I de flesta konsthistoriska översiktsverk som jag känner
till beskrivs Matthias Grünewald (ca 1475-1528) som en i grunden konservativ
målare vars eventuella sympatier för den radikala reformationen satte få eller
inga spår i hans verk. Som läsare av denna blogg säkert redan har noterat är
detta en hållning som jag på inget sätt delar. I denna text hade jag tänkt att
titta lite närmare på målarens egensinniga tolkning av bebådelsen, vilken
återfinns i hans berömda Isenheimaltare (1515), men inleder först min text med
en kort genomgång över bebådelsemotivets ikonografiska historia.
Den äldsta bevarade avbildningen av bebådelsen härstammar
från 200-talet och återfinns i Priscillas katakomber i nordöstra Rom. Motivet var
dock mycket sällsynt under antiken och det var egentligen först under tidig medeltid som bebådelsescenen fick en mer framträdande plats inom kyrkokonsten. Till en början var framställningarna oerhört stiliserade och avbildade Maria sittande på en tron med en ängel vid sin sida. Senare
under 1200-talet och framåt, då gotiken utvecklade konsten i en naturalistisk riktning,
kom målarna i en allt högre grad att infoga realistiska detaljer i sina
framställningar. Under den italienska renässansen var det exempelvis populärt
att låta bebådelsen utspela sig i klostermiljö medan man norr om Alperna gärna
placerade skeendet i ett aristokratiskt eller högborgerligt hem. Vilka miljöer som
konstnären valde berodde givetvis ytterst på uppdragsgivarens sociala status
och eventuella önskemål.
Under senmedeltiden och tidig renässans blev det även populärt
att låta scenen utspela sig inuti en gotisk katedral, vilken enligt tidens
anakronistiska förhållningssätt fick symbolisera Jerusalems tempel. Detta motiv
förekom särskilt flitigt i Tyskland, Frankrike och Flandern och källan som konstnärerna
utgick ifrån var den fornkristna skriften Jakobs protevangelium. I denna
märkliga lilla apokryfiska skrift berättas det om hur Maria, i egenskap av att
vara en fläckfri jungfru, utvaldes av Jerusalems prästerskap att väva förlåten
till templets innersta rum, det så kallade ”allraheligaste”. Vidare berättas
det om hur hon under sin långa vistelse i helgedomen levde ”som en duva i
Herrens tempel och mottog mat ur en ängels hand”.
Liksom många andra av renässansens stora mästare hyste Grünewald
djupa kunskaper om den apokryfiska litteraturen och dess föreställningar. Notera
särskilt hur han längst bak i motivet valt att framställa kyrkans tak i ett
skimrande grönt ljus (bild 2). Om min tes stämmer anspelar detta färgval på den
under antiken förhärskande föreställningen rörande tempelbyggnaden som en
helgad mittpunkt, vilken medvetet byggts och dekorerats för att efterlikna Edens
lustgård.
Motiv med förlåten och ”det allraheligaste” är annars relativt
sällsynta inom den kristna ikonografin. I de få exempel som jag lyckats att finna
framställs förlåten vanligtvis i en rosenröd färg men jag har även hittat några
motiv där den är grön. Grünewald har egendomligt nog valt att avbilda både ett
rött och ett grönt skynke och kanske symboliserar det röda skynket det jordiska och "köttsliga" förhänget medan det gröna utgör dess himmelska förebild. Härmed kommer jag
också osökt in på den gåtfulla gröna gestalt (bild 3) som senare dyker upp i
altarets extatiska skildring av Jesu födelse.
Bland dagens konsthistoriker tycks numera den allmänna
uppfattningen vara att den gröna gestalten föreställer den fallne ängeln Lucifer.
Jag har själv länge varit en anhängare av denna teori men har på senare tid alltmer
börjat att vackla i min övertygelse. Mitt tvivel kommer sig inte bara av att varelsen
och det gröna förhänget korresponderar med varandra färgmässigt utan också med motivens
gemensamma placering längst bak till vänster i bildplanet. Är det kanske så att
”den gröne mannen”, snarare än att representera ondskans makter, avbildar Henok, Melkisedek, Al-Khidr eller någon annan änglalik helgongestalt hämtad ur
korstågstidens apokalyptiska legendflora?
Till diskussionen bör kanske tilläggas att Grünewalds framställning med de två förhängena faktiskt har bibliskt stöd. Enligt Bibeln existerade det nämligen både ett yttre förhänge vid ingången till tempelhuset och ett inre som avskärmade Det allraheligaste. Intressant i sammanhanget är hur Grünewald här valt att låta det yttre förhänget korresponderar med ärkeängeln Gabriels gulröda klädnad medan det gröna draperiet reflekterar den mystiska gröna gestalten i centralmotivet.
SvaraRaderaVidare berättas det i Andra Mosebok att draperiet vid ingången bestod av en vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn (2 Mos 26:36). Varifrån idén om ett grönt förhänge kommer är dock mer oklart. Enligt Andra Mosebok skulle även detta draperi ha samma brokiga färgskala som förhänget vid ingången och göras i konstvävnad med keruber på (2 Mos 26:31).