Lucas Cranach och S:t Erasmus martyrium

Här följer ytterligare en mycket våldsam martyrbild signerad Lucas Cranach den äldre (1472-1553). Sist jag skrev om detta ämne var det en bild ur konstnärens makabra bildsvit om de tolv apostlarnas martyrium som behandlades. Denna gång är det emellertid inte någon av Kristi apostlar som vi kan se brutalt plågas till döds utan det katolska skyddshelgonet S:t Erasmus. 

 

Rent stilmässigt ligger trycket mycket nära Cranachs omtalade bilder på temat apostlarnas martyrskap. Som jag berättat om tidigare tillhörde dessa bilder en i grunden katolsk tradition där man önskade uppmana folk till from martyrdyrkan liksom vidhållande av gällande kristna dygder. Framställningar av detta slag kom förvisso senare under reformationen att omtolkas och ges en helt ny mening, men eftersom trycket ursprungligen antas ha tillkommit omkring 1506 bör det nog ändå främst förstås utifrån en i grunden katolsk referensram. 

Om vi tittar lite närmare på själva motivet så finner vi snart en rad morbida detaljer som väl vittnar om konstnärens utpräglade misantropiska läggning. Längst fram i bildplanet ser vi den helige Erasmus liggandes raklång på marken fastspänd framför sina plågoandar. Runt martyren har det samlats en liten men förnöjsam publik som med stor förtjusning tittar på när bödlarna sliter inälvorna ur det stackars helgonets mage. En av bödlarna jobbar lustigt nog med en sådan iver att han tanklöst placerat sin blodindränkta kniv i munnen. 

Notera även hur Cranach som en sorts ambivalent symbol för världslig makt och rättvisa låtit Fredrick III av Sachsens medeltidsfästning Veste Coburg dystert resa sig mot skyn i bakgrunden. Cranach var under större delen av sin karriär verksam vid Fredricks hov och för denne utförde han även ett tryck där en av Fredricks söner syns rida i ett liknande landskap med samma byggnadskomplex i bakgrunden. Vapensköldarna som syns längst till höger i båda bilderna vittnar även de tydligt om Fredricks storvulna maktambitioner.

Om S:t Erasmus kan för övrigt sägas att han tillhör en av den romersk-katolska kyrkans fjorton nödhjälpare. Enligt traditionen led Erasmus martyrdöden i samband med kejsar Diocletianus kristendomsförföljelser i början av 300-talet men märk väl att den avrättningsmetod som här framställs helt saknar historisk grund utan tros tillhöra en betydligt mer sentida bildtradition. Erasmus räknas hur som helst till sjöfararnas skyddshelgon och hans namn lär bland annat skydda mot kolik, tarmvred, kramper och boskapspest. 

Bilderna är hämtade ur British Museums bildarkiv.

Jean Cousin d.y.

Jean Cousin d.y. (ca 1525-1595) var en av den franska renässansens mest betydande och mångsidiga konstnärer. Trots detta är förvånansvärt lite känt om honom. Känt är dock att han var son till en viss Jean Cousin d.ä. vilken redan från tidig ålder lärde upp sin son i den egna verkstaden. Sonen visade sig mycket läraktig och än idag är det faktiskt svårt att ens för experter skilja de två åt.

Trots att Jean Cousin d.y. var mycket hyllad av sin samtid så existerar det egentligen bara en målning som med säkerhet kunnat tillskrivas hans hand. Detta verk – som ni kan se längst upp i inlägget – utgör en storslagen scen hämtad ur Uppenbarelseboken vilken konstnären originellt nog placerat mitt i ett nergånget stadslandskap. Något udda i framställningen är även konstnärens bild av Kristus som Världsdomare, försedd med en hotfullt höjd skära i vänster hand. Motivet med skäran har förvisso tydligt stöd i Uppenbarelsebokens 14:e kapitel, vers 14-16, men har ändå på grund av sina ikonografiska likheter med den romerska åkerbruksguden Saturnus klassiska attribut förblivit relativt ovanlig inom kristen ikonografi. Målningen brukar vanligtvis dateras till omkring 1585.

Merparten av de verk som bevarats av Jean Cousin d.y. består annars av olika tryck, teckningar och halvfärdiga skisser. I dessa nöjde han sig sällan med att enbart uppvisa sina tekniska färdigheter utan briljerade gärna också med sin stora lärdom inom bland annat arkeologi, anatomi och proportionslära. Exempel på hans arkeologiska intresse finner vi inte minst i hans många skildringar av korsnedtagningen och gravläggningen där de bibliska scenerna ofta utspelas framför en fond av antika ruiner och fornlämningar. Intresset för arkeologi grundlades redan i samband med studierna vid universitetet i Paris där hans far placerat honom 1542. Cousin var även hjärnan bakom den anatomiska proportionsläran Livre de pourtraiture (1571).


Rent stilmässigt uppvisar merparten av Cousins verk en viss dragning åt av vad man inom konstvetenskapen brukar benämna som Horror Vacui, det vill säga en ”rädsla för tomrummet”. Denna stiltrend var inget unikt för Cousin utan återkommer tvärtom hos flera av tidens ledande manierister. Som exempel härpå kan nämnas Jean Duvet och Maerten van Heemskerck. Inom den antropologiska forskningen har man länge velat tolka denna form av estetik som en sorts kreativ och läkande reaktion på den sociala oro som ofta följer när gamla samhällsstrukturer utsätts för inre eller yttre hot. Sett ur sådant perspektiv ligger det nära till hands att tolka Cousins dekorativa bildvärld som en logisk följd av de blodiga hugenottkrigen som rasade i Frankrike 1562-1599.

Bilden ur Livre de pourtraiture publiceras med tillstånd av National Library of Medicine och återfinns med en betydligt bättre upplösning här. Målningen hittade jag här.

Albrecht Dürer och den dödsdömde ynglingen

Avbildningar av avrättningar och avrättade människor var mycket populära under renässansen och gav upphov till en rad olika bildgenrer. Bilden ovan, utförd av den tyske renässansmästaren Albrecht Dürer omkring 1493, utgör bara ett av många exempel på denna makabra framställningskonst men kan ändå sägas inta en sorts särställning inom genren på grund av sitt mycket utmanade idéinnehåll.

Vad som gör Dürers verk så kontroversiellt är att han här istället för att visa själva avrättningsögonblicket skildrar hur bödeln med en öm och smekande gest visar det leende offret till rätta uppe på schavotten. Vissa konsthistoriker har – rätt eller fel – kommit att tolka denna scen som ett slags visuellt belägg för Dürers förmodade homosexuella läggning. Högst utmanande i bilden är likaså konstnärens framhävande av bödelns skrev, strax bakom offrets rygg. Erotiska detaljer av detta slag förekommer mycket sällan i målarens officiella verk men däremot påfallande ofta i hans privata skisser.

Att flera av renässansens mer berömda konstnärer hyste homosexuella böjelser är idag välbekant. Förutom Albrecht Dürer kan nämnas namn som Leonardo da Vinci, Michelangelo Buonarroti, Benvenuto Cellini och Giovanni Antonio Bazzi ”Sodoma”. Att öppet leva ut sin homosexualitet var förvisso sträng förbjudet vid denna tid men just konstnärer kom i regel förvånansvärt lindrigt undan i sådana sammanhang. Förklaringen till detta låg sannolikt i det faktum att konstnärerna som kollektiv länge sågs som en hopplös samling excentriker vilka man från kyrkans och myndigheternas sida förväntades ha ett visst överseende med. Man talade i detta sammanhang om konstnärsjälen som född under Saturnus tecken och härmed för evigt präglad av upproriskhet, melankoli samt i bästa fall genialitet.

En del konservativa betraktare har emellertid velat förringa alla sådana homoerotiska anspelningar i tidens bildkonst. Istället har man försökt förklara motivets sexuella inslag utifrån tidens rådande strafftradition där den dödsdömde enligt gammal sed sågs som bödelns självklara egendom. Enligt denna sed var bödeln i sin fulla rätt att sexuellt utnyttja sina offer, och kanske är det just detta maktförhållande som Dürer försökte åskådliggöra i sin bild. Anhängare av denna teori kommer dock inte ifrån det faktum att pojken i Dürers bild faktiskt ser oförskämt nöjd ut över den uppkomna situationen.

Bilden i inlägget hittade jag här.