Utöver uppseendeväckande triptyker likt Lustarnas trädgård och S:t Antonius frestelse utförde Hieronymus Bosch också flera arbeten som på ett ytligt plan följde en mer traditionell ikonografi. På ett ytligt plan måste dock tilläggas eftersom även dessa målningar vid en närmare beskådan ofta inte alls visar sig särskilt traditionella utan innehåller en rad egendomliga apokryfiska detaljer hämtade från medeltidens mysteriespel vilka öppnar upp dem för ständigt nya tolkningsmöjligheter. Ett typiskt sådant verk är Boschs storstilade triptyk Konungarnas tillbedjan (1495) som vi nu skall titta lite närmare på.
Ett av verkets mer udda inslag finner vi redan i dess vänstra innerflygel, där vi ser Josef värma sig vid en brasa inuti en ruin. En vanlig teori i forskningssammanhang är att byggnaden i fråga föreställer resterna efter kung Davids palats och att ruinen - tillsammans med det fallfärdiga stallet i centralmotivet – utgör en symbolbild för synagogans och den gamla världens sammanbrott vid Kristi födelse. Scenen kanske inte är så särskilt underlig i sig men tittar vi lite närmare på motivet ser vi att Josef tycks vara i full färd att elda upp tygtrasan som Maria tidigare burit Jesusbarnet i. Vad scenen i fråga kan tänkas representera är högst ovisst men inom den apokryfiska litteraturen förekommer en liknande berättelse där de tre konungarna försöker elda upp lindan som Jesus legat i för att se om barnet de nyss uppvaktat verkligen var gudomligt.
Den mest gäckande delen av triptyken är dock tveklöst centralmotivet. Vad som här särskilt förbryllat forskarna är den halvnakna konungagestalten som flinande kikar fram bakom de tre konungarna och har ett otäckt infekterat sår på ena benet. Teorierna om vem mannen kan vara har varit många och överlag mycket fantasifulla. Herodes den store, Antikrist, Zoroaster, eller den falske profeten Bileam, är några av de mer plausibla förslagen i sammanhanget.
Relaterad till konungagestalten är även den knappt synliga stjärna av halm som hänger uppe i stallets höloft, strax ovanför mannens huvud. Det har ibland föreslagits att motivet utgör en demonisk motsvarighet till Betlehemsstjärnan och på något sätt representerar judarnas falska messiasförväntan. Tittar man närmare på bilden ser man dock att det inte är en, utan två falska betlehemsstjärnor som avbildas, vilket åtminstone delvis underminerar denna teori. Förvisso är det idag känt - bland annat genom fynden av Dödahavsrullarna - att antikens judar satte sitt hopp till två, kanske tre, separata frälsargestalter men huruvida detta fortfarande var allmänt bekant i slutet av 1400-talet är väl mer tveksamt.
Trots denna lilla invändning förefaller nog ändå den mest sannolika tolkningen vara att mannen i stallet föreställer kung Herodes och att stjärnorna av halm på något sätt är kopplade till judarnas falska messiasförväntan. Stöd för denna tes finner vi bland annat i den judisk-romerske historikern Flavius Josephus historiska verk Bellum Iudaicum (ca 80 e.Kr.) där det berättas att Herodes – precis som mannen på bilden - plågades av en mystisk infektionssjukdom vilken orsakade svåra svullnader och bölder på hans kropp. Till detta kan tilläggas att det vid tiden för Kristi födelse cirkulerade profetior som gjorde gällande att det ur Herodes hus en gång skulle framträda en frälsare vilken skulle inleda en ny guldålder på jorden.
Mer information och detaljbilder hittar ni här och här.
Ingen utgåva av Nya testamentet är lika kontroversiell och mytomspunnen som det så kallade Septembertestamentet. Utgåvan, som ibland även går under namnet Septemberbibeln, utkom första gången den 21 september 1522 och var den allra första översättningen av Bibelns text på folkspråk. Bokens förstaupplaga på 5000 exemplar var ovanligt stor för sin tid men såldes genast slut och följdes sedan inom loppet av några år av ytterligare minst 50 reviderade upplagor. Mellan åren 1522-1525 räknar man med att åtminstone 86 000 exemplar nådde marknaden - vilket givetvis gjorde den till en närmast ofattbar bästsäljare. Förstaupplagan finns idag endast bevarad i två exemplar.
I första utgåvan av texten var det den sachsiske mästaren Lucas Cranach den äldre som stod för de flesta av illustrationerna. I senare upplagor anslöt sig även andra konstnärer som utifrån Cranachs originalskisser utvecklade och ibland modifierade motiven. Bland dessa märktes framstående namn som Hans Holbein den yngre och Hans Burgkmair. Bilderna i detta inlägg är samtliga signerade Albrecht Altdorfers elev Georg Lemberger och håller sig så vitt jag kan bedöma ganska nära Cranachs originaltryck.
Septembertestamentet utgjorde inte bara den första illustrerade folkupplagan av Nya Testamentet utan brukar också betraktas som nyskapande i det sätt som utgivarna utnyttjade den nya tryckkonsten för propagandistiska syften. Kännetecknade för Cranachs originalarbeten var dels dess mycket hårdföra kritik mot påvedömet men också hur konstnären medvetet valt att flirta med tidens socialrevolutionära rörelser genom att endast utnyttja motiv hämtade från Uppenbarelseboken.
Polemiken mot Rom märks inte minst i det stilbildande infallet att ikläda odjuret och den stora skökan Babylon tiaror och andra påvliga attribut, samt hur staden Babylon symboliskt representeras av det medeltida Rom. I senare utgåvor tycks dock flera av Cranachs efterföljare medvetet valt att tona ner bokens romfientliga retorik och istället öppnat upp för en mer mystik läsning av texten.
Värt att nämna i sammanhanget är också att det i flera av utgåvorna bifogats ett varnande förord där bokens översättare Martin Luther motsätter sig uppfattningen att Johannes uppenbarelse skulle vara en gudomligt inspirerad text. Bland annat hävdar han att skriften är alldeles för svärmisk och fylld av svårbegripliga symbolbilder för att ha nertecknats av Herrens utvalde apostel.
Luther var på inget sätt ensam om denna kritik utan tvärtom hade liknande diskussioner förts alltsedan antikens dagar. Känt är bland annat att kyrkohistorikerna ofta tenderat att marginalisera skriftens höga anseende genom att tidsmässigt förlägga den så sent som möjligt - ibland på 90-talet, ibland ännu senare, och då avfärdade man den gärna som kättersk. Numera anser dock en växande skara forskare att boken måste ha tillkommit redan omkring 69-70 e. Kr. och att den sannolikt nertecknats av en judekristen skriftställare som sympatiserade med judarnas uppror mot Rom 66-73 e.Kr.
Bild 1 föreställer Jesus som apokalyptisk överstepräst vilken via sitt jordiska ombud, Johannes Sebedaios son, förmanar de kristna församlingarna i Mindre Asien att uppvisa iver och ståndaktighet inför slutstriden med Djävulen. Bild 2 skildrar scenen där en ängel blåser i sin basun så att en stjärna faller ner i avgrundens brunn och orsakar svåra epidemier på jorden. Bild 3 visar hur en av Herrens änglar leder Johannes till det nya Jerusalem som sänkts ner till jorden smyckad såsom en brud.
Fler bilder hämtade ur Septembertestamentet hittar du här. Cranachs originaltryck hittar du här.
Med risk för att jag börjar trötta ut er med alla mina inlägg om Lucas Cranach den äldre och hans oerhört våldsamma träsnitt följer här ytterligare ett magstarkt exempel. Trycket som jag hade tänkt uppmärksamma denna gång är daterat till omkring 1510-1515 och avbildar en förryckt man som kryper omkring på alla fyra med ett dött spädbarn mellan tänderna. Det råder en hel del förvirring kring bladets ovanliga ikonografi men vanligtvis brukar konsthistorikerna kort och gott benämna verket som Varulven.
Varför trycket en gång tillkom är tyvärr höljt i dunkel. En vanlig teori är att det ursprungligen cirkulerat som ett skillingtryck, vilket i text och bild varnade folk på landsbygden - och då särskilt kvinnor - för en kringstrykande lustmördare, alternativt en livs levande varulv. Det har ibland också spekulerats i huruvida trycket skulle kunna ha ett samband med den i Strasbourg verksamme prästen och predikanten Johann Geyler von Kayserberg som ofta hänvisade till varulvar i sina lika burleska som svavelosande predikningar.
Min egen teori är att bilden ursprungligen var tänkt som ett humoristiskt menat "kontrastmotiv", hänsyftande på den under renässansen mycket populära föreställningen om den ädle vilden, som vid tiden för reformationens införande blivit ett allt vanligare motiv inom tysk bildkonst. Bilden nedan – utförd av Albrecht Dürers elev Hans Schäufelein – utgör ett riktigt typexempel inom denna genre och ingick ursprungligen som illustration till Hans Sachs berömda poem De vilda skogsmänniskornas klagan över den otrogna världen (1530). Tidstypiskt är inte minst motivets tillrättalagda skildring av de germanska skogarna likt ett paradisiskt tillhåll för eremiter, skogsandar och dygdiga vildmän. Idylliska bilder av detta slag kan med fördel förstås som en motpol till Cranachs vurm för gotisk skräck, otämjd vildmark, varulvar och ond bråd död.
Vad gäller Lucas Cranachs eftermäle kan sägas att han under lång tid värderades som en ganska obetydligt gestalt, vilken främst ansågs ha gjort sig ett namn som cynisk affärsman tillika lutheransk propagandist. På senare tid har man dock successivt börjat omvärdera Cranachs gärning och alltmer uppmärksammat hans roll som varande en av Donauskolans och det tyska landskapsmåleriets främsta inspiratörer. Just Varulven kanske inte tillhör någon av hans mest raffinerade skapelser men framstår ändå som förvånansvärt modern med sina uppenbara paralleller till vår tids blodiga underhållningsvåld inom film, serietidningar och datorspel.
Bilderna hittade jag på British Museums hemsida.
