Här följer ytterligare ett inlägg i min serie med helvetesskildringar utförda i Hieronymus Boschs efterföljd. Denna gång är verket signerat den flamländske manieristen Pieter Huys (ca 1520-1584) och föreställer Kristi nedstigning i Limbo. Framställningar av Kristus i dödsriket var oerhört populära under 1500-talets andra hälft men få av dessa motiv uppvisade samma utstuderade brutalitet som verket ovan.
Enligt en medeltida katolsk uppfattning utgjorde Limbo en slags gränszon mellan himmel och helvete där själarna av alla de som levt ett rättfärdigt liv innan Jesu uppståndelse vistades fram till domedagen. Det var också platsen för alla barn som dött innan de döpts. I motivet ovan avbildas dödsrikets rättfärdiga själar traditionsenligt som nakna människokroppar vilka kravlar upp ur en grotta i helvetets mitt. I landskapet omkring dem plågas sodomiter, jättar, fallna änglar, religiösa hycklare och drinkare av helvetets eviga eld.
Tyvärr existerar det ytterst få uppgifter rörande Pieter Huys och hans verksamhet. Känt är dock att han lärdes upp i Antwerpen av sin egen far, landskapsmålaren och gravören Adrien Huys, vars verkstad han lämnade i början 1530-talet. Omkring 1545 skrevs han in som mästare i Antwerpens Lukasgille och arbetade därefter som gravör och tecknare fram till 1560. Ett dussintal av Huys verk, daterade mellan 1547-1577, finns bevarade och innefattar såväl bibliska scener och folklivsskildringar som helvetesmotiv och en och annan antikatolsk karikatyr. Av hans få bevarade målningar tros de flesta ha tillkommit i början av 1570-talet. Verket ovan torde knappast utgöra något undantag.
Mest omtalad blev Pieter Huys för sina många helvetesskildringar utförda i Hieronymus Boschs anda. Liksom hos sin föregångare Jan Mandijn präglades dessa verk mer av humor och groteskerier än de gotiska mardrömsstämningar vi normalt sett sammankopplar med Hieronymus Bosch och hans stil.
Det råder dock ingen tvekan om att Huys av sin samtid räknades till en av de riktigt stora mästarna inom genren vilket inte minst understryks av att han ofta signerade verken med sitt eget namn istället för det sedvanliga manéret att kladda dit Boschs namnteckning. Hans konstnärliga inflytande var heller på inget sätt marginellt utan tvärtom så inspirerade han framstående manierister som Roelandt Savery, Jan Brueghel den äldre och François de Nomé.
Bilden återfinns här i en betydligt bättre upplösning.
För några dagar sedan var jag ute på British Museums hemsida och letade efter olika motiv föreställande monster, missbildade djur och andra abnormiteter i naturen. Hittade då detta förtjusande handkolorerade skillingtryck daterat 1531 vilket med stor hantverksskicklighet avbildar missfostret av två hopväxta griskultingar. Tyvärr är upphovsmannen bakom verket okänd men bifogad i bilden finns följande bildbeskrivning: ”Detta skräckinjagande monster är missfostret av en sugga, född i östra Preussen två mil utanför Königsberg i byn Liebenbayn…”
Jag har egentligen inte så mycket uppgifter om trycket mer än att det sannolikt bör förstås mot bakgrund av renässansmänniskans allmänna besatthet av järtecken och apokalyptiska profetior. En kvalificerad gissning är emellertid att upphovsmannen tagit intryck av Albrecht Dürers naturalistiska tryck och teckningar med olika abnormiteter i naturen. Intressant i sammanhanget är nämligen att Dürer i ett av sina mer excentriska verk inom genren valt att avbilda just ett missbildat grisfoster liknande det på bilden ovan. Detta tryck – som jag länkar till längst ner i inlägget - ingick ursprungligen som illustration till ett satiriskt blad författat av skalden och renässanshumanisten Sebastian Brant men kom tidigt att tolkas som ett järtecken varslande om att turkarna ledda av Antikrist inom kort skulle invadera Europa.
Under medeltiden och renässansen skiljde man traditionellt mellan ”monstrum” och andra ”underverk” i naturen. Missbildade djur som blivit till genom naturliga födslar kategoriserades ofta med det mindre laddade ordet underverk men just i detta tryck har upphovsmannen uppenbarligen ansett att fostret i fråga var så frånstötande att det fick gå under den spektakulära beteckningen monstrum. Samlingsnamnet monstrum/monster härstammar ursprungligen från latinets ord för järtecken – det vill säga monere - och sannolikt valde konstnären denna beteckning i syfte att rida på tidens utbredda undergångsstämningar och göra trycket mer kommersiellt gångbart.
Infogat i bilden är vidare två mindre motiv vilka föreställer en jaktscen med hjortar samt – längre ner i trycket – ett gäng apor som deltar i tornerspel. Inom medeltida ikonografi symboliserade apan traditionellt det perverterade och tygellösa människosläktet men i motiv av detta slag ansågs djuret ibland även förebåda Antikrists herravälde på jorden. Vad jaktscenen syftar på är mera oklart.
Dürers version hittar ni här. För den som önskar se bilder med riktiga monster rekommenderas följande länk.
Utöver uppseendeväckande triptyker likt Lustarnas trädgård och S:t Antonius frestelse utförde Hieronymus Bosch också flera arbeten som på ett ytligt plan följde en mer traditionell ikonografi. På ett ytligt plan måste dock tilläggas eftersom även dessa målningar vid en närmare beskådan ofta inte alls visar sig särskilt traditionella utan innehåller en rad egendomliga apokryfiska detaljer hämtade från medeltidens mysteriespel vilka öppnar upp dem för ständigt nya tolkningsmöjligheter. Ett typiskt sådant verk är Boschs storstilade triptyk Konungarnas tillbedjan (1495) som vi nu skall titta lite närmare på.
Ett av verkets mer udda inslag finner vi redan i dess vänstra innerflygel, där vi ser Josef värma sig vid en brasa inuti en ruin. En vanlig teori i forskningssammanhang är att byggnaden i fråga föreställer resterna efter kung Davids palats och att ruinen - tillsammans med det fallfärdiga stallet i centralmotivet – utgör en symbolbild för synagogans och den gamla världens sammanbrott vid Kristi födelse. Scenen kanske inte är så särskilt underlig i sig men tittar vi lite närmare på motivet ser vi att Josef tycks vara i full färd att elda upp tygtrasan som Maria tidigare burit Jesusbarnet i. Vad scenen i fråga kan tänkas representera är högst ovisst men inom den apokryfiska litteraturen förekommer en liknande berättelse där de tre konungarna försöker elda upp lindan som Jesus legat i för att se om barnet de nyss uppvaktat verkligen var gudomligt.
Den mest gäckande delen av triptyken är dock tveklöst centralmotivet. Vad som här särskilt förbryllat forskarna är den halvnakna konungagestalten som flinande kikar fram bakom de tre konungarna och har ett otäckt infekterat sår på ena benet. Teorierna om vem mannen kan vara har varit många och överlag mycket fantasifulla. Herodes den store, Antikrist, Zoroaster, eller den falske profeten Bileam, är några av de mer plausibla förslagen i sammanhanget.
Relaterad till konungagestalten är även den knappt synliga stjärna av halm som hänger uppe i stallets höloft, strax ovanför mannens huvud. Det har ibland föreslagits att motivet utgör en demonisk motsvarighet till Betlehemsstjärnan och på något sätt representerar judarnas falska messiasförväntan. Tittar man närmare på bilden ser man dock att det inte är en, utan två falska betlehemsstjärnor som avbildas, vilket åtminstone delvis underminerar denna teori. Förvisso är det idag känt - bland annat genom fynden av Dödahavsrullarna - att antikens judar satte sitt hopp till två, kanske tre, separata frälsargestalter men huruvida detta fortfarande var allmänt bekant i slutet av 1400-talet är väl mer tveksamt.
Trots denna lilla invändning förefaller nog ändå den mest sannolika tolkningen vara att mannen i stallet föreställer kung Herodes och att stjärnorna av halm på något sätt är kopplade till judarnas falska messiasförväntan. Stöd för denna tes finner vi bland annat i den judisk-romerske historikern Flavius Josephus historiska verk Bellum Iudaicum (ca 80 e.Kr.) där det berättas att Herodes – precis som mannen på bilden - plågades av en mystisk infektionssjukdom vilken orsakade svåra svullnader och bölder på hans kropp. Till detta kan tilläggas att det vid tiden för Kristi födelse cirkulerade profetior som gjorde gällande att det ur Herodes hus en gång skulle framträda en frälsare vilken skulle inleda en ny guldålder på jorden.
Mer information och detaljbilder hittar ni här och här.
