Läste nyligen om J.-K. Huysmans mästerliga skandalroman Là-bas (1891) och hittade då ett mycket intressant stycke i texten där författaren med våldsam frenesi går lös på den franska renässansmålaren Jean Fouquets klassiska kungaporträtt från 1444 föreställande Karl VII av Frankrike. Stycket lyder som följer:
Jag har ofta stått och stirrat på denna skamliga vilddjursskalle där jag utskilt trynet på ett svin, bondska ockrarögon, jämrande och hycklande läppar med en anstrykning av kyrkosångare. Det är som om Foucquet avbildat en illasinnad präst förstörd av förkylning och surt vin! – om man skummar av fettet och värmer upp honom ser man dock att det är samma typ av regent som den inte fullt så liderlige och mer prudentlige grymme, den tålmodigare och listigare Ludvig XI, hans son och tronföljare. Han är ju mannen som lät mörda Johan den orädde, och som övergav Jeanne d`Arc; det är nog för att döma honom!Efter att småskrattande ha läst igenom detta ursinniga karaktärsmord gick jag genast ut på internet för att leta reda på verket i fråga. Hittade där ganska snart en bild av verket samt följande lyriska bildtext:
Kungen poserar framför ett uppdraget draperi. Hans tunna och asketiska ansikte, melankoliska ögon och puritanska anspråkslöshet vittnar väl om hur målaren genom mycket enkla uttrycksmedel lyckas uppnå en djup psykologisk förståelse av den avbildades själsliv. Det tämligen sorgsna, timida ansiktsuttrycket, de smala ögonen, långa näsan, tjocka läpparna, verkar närmast som utmejslade av en skulptörs mejsel. Målaren har valt att framställa härskaren i trekvartsprofil och blott inskriptionen ”le trés victorieux roy de France” vittnar om att detta var mannen som en gång triumfatoriskt utropades som segrare i det hundraåriga kriget.Fascinerande att man kan uppfatta en och samma bild på så många olika sätt…
Haha - ja det var ganska lustigt faktiskt..! Är dock nästan böjd att hålla med den förste...
SvaraRaderaJo, det är alltid svårt att skaka av sig Huysmans omdömen efter att en gång ha läst honom. Dessutom hade han onekligen ett mycket gott omdöme när det gäller konst och estetik. Bland annat var ju faktiskt Huysmans en av de första som så att säga ”återupptäckte” El Greco genom att uppskattande diskutera dennes manierism i genombrottsromanen Mot strömmen (1884). Visst hade Huysmans en tendens att överdriva ibland men sådant gör ju bara läsningen av hans böcker desto mer lustfylld och underhållande. Hård men rättvis, som det brukar heta…
SvaraRaderaHur sedan Jean Fouquet skulle ha sett på det hela är dock en helt annan historia. Måste dock medge att jag personligen har mycket svårt att uppfatta porträttet som en helt igenom sympatisk framställning. Vi får i sammanhanget inte glömma att redan renässansens konstnärer faktiskt besatt förmågan att vara riktigt elaka mot sina mecenater och uppdragsgivare. Kanske är Fouquets porträtt ett exempel på detta.
Tack för ett uttömmande svar!
SvaraRaderaSjälv har jag lite svårt att förstå de här uppdragsgivarna. Jag menar om konstnären jag anlitat gjort en nidbild av mig hade jag ju knappast betalat förrän porträttet såg ok ut!
Förstår din invändning. En möjlig tes skulle kunna vara att porträttet utgör ett exempel på hur bildkonstnärer under renässansen ibland kunde anta rollen som hovnarr och sanningssägare. Stämmer denna förvisso något tveksamma tes torde det nästan ha varit omöjligt för kungen att anmärka på målarens resultat. Det vill säga om han inte hemskt gärna ville framstå som en despotisk härskare utan självdistans.
SvaraRaderaKollade förövrigt upp hur olika historiska uppslagsverk karaktäriserade Karl VII. Upptäckte då till min stora förvåning att han av sin samtid uppfattades som både ”vacker och nöjeslysten”. Uppgifterna rörande regentens nöjeslystnad är intressanta eftersom de faktiskt antyder att Huysmans hade helt rätt i sitt omdöme. Benämningen ”vacker” stämmer dock bättre in på den andre skribentens utläggning.
Nöjeslysten och liderlig kung... ja tiderna har tydligen inte förändrats så mycket!
SvaraRaderaHaha! Jo, människan är och förblir vad hon alltid varit och allting tenderar ju som bekant att gå igen.
SvaraRadera