Jan Gossaert (ca 1478-1532), även kallad Mabuse, var den förste riktige romanisten bland de flamländska manieristerna. Han härstammade egentligen från Maubeuge i Hainut, nuvarande Frankrike, men flyttade redan vid unga år till konstmetropolen Antwerpen där han 1503 skrevs in i stadens gilleslängder och snart gjorde sig ett namn som målare. 1508 tros han ha slagit följe med Filip den godes oäkta son, Filip av Burgund, på dennes diplomatiska resa till Rom. Resan avslutades av okända skäl i förtid och redan 1509 vände Gossaert hem igen för att därefter påbörja sin karriär som hovmålare åt den burgundiska aristokratin.
Jan Gossaert brukar ofta utpekas som den målare vilken från Italien importerade konsten att måla mytologiska motiv med nakna figurer. Ett fint exempel på detta är hans storslagna hedniska kultbild med Neptunus och Amfitrite som han utförde åt Filip av Burgund, 1516. I detta konstnärens kanske allra mest ambitiösa verk jämställer han i klassisk renässansstil ”amiral Filip” med havsguden själv medan härskarens hustru avbildas som den blida havsgudinnan.
Inspirationen till verket hämtades inte främst från italienska förlagor utan Albrecht Dürers kopparstick Adam och Eva (1504), vars komposition Gossaert kraftigt antikiserade genom att placera figurerna i en trång dorisk cella erinrande om den romerske arkitekten Vitruvius arbeten. Det traditionella fikonlövet har vidare bytts ut mot ett litet klädsamt snäckskal och längst upp i motivet har Gossaert som en makaber dekoration radat upp skallbenen från sju offrade oxar.
Gossaert var även högt aktad för sina välgjorda fursteporträtt i gotisk naturalistisk stil. Porträttet nedan antas ha tillkommit 1517 och utgör ett riktigt praktexempel på målarens porträttkonst. Lägg särskilt märke till motivets djärvt utförda skuggeffekt i klassisk trompe l'oeil-stil vilken Gossaert varsamt låtit falla över den illusoriskt ditmålade ramen.
Vem porträttet föreställer är fortfarande omtvistat. Det vanligaste förslaget är likväl att det är greve Henrik III av Nassau-Breda som avbildas. Denne tillhörde en gång det allra översta skiktet inom den burgundiska makteliten men är nog idag främst ihågkommen som den mecenat vilken en gång gav Hieronymus Bosch i uppdrag att måla Lustarnas trädgård. Av sin samtid var emellertid Henrik kanske i än högre grad omtalad för sina påkostade banketter där han, allt enligt samtida källor, ”njöt av att se sina gäster så berusade att de inte kunde stå på benen”. Sannolikt var det också i samband med dessa banketter som han drog på sig sin oroligt skelande blick och blekgula hudfärg, vilket Gossaert så skickligt lyckats fånga i sitt motiv.
Likt många andra av de riktigt stora mästarna hade Gossaert rykte om sig att vara en bråkmakare vilken ständigt hamnade i konflikt med sin omgivning, och enligt levnadstecknaren Karel van Mander förde han ett klandervärt och laglöst leverne. Under renässansen existerade dock en allmän kultur av att se mellan fingrarna när det gällde sina mästare och inte sällan försvarade man eventuella snedsteg med argumentet att konstnärssjälen var född under Saturnus tecken och således förutbestämd till ett liv i svårmod, ensamhet och laglöshet. Gossaert var knappast heller den ende målaren verksam under renässansen som hade vänskapsband till den undre världen.
Bilderna hittade jag här och här.
När någon enskild konstnär – likt en Hieronymus Bosch eller en François de Nomé - skapar sig sin egen bildvärld vilken tydligt avviker från etablerade stiltrender uppstår lätt spektakulära teorier rörande vad som kan ligga bakom avvikelsen. I Boschs fall har denna typ av spekulationer varit särskilt vilda och bland annat innefattat teorier om att konstnären lidit av schizofreni, varit medlem i någon förbjuden kättersk sekt eller experimenterat med droger. På 1950-talet kom speciellt kättarteorin att röna stor massmedial uppmärksamhet för att kort därefter kraftigt avvisas av en närmast enig forskarvärld. Det så kallade kättarspåret har sedan dess haft få efterföljare och den idag mest omhuldade teorin av detta slag är nog att Bosch brukat hallucinogena droger.
Belägg för denna tes återfinns faktiskt i flera av Boschs egna målningar. I ett berömt boschverk, som idag går att beskåda på Museo Lázaro Galdiano i Madrid, sitter Johannes Döparen djupt försjunken i tankar i ett paradisiskt sommarlandskap fyllt av allehanda djur och exotiska växter. Landskapet är ganska typiskt för konstnärens sena produktion och torde ha tillkommit ungefär samtidigt som hans mest omtalade verk Lustarnas trädgård och S:t Antonius frestelse. Detta var en tid då Bosch förefaller ha stått på sin absoluta kreativa topp och likt ur tomma intet lyckats skapa sig en egendomlig hallucinatorisk fantasivärld där såväl perspektiv som proportioner upplöstes och försköts, samtidigt som gamla invanda begrepp och bildtraditioner vändes upp och ner och gavs nya betydelser.
Ett exempel på en sådan lek med proportionerna är den jättelika frukt – av forskarna identifierad som en groteskt förvuxen alruna (bot. Mandragora officinarum) – vilken envisas med att dyka upp i flera av målarens mest uppseendeväckande verk. Detaljen återfinns i såväl S:t Antonius frestelse som Lustarnas trädgård liksom i bilden med Johannes Döparen i vildmarken.
Alrunan ansågs länge vara en magisk växt och användes flitigt som bedövningsmedel vid svåra krämpor, infektioner och hudsjukdomar såsom ergotism och böldpest. Växtens saft var kraftigt hallucinogen och framkallade hos personen som drack den en känsla av att fritt sväva omkring i rummet. Vid behandling var det vanligt att vårdaren – oftast någon medicinskt kunnig inom Antoniusorden - blandade alrunans saft med opium och vin som patienten sedan drack och smordes in i. Enligt vissa recept ingick även bolmört, sallat, hemlock, torkad murgröna och mullbärssaft. Särskilt vanlig var denna behandling i samband med amputationer.
Som jag redan skrivit om tidigare i min blogg så finns det forskare som antytt att Bosch själv kan ha drabbats av en lindrig form av ergotism och därefter behandlats med alrunans saft. Denna plågsamma sjuka – även kallad Antoniuseld – var en mycket vanlig åkomma under medeltiden och orsakades av en sorts sporsäckssvamp kallad mjöldryga som parasiterade på råg, vete och korn. Genom upphettning vid brödbak omvandlades svampen till en hallucinogen syra som idag är mer känd under namnet LSD.
Teorin att Bosch tagit intryck av sina utomkroppsliga erfarenheter i samband med en sådan svampförgiftning, och sedan omvandlat upplevelsen till konst, är förvisso spekulativ men för den skull inte helt orimlig. I motivet ovan – hämtad från S:t Antonius frestelse, 1506, - kan vi i vilket fall som helst se hur Bosch associerar alrunans frukt med amputerade kroppsdelar.
Ett tidigare inlägg i ämnet återfinns här.
Roelandt Savery är en av den holländska manierismens mest inflytelserika bildkonstnärer och var bland annat med om att utveckla betydelsefulla bildgenrer som blomsterstillebenet, motiv med djur, jakt och natur tillika den romantiska landskapsvyn med vildvuxna skogar, vattenfall och antika ruiner. Som jag redan nämnt i mitt inlägg om Wolf Huber var han också en av Donauskolans allra mest nyskapande och originella efterföljare. Här följer en liten presentation av detta i mitt tycke mycket fascinerande konstnärskap.
Roelandt Jacobsz Savery föddes i flamländska Kortrijk, 1576, och tillhörde en framstående hantverkarsläkt som i huvudsak ägnat sig åt måleri och gravyrkonst. Hans föräldrar var politiskt radikala - antagligen anabaptister - vilket föranledde att Roelandt redan som 4-åring tvingades fly sin hemstad för att undkomma habsburgarnas förföljelser av oppositionella. Åren efter flykten levde familjen ett omkringflackande liv för att först omkring 1585 bosätta sig i Haarlem. Här gick Roelandt i lära hos sin äldre bror Jacob Savery och blev med tiden en av stadens mest uppburne målare.
Efter att ha gjort sig ett namn i Haarlems konstkretsar flyttade Roelandt till Prag där han 1603-1613 tjänade som hovmålare åt kejsar Rudolf II och dennes bror Mathias. Först 1618 slog han sig till ro i Utrecht där han byggde ett stort hus som blev berömt för sin jättelika trädgård med exotiska växter. Trots sviktande hälsa fortsatte han att måla ända fram till sin död 1639.
Rolandt Savery brukar ofta klassas som en av den holländska guldålderns stora excentriker och var redan under sin livstid vida omtalad för sina bisarrt överlastade vildmarksscener. Hans motiv vittnar om en i grunden romantisk livshållning men innehöll även mer jordnära inslag såsom scener där vilddjur plågar ihjäl sina byten och kreatur som uträttar sina behov. De ofta komplexa kompositionerna byggdes noggrant upp utifrån förberedande naturstudier som sedan omarbetades till en ny och fantasifull helhet. Med Donauskolan delade han framförallt en dekadent förkärlek inför det sällsamma och extraordinära liksom ambitionen att kombinera realistiska naturskildringar med det irrationella.
Att just Rudolf II tillhörde de stora beundrarna saknar heller inte betydelse. 1606 skickade denne då av sinnessjukdom svårt märkte kejsare iväg Roelandt på en expedition till Tyrolen där han hade som uppdrag att teckna av och katalogisera olika ”sällsynta underverk i naturen”. Resan resulterade bland annat i några av konsthistoriens allra tidigaste exempel på naturtroget återgivna vattenfall men också de första motiven som enbart avbildade djur i det vilda.
Expeditionens syfte hade i första hand varit att göra nya sensationella fynd som Rudolf kunde förgylla sitt berömda konst- och kuriositetskabinett med. Förutom horder av uppstoppade djur, ädelstenar och mumier från Nya världen innehöll Rudolfs samlingar spektakulära målningar av Hieronymus Bosch, Herri met de Bles, Pieter Bruegel d.ä., Giuseppe Arcimboldo, Gillis Mostaert m.fl. Roelandts exotiska landskapsmåleri torde ha passat mycket väl in i detta kusliga sammanhang.
Mot slutet av sitt liv hamnade Roelandt i stora ekonomiska svårigheter vilket kombinerat med ett omåttligt drickande resulterade i att konstnären blev sinnessjuk. 1638 försattes hans ateljé i konkurs och bara ett halvår senare var han död. I ett bevarat porträtt av målaren som gammal möts vi av en kraftigt överviktig man med mörk och plågad blick.
Fler verk av Roelandt Savery hittar ni här och här.
