Jacob Binck, alrunan och Paradisets frukter

I denna bloggtext hade jag tänkt återvända till min tidigare diskussion rörande Adam och Eva och den förbjudna frukten i Paradiset. Framförallt vill jag anknyta till den diskussion som följde efter min text om Heinrich Aldegrever och anabaptisterna. Jag diskuterade då huruvida Aldegrever möjligtvis kan ha använt sig av den gamla legenden om alrunan i sin skildring av Syndafallet och har nu funnit ytterligare belägg för min tes. Bilden jag talar om är signerad den tyske renässansmästaren Jacob Binck och skildrar Eva i en grotta vars tak genomborras av en rotväxt, vilken åtminstone jag i min livliga fantasi vill likna vid en hybrid mellan ett fikonträd och en alruna.

Som alla trogna bibelläsare vet nämner Bibeln aldrig vilken frukt det var som bringade mänskligheten på fall. I Första Mosebok står det egentligen bara att det var en frukt vilken som helst och något äpple nämns överhuvudtaget inte. I Nordeuropa ansågs det emellertid länge självklart att frukten måste ha varit ett äpple medan man på sydligare breddgrader gärna pekat ut fikonet som boven i dramat. Andra populära förslag var bananen, citronen, päronet och tomaten.

Den äldsta och mest genuina föreställningen av dem alla är dock otvetydigt den som hävdar att det rörde sig om en klase vindruvor. Enligt Dödahavsrullarna och flera andra antika källor firade nämligen antikens judar en högtid kallad vinskördefesten där en mystisk vinstock härstammande från Edens lustgård spelade en viktig roll. Denna vinstock ansågs ursprungligen ha varit skadlig för människosläktet men efter att omplanterats av Noa efter Syndafloden troddes den ha förlorat det mesta av sin skadliga verkan och förväntades vid historiens slut komma alla till del i en evighetens skördefest. Motivet är konsthistoriskt sett ovanligt men kanske är det just denna vinindränkta idétradition som Hieronymus Bosch anspelar på i sin spektakulära triptyk Lustarnas trädgård där han låter vindruvor, flödande nektar och allehanda fantasifrukter fröjda Paradisets invånare i världen hinsides.

Den äldsta bevarade skrift som ger en klar och tydlig beskrivning av frukten som växte på Kunskapens träd återfinns i den judisk-messianska skriftsamlingen Första Henoksboken. I denna digra samlingsvolym med apokalyptiska myter och profetior återfinns en skrift som bär titeln Väktarboken (ca 300 f.kr.), vilken har följande att säga om frukten som förledde mänskligheten:

Och jag kom till Rättfärdighetens trädgård och såg många olika träd, höga, välluktande, vackra och härliga, och även Vishetens träd, av vilken den som åt vann stor vishet, stod där. Detta träd liknade carobträdet, och dess frukter var mycket goda och såg ut som vindruvor, och dess doft spridde sig vida omkring. Och jag sade: Hur skönt är inte detta träd och hur härligt och ljuvligt är inte dess utseende! Den helige ängeln Rafael, som var med mig, svarade och sade: Detta är Kunskapens träd, av vilken din stamfader och din stammoder åt, varpå de vann vishetens kunskap, och deras ögon öppnades, och de såg att de var nakna och de fördrevs ur trädgården.

Traditionen att identifiera alrunan med den förbjudna frukten är mer sällsynt men går faktiskt med lite god vilja att spåra tillbaka till bibliska källor. I Första Mosebok, kapitel 30, och Höga visan, kapitel 7, förekommer det nämligen en mystisk och potensgivande frukt kallad dudaim - ungefär ”kärleksäpplen” - vilken av forskarna antas anspela på alrunans frukt. Längre fram i historien tilldelades frukten även kainitiskt klingande namn som "Satans äpple" och ”mandråpare”, vilket givetvis utgör anspelningar på Syndafallet och det första brodermordet. Enligt den judisk-romerske historikern Flavius Josephus var roten vidare känd under namnet ”baaras” vilket har antagits utgöra en sammandragning av arameiskans yavruha di-m´ara, det vill säga ”mandragoran i grottan”, överförd till grekiska.

Tilläggas bör också att alkemisterna traditionellt sammanband alrunan med den heliga människoplantan homunculus (ungefär ”liten människa”) vilken en gång skulle ha planterats i Edens lustgård av Gud fader själv. Enligt legenden utgjorde alrunan Guds första försök att skapa sig en intelligent varelse som kunde bruka och vårda Paradisets trädgårdar åt honom. Han ångrade sig dock men än idag lär alrunan trivas allra bäst vid Paradisets portar.

Mer information om samma ämne hittar du här, här och här.

Herri met de Bles och det manieristiska landskapet

Herri met de Bles (ca 1490-1560) är inte bara en av det tidigmoderna landskapsmåleriets viktigaste pionjärer utan också en av de mest betydelsefulla representanterna för den så kallade Antwerpen-manierismen. I denna text hade jag återigen tänkt titta lite närmare på detta i mitt tycke sorgligt undervärderade konstnärskap men också komma med några klargöranden rörande den omstridda stildefinitionen manierism och dess ursprung.

Som egen stil hade manierismen sina rötter i 1400-talets sengotik fast det var egentligen först kring sekelskiftet 1500 som den kom att bilda en självständig skola. Rörelsen var, som namnet antyder, centrerad kring den rika handelsmetropolen Antwerpen men många av stilens utövare bestod av inflyttade tyskar, fransmän och holländare, vilka önskade pröva sin lycka i Europas nya framtidsstad. Uttrycket hos dessa varierade kraftigt sinsemellan. Tidstypiskt var dock intresset för fantasifull arkitektur, överdrivna poser, exotiska klädedräkter, landskap med stor djupverkan och förvrängda naturformer. Typiska representanter var Jan de Beer, Pseudo-Blesius och Lucas Cornelisz de Kock.

Det råder delade meningar om vad som låg bakom denna plötsliga stilutveckling men precis som var fallet med den italienska manierismen - vilken uppkom först ett par årtionden senare - kan stilen tolkas som ett försök från konstnärernas sida att modifiera tidens förstelnade klassicism. För att åstadkomma detta blickade de nordeuropeiska målarna tillbaka mot medeltiden, och då framförallt sengotikens flamboyantstil, vilken de försökte korsbefrukta med rådande naturalistiska stiltrend. Viktiga inspirationskällor var sengotiska målare som Hugo van der Goes, Hieronymus Bosch och Geertgen tot Sint Jans. Ett visst inflytande från italiensk ungrenässans gör sig ibland också gällande.  

Manierismens framväxt skedde intressant nog också parallellt med reformationens införande och Herri met de Bles måleri utgör bara ett av många exempel på hur konsten under denna tid ofta tjänade som ett verktyg att omstöpa samhället och dess invanda traditioner. Just Herri met de Bles lär förvisso ha förblivit katolicismen trogen livet igenom men flera av hans kollegor och uppdragsgivare sympatiserade tveklöst med Luther, och ibland ännu radikalare predikanter, vilket givetvis färgade av sig i val av motiv och uttryck. Bland annat har en del konsthistoriker påpekat sambandet mellan 1500-talets panteistiskt färgade landskapsmåleri och kätterska grupperingar som anabaptisterna och valdenserna.

Herri met de Bles var hur som helst en av rörelsens främsta företrädare och med tanke på manierismens spridning till Italien, och sedan över hela Europa, går det inte att göra annat än att beskriva honom som en av det tidigmoderna måleriets mest underskattade pionjärer och stilbildare. Jag har redan tidigare nämnt Herris stora inflytande på Pieter Bruegel den äldre och hans folklivsskildringar men det bör påpekas att även Bruegels dramatiska alplandskap bär otvetydiga spår av föregångarens landvinningar. 

Av stor konsthistorisk betydelse är likaså konstnärens antropomorfa fantasilandskap, där delar av naturen övergår i organiska formationer erinrande om såväl djuriska som mänskliga ansiktsdrag, och vars uttryck ytterligare kom att renodlas av målare som Joos de Momper och Giuseppe Arcimboldo. På flera sätt tycks hans konst också förebåda såväl skräckromantikens sublima landskap som surrealismens allra vildaste fantasiskapelser.

Bilden längst upp i texten är ett så kallat världslandskap utfört i Joachim Patinirs stil och berättar den medeltida legenden om Sankt Kristoffer och Jesusbarnet. Bilden längst ner anknyter också den till läromästaren Patinirs storslagna panoramalandskap och skildrar i ett sagolikt skimmer Guds ödeläggelse av Sodom och Gomorra.

Mer om samma ämne hittar ni här och här.

Jacob Binck och Skandinavien

Jacob Binck (ca 1500-69) tillhör de mest förbisedda av de tyska så kallade Klienmeisters. I Sverige är han främst ihågkommen för sitt ikoniska porträtt av Gustav Vasa men i hemlandet Tyskland är han numera i det närmaste bortglömd och räknas till de mindre betydelsefulla bland ”småmästarna”. Sannolikt var det också just på grund av den hårda konkurrensen från kollegor som Heinrich Aldegrever och Sebald Beham som han tvingades att söka sig till mindre betydelsefulla härskare likt Kristian II och Gustav Vasa.

På grund av sin ringa berömmelse har det varit svårt att hitta utförliga uppgifter om Jacob Binck i litteraturen. Vi vet dock att föddes i Köln någon gång vid 1500-talets början och flyttade till Danmark runt 1530 där han snabbt gjorde karriär som hovmålare, fästningsbyggare, medaljgravör och kopparstickare. Han kom sedan att stanna vid det danska hovet ända fram till 1550 men däremellan gjorde han också några kortare visiter i Sverige. 

Omkring 1541-42 utförde han den idag så berömda bröstbilden av Gustav Vasa, vilken mellan åren 1965-81 prydde våra femkronorssedlar. Antagligen är även porträttet av Malmös borgmästare Jörgen Kock likväl som det idag förlorade originalverket till den så kallade Blodbadsplanschen av målarens hand. Porträttet av Gustav Vasa målade Binck i klassisk sydtysk stil med trekvartsprofil och neutralt tecknad bakgrund där kungens icke oansenliga kroppshydda placerats i förgrunden. I sina arbeten åt det danska kungahuset kom han dock att närma sig ett mer gotiskt-manieristiskt uttryck erinrande om Jan Gossaerts stil. 

Flera av Bincks porträtt – däribland hans tryckta blad med Kristian Tyrann - tillkom rentav i samarbete med Gossaert, vilken konstnären träffat i samband med sin resa till Nederländerna i mitten av 1520-talet. Kristian var liksom Gossaerts uppdragsgivare Henrik III av Nassau-Breda medlem i Gyllene skinnets orden och signifikativt för nästan alla porträtt av ordens medlemmar var hur man lät maktattribut såsom det åtråvärda ordenstecknet runt halsen liksom den symboltyngda ordenspälsen dominera framställningen. Porträttet nedan är daterat 1525 och tillkom således under Kristians exil i Nederländerna 1523-31.

Jacob Binck utförde flera porträtt av Kristian Tyrann, varav två tryck signerade Binck och Gossaert finns bevarade. Verket ovan är kanske inte det allra bästa exemplet på hans framställningskonst men jag tog med det mycket på grund av att det spreds i en mycket begränsad upplaga och således räknas som en riktig raritet bland dagens samlare. Varför trycket gjordes i så få exemplar är omtvistat. Den mest traditionella teorin är att något gick fel vid tryckningen och endast ett fåtal blad hann färdigställas. Men om man får vara lite mer spekulativ – vilket ju alltid är roligt – går det alltid att leka med tanken att den paranoide tyrannen Kristian ogillade det råbarkade och vildmanslika uttryck han försetts med och lät förstöra alla tryck han kom över.

Jacob Binck lät sig även inspireras av den tyska Donauskolan och dess romantiska naturlandskap. Etsningen längst upp i inlägget – i litteraturen kallad för Skogslandskap med slott (1530) – utgör ett riktigt typexempel på denna tendens och visar tillsammans med Vädersolstavlan att Donauskolans inflytande kan ha nått Skandinavien så tidigt som på 1530-talet. Den store Altdorferkännaren Christopher S. Wood har dock föreslagit att trycket sannolikt inte utgör något originalarbete utfört av Binck utan bygger på en idag förlorad teckning signerad den tyske landskapsmålaren Wolf Huber.

Bilderna hittade jag här och här.