt Saverys vildmarksscener från 1610-talet men tveklöst tillförde Everdingen dessa scener en betydligt mörkare och mer romantisk grundton än hos läromästaren.
Bilderna hittade jag här och här.
