onsdag 7 juli 2021

Pseudo-Blesius

Vid 1500-talets början växte en helt ny konstriktning sig stark i den stora konst- och handelsmetropolen Antwerpen. Stilriktningen går idag under beteckningen Antwerpen-manierismen och dess uttryck kan något förenklat beskrivas som en extravagant form av sengotik med tydliga manieristiska tendenser.

Antwerpen-manierismen var egentligen inget begrepp som förekom då det begav sig, utan myntades först på 1920-talet av den tyske konsthistorikern Max J. Friedländer. Senare har beteckningen kritiserats eftersom den antyder att företrädarna för stilen skulle ha något med den italienska manierismen att göra. Vissa har till och med menat att Antwerpen-manierismen inte alls skall betraktas som någon manierism utan bara utgör en ovanligt prålig form av sengotik.

På senare tid tycks dock pendeln ha svängt ännu en gång och numera menar alltfler forskare att stilriktningen visst uppvisar manieristiska tendenser och därmed bör förstås som en tidig förelöpare till den italienska manierismen. Exempel på stildrag som kan kallas manieristiska är den graciöst s-formade figurteckningen, de förvrängda naturformerna, upplösningen av perspektivets lagar, de grälla färgerna, liksom den ofta obskyra symboliken. Dessutom vet vi numera att stilens främste företrädare, Jan de Beer (1475-1528), var omåttligt populär i Italien vid tiden för den italienska manierismens framväxt.

Vad som är intressant med Jan de Beer är att han vid tiden för manierismens uppkomst i Italien räknades som en av de största målarna som någonsin levat, för att sedan närmast raderas ur det historiska medvetandet. Bara här om året upptäckte man emellertid att hans konsthistoriska betydelse sträckt sig betydligt längre än man någonsin kunnat ana.

I samband med att en utställning i Birmingham 2019 upptäckte man nämligen att en stor del av konstnärens bevarade verk gick att spåra till brittiska ägare och att de aristokrater som vid 1800-talet mitt köpt på sig alla dessa verk var samma herremän som agerat som mecenater åt prerafaeliterna. Denna upptäckt fick i sin tur konsthistorikerna att plötsligt förstå att Jan de Beer faktiskt kan ha varit en av prerafaeliternas främsta inspirationskällor. Samtidigt som detta avslöjades höjdes marknadsvärdet på Jan de Beers målningar ansenligt och i oktober 2019 skrällde en av mästarens målningar och gick för fantasisumman 1 215 000 dollar på Christie`s auktionshus.

Eftersom jag redan tidigare skrivit ganska utförligt om Jan de Beer hade jag denna gång tänkt att fokusera på målarens son, Aert de Beer (1508-1540), som idag är mest känd under pseudonymen Pseudo-Blesius. Efter Jan de Beers bortgång 1528 tog nämligen Aert över verksamheten och fortsatte att måla i faderns stil. 

Mycket talar för att Aert egentligen aldrig försökte bli en mästare i egen rätt utan kort och gott verkade som ”Jan de Beers verkstad”. Detta ledde till att man länge hade svårt att skilja de två mästarna åt. En liten detalj som man dock kan hålla koll på är att sonen ofta brukade infoga en fjättrad apa i sina målningar, medan fadern tycks ha föredragit hundar. Kanske kan vi tolka dessa infogade djur som någon slags signatur eller varumärke. Det är nämligen känt att Aerts kollega Herri met de Bles brukade signera sina målningar med en liten uggla.

Rent stilmässigt låg alltså far och son mycket nära varandra. Aerts målningar var emellertid något mera extravaganta än faderns och hade därtill en slags lyrisk och sagolik ton över sig. Det rör sig kort sagt om en sengotik dragen till det yttersta. Tidigare i min blogg har jag vid otaliga tillfällen lyft fram denna typ av drömska fantasilandskap och föreslagit att de på flera sätt kan ses som tidiga föregångare till den gotiska estetik som i en så hög grad präglar uttrycket inom vår tids fantasy, skräck och science fiction. Det är kul att nu äntligen även auktionshusen börjat förstå värdet av denna kulturskatt.

Ett filmklipp om målningen längst upp hittar ni här.

måndag 21 september 2020

Om pågående forskningsprojekt

                             

Om någon undrar varför det dröjt så länge sedan jag publicerade något på bloggen beror detta på att jag haft lite annat för mig. Bland annat har jag åkt runt i Gotlands kyrkor och samlat material till mitt nystartade forskningsprojekt om den gotländske kyrkomålaren Passionsmästaren. Projektet befinner sig ännu i sin linda men jag har för avsikt att snart komma igång med mitt skrivande.

Ambitionen med projektet är att göra upp med den etablerade uppfattningen att Passionsmästaren skulle ha utgjort en helt och hållet inhemsk målarverkstad som enbart var verksam på Gotlands landsbygd. Istället hade jag tänkt driva tesen att verkstaden startades upp på initiativ av den danske länsherren Olof Axelsson Tott och att mästarens verksamhet ursprungligen utgick från Visborgs slott, varefter man under 1400-talets andra hälft engagerades i ett omfattande renoveringsarbete av Gotlands landsortskyrkor.

Argumenten för denna tes är i nuläget: (1) att Passionsmästarens mest aktiva år sammanfaller med Axelssönernas tid som länsherrar på Visborgs slott, (2) att verksamheten var så pass omfattande att den måste ha bekostats av någon som förfogade över stora resurser, (3) att Ivar Axelsson Tott lät genomföra betydande renoveringar av kyrkor och kloster samtidigt som Passionsmästaren verkade på landsbygden, (4) att Passionsmästarens bästa måleri i hög grad är centrerat till Visbys närområde, (5) att minst två stenarbeten som går att koppla till Visborgs slott uppvisar stildrag som erinrar om Passionsmästarens.

En viktig utgångspunkt för mina studier är bröderna Olof och Filip Axelsson Totts gravsten i Visby domkyrka. Min avsikt är här att påvisa att den okände mästaren bakom denna gravsten utgick från samma tryckta förlagor som Passionsmästaren. Exempelvis kan vi i detta stenarbete se hur de gotiska bågarna som ramar in gravstenens riddare uppvisar stora likheter med den arkadfris som Passionsmästaren använde sig av i Boge kyrka. Utöver detta har jag noterat att gravstenens apostlasymboler är närmast identiska med de som Passionsmästaren använde sig av i Hemse kyrka, samt att eklöven som slingrar sig runt riddarna återkommer i flera av öns passionsfriser. Det finns kanske också skäl att titta närmare på stenens inskrift och se om den på något sätt liknar motsvarande textfragment i Hemse och Lye kyrka.


I detta sammanhang kommer jag nog inte heller ifrån att skriva några rader om bröderna Totts tid som länsherrar på Visborgs slott. Olof och Filip dog förvisso relativt unga i den pestepidemi som drabbade ön 1464 men om Ivar finns onekligen en hel del att berätta. Intressant nog har den estnisk-svenske historikern Hain Rebas beskrivit denna ryktbara brödraskara som helt unika i Skandinaviens historia och rentav definierat dem som ”våra första multinationella storföretagare”, vilka utan ansträngning kan uppfattas som renässansfigurer hundra år innan renässansen etablerats i Sverige.

Utöver detta har jag för avsikt att försöka dela in Passionsmästarens måleri i olika grupper där Boge-, Ganthem- och Hemsegruppen representerar en tidig och mera professionell fas i verkstadens historia. Dessa verkstäder bestod knappast av gotlänningar utan hade troligtvis danskt eller nordtyskt ursprung. Därefter följde ett betydligt primitivare måleri, vilket förmodligen har utförts av lärlingar till de ursprungliga mästarna. Denna sistnämnda grupp av målare utgör av allt att döma verkstadens sena inhemska fas och står för huvudparten av måleriet på ön. Vi får se om jag med tiden lyckas få någon ordning på alla dessa småmästare och verkstäder.

Sakramentsskåpet som ni ser längst upp i texten ingår i Ganthemgruppen av målningar och återfinns i Halla kyrka. Gravstenen hittar ni i Visby domkyrka.   

Fler uppgifter om projektet finns här.

torsdag 28 maj 2020

Passionsmästaren och hans gotländska efterföljare

Detalj ur passionsfris målad av Passionsmästaren i Norrlanda kyrka, omkring 1460.

Den som följt mitt konto på Instagram eller för all del denna blogg kan väl knappast ha undgått mitt närmast sjukliga intresse för den gotländske kyrkomålaren Passionsmästaren. På sistone har tanken på att skriva ett mer omfattande arbete i ämnet växt sig allt starkare, men tyvärr har orken inte riktigt velat infinna sig. För att projektet inte helt skall rinna ut i sanden tänkte jag tills vidare samla några av mina viktigaste tankar och lägga upp dem i ett sammanfattande blogginlägg.

Det är länge sedan det gjordes någon mer omfattande forskning om Passionsmästaren. Den store auktoriteten inom området är fortfarande Bengt G. Söderberg, vilken redan 1942 publicerade sin avhandling i ämnet, varpå snart fler texter följde. Det var också Söderberg som först myntade begreppet "Passionsmästaren", vilket han gjorde på grund av att mästarens måleri till största delen hämtat sina motiv från Kristi lidandes historia.

Överlag har Söderbergs arbete stått sig ganska bra, men här finns också sådant som känns föråldrat. Ett exempel på detta är hans något för tidiga datering av Passionsmästarens verksamhet, vilken han ville placera omkring 1430-50, liksom hans åsikt att mästarens arbeten kunde delas upp i två separata stilar – det vill säga bladstavensgruppen och veckbandets grupp. Vad Söderberg då inte kände till var att det intill några av Passionsmästarens målningar dolde sig årtal som vittnar om att verkstadens verksamhet huvudsakligen tycks ha pågått runt tidsperioden 1460-90. Idag kan nog också de flesta konsthistoriker vara överens om att verkstadens stil knappast låter sig delas in i endast två stilar utan vi talar närmare om ett tiotal.

Detalj ur passionsfris målad av Passionsmästaren i Ganthem kyrka, omkring 1455.

Passionsmästarens bästa måleri är i hög grad centrerat till östra Gotland och Visbys närområde. I särklass bäst är måleriet i Ganthem, där kyrkans välbevarade passionsfris turligt nog aldrig varit överkalkad. Räknar vi dessutom med de friser som endast bevarats i fragmentariskt skick, eller av olika skäl kalkats över, går det även ana att ett lika förstklassigt måleri i Bro, Halla och Hejdeby.

Målningar besläktade med de i Ganthem återfinns likaså i Ekeby, Endre, Lummelunda och Norrlanda. Detta måleri är förvisso något klumpigare och mera schablonmässigt än på nyss nämnda orter, men kan enligt min mening ändå vara utfört av samma verkstad som i Ganthem. Uttrycket i dessa tidiga passionsmålningar tyder hur som helst på att det är en dansk eller nordtysk mästare som hållit i penseln, medan flera av de friser som tillkommit senare pekar på att ortsborna själva utfört delar av arbetet, varpå kvalitén på måleriet givetvis försämrades.

Huvudtesen i min nyss startade undersökning är följaktligen att målningarna i Ganthem borde tillhöra de äldsta bland de drygt femtiotal passionsfriser som tillskrivits Passionsmästaren. Efter det att målningarna i Ganthem färdigställts - troligtvis någon gång i mitten av 1450-talet - verkar det som om man gradvis gått över till att måla efter färdigställda mallar, så kallade schabloner. Huruvida detta mer sentida och primitiva måleri utfördes av den ursprunglige mästaren, hans verkstad eller någon på orten verksam hantverkare måste nog avgöras från fall till fall.

Detalj ur passionsfris målad av Passionsmästaren i Eke kyrka, daterad 1461.

Av de målningar som utförts efter schablon tillhör friserna i Eke kyrka några av de mest intressanta. Normalt sett brukade Passionsmästaren hålla sig till ett ganska fastlåst bildschema som han sedan repeterade i kyrka efter kyrka. I Eke förekommer dock flera motiv som vanligtvis inte ingick i mästarens repertoar. Signifikativt för motivvalet i Eke är att det i hög grad tycks kretsa kring teman som fruktbarhet och offer. Som exempel kan nämnas motiv som Skördeundret, Abrahams offer och Legenden om Kain och Abel. Kanske går det i detta sammanhang att spekulera i huruvida församlingens påtagliga upptagenhet av fruktbarhet och offerkult kan sättas i samband med det faktum att Eke socken var en av hedendomens allra sista utposter på ön.

Ytterligare en sak som är värd att rikta vår uppmärksamhet mot är den våg av eftersläntrare verksamma i Passionsmästarens stil som till synes opåverkade av reformationens verkningar fortsatte att måla passionsfriser ända fram till 1500-talets mitt. Som exempel på denna sentida fas i verkstadens utveckling kan nämnas den sirligt och renässansmässigt utformade frisen i Mästerby, men också det mer fritt hållna måleriet i Vamlingbo kyrka, vilket trist nog förstördes i samband med att kyrkan restaurerades i slutet av 1800-talet.   

Detalj ur passionsfris målad av Mästaren från 1520 i Väte kyrka, omkring 1490-1530. 

Besläktad med dessa målare är även den så kallade "Mästaren från 1520", vars målningar ofta brukar sammanblandas med Passionsmästarens. Huruvida denne mästare skall betraktas som en självständig skola eller om han en gång tillhört Passionsmästarens verkstad är inte helt lätt att avgöra. Hans stil är dock något mer dekorativ än föregångarens och anses stå allmogekonsten närmare. Mer eller mindre välbevarade verk som tillskrivits Mästaren från 1520 går idag att beundra i kyrkor som Alva, Lau, Lojsta, Träkumla och Väte.  

Utöver dessa tankegångar skall tilläggas att jag den senaste tiden alltmer börjat fundera på om det möjligtvis kan röra sig om mer än en tillfällighet att Passionsmästarens verksamhet nästan helt och hållet tycks sammanfalla med de danska riddarna Olof, Filip och Ivar Axelsson Totts tid som länsherrar på Visborgs slott. Men om detta får jag kanske tillfälle att återkomma till vid ett annat tillfälle. 

Fler bloggtexter om Passionsmästaren hittar ni här och här.