tisdag 14 augusti 2018

Albrecht Altdorfer och draken från urtiden


Sankt Göran och draken var länge ett av de mest populära motiven inom konsten. Sin storhetstid hade motivet under 1400-talet
men efter reformationens införande kom det ganska snart att förlora sin relevans. Storhetstiden sammanfaller med en mycket orolig tid i Europas historia där såväl hög som låg nervöst inväntade Antikrists ankomst och trodde att jorden snart skulle gå under. Den helige Göran kom i detta sammanhang att symbolisera egenskaper såsom dygd, ståndaktighet och civilisation medan draken stod för kaos, destruktivitet och ondska. Teckningen ovan är från orosåret 1512 och utförd av den tyske renässansmästaren Albrecht Altdorfer.

Albrecht Altdorfer utförde även en berömd målning på samma tema vilken numera anses vara en av de första landskapsmålningarna. Detta mästerverk tillkom omkring 1510 och är jämte Alexanderslaget (1528) en av hans allra mest anmärkningsvärda skapelser. Det existerar också flera teckningar och tryck från samma tid som tros vara av konstnärens hand och som behandlar samma legend.

Föreställningen om draken som kaosets urmoder är i sig uråldrig. Redan i de gamla skapelsemyterna uppträder hon som ett ursinnigt väsen vilket gudarna måste besegra för att inte själva gå under. Under medeltiden återkom samma myt i en ny tappning men nu var det istället olika riddare och helgon som övertog gudarnas roll som tappra drakdödare. Mest berömd blev legenden om Sankt Göran och draken men även berättelsen om Sankta Margareta av Antiokia fick stor spridning.

I väst har draken traditionellt sammankopplats med eldens element och ansetts ha sin boning långt ute i ödemarken. Betydligt mindre uppmärksammade är då de otaliga verk där draken gåtfullt associeras med druvor och vinrankor. Sådana bilder förekom redan under medeltiden men det var först under renässansen som motivet slog igenom på bred front och bland annat började pryda påkostade vinkannor och dryckeskärl av det mer extravaganta slaget.


Men vad har då draken med vin och dryckenskap att göra? För att gå till botten med detta måste vi först vara på det klara med att draken i den kristna tankevärlden egentligen bara är ett annat namn på Satan. I Uppenbarelseboken kallas exempelvis draken för ”ormen från urtiden som är Djävulen och Satan” (Upp 20:2) och identifieras därmed med den orm som en gång lurade Adam och Eva att äta den förbjudna frukten på Kunskapens träd. Flera utombibliska skrifter hävdar dessutom att detta träd var en vinstock. Mest utförligt beskrivs mytologin i Tredje Baruksboken:

Och Baruk talade återigen med ängeln: ”Herre, visa mig trädet som ormen använde när han förledde Adam och Eva med.” Och ängeln svarade: ”Lyssna på mig Baruk, ursprungligen var trädet en vinstock, men sedan omvandlades trädet till syndfulla begär som Satanael spred över Adam och Eva, och på grund av detta förbannade Gud vinstocken eftersom Satanael hade planterat den…”

Lite längre fram i samma bok berättas det om hur Noa återfann växten efter Syndafloden och började meditera över dess ondska:

När Noa klev ut ur arken fann han vinstocken på marken och kände först inte igen den eftersom han bara hört ryktena om den och dess utseende. Han tänkte för sig själv: ”Detta är verkligen vinstocken som Satanael planterade mitt i trädgården, genom vilken han förledde Eva och Adam, varpå Gud förbannade den och dess frukt. Om jag planterar den, kommer då Gud att bli arg på mig?”(---) Och Herren sände ängeln Sarasael; och han förklarade, ”Res på dig Noa, plantera vinstocken och ge den ett nytt namn, och använd den till något gott. Men var aktsam, trädet bär fortfarande på ondska.”

Munken som nertecknade Tredje Baruksboken hävdar alltså att det var Satanael, och inte Noa, som var den förste vinodlaren. Om vi tar legenden på allvar och accepterar att apokryfiska föreställningar av detta slag vann en viss ryktbarhet i medeltidens Europa blir det också enklare att förstå varför konsthistorien fullkomligt kryllar av druvätande drakar och varför man under renässansen dekorerade sina vinkannor med små sirliga drakgestalter. Draken uppfann vinet och kom därför skämtsamt att uppfattas som dess självklara beskyddare.

Bilderna återfinns här och här.

onsdag 11 juli 2018

Passionsmästaren



På grund av en längre tid med sjukdom, sorg och andra tråkigheter har lusten att skriva inte riktigt velat infinna sig och få uppdateringar gjorts på bloggen. För att försöka råda bot på detta har jag ägnat de senaste veckorna åt att resa runt på Gotland och titta på medeltida kyrkokonst tillsammans med min far och syster. Resultatet blev följande text där jag återigen tänkt fördjupa mig i sengotikens bildvärld och ta en närmare titt på stilriktningens enda gotländska representant: den så kallade Passionsmästaren.

Den gotländska kyrkokonstens storhetstid kan i runda slängar ringas in mellan åren 1250 och 1350. Detta var en era i Gotlands historia vilken konsthistorikerna brukar benämna som ”det strålande seklet” och som i huvudsak sammankopplats med stilriktningar som ung- och höggotik. Konsten som skapades under denna kulturella blomstringstid har av konsthistorikern Johnny Roosval beskrivits som mera humoristisk och levnadsglad än rådande stilströmningar på det svenska fastlandet och tros i mångt och mycket ha varit en produkt av öns välgång och den positiva livskänsla som denna genererade.

Lyckan kom dock till sist att vända och snart följde istället krig, pest och fattigdom. 1348 nådde pesten ön och bara något årtionde senare – det vill säga 1361 - landsteg den danske kungen Valdemar Atterdag och inledde sitt ökända blodbad på den gotländska bondebefolkningen. Våldet drabbade givetvis inte bara folket utan även den kulturella utvecklingen i stort. Därefter följde århundraden av ekonomisk nedgång och dansk överhöghet. Vid mitten av 1400-talet var Gotlands storhetstid sedan länge förbi och det var under denna mörka tid som Passionsmästaren fick till uppgift att skapa en bildkonst som förmådde matcha det dystra tillstånd som ön befann sig i.


Inom den akademiska litteraturen beskrevs Passionsmästaren länge felaktigt som ett omkringresande enmansföretag vilket åkte runt på ön och fyllde kyrka efter kyrka med scener hämtade ur Kristi lidandes historia. Idag vet vi dock att verkstaden tvärtom måste ha bestått av ett ganska stort antal målare av sinsemellan skiftande kvalité. Både mängden målningar och de stilmässiga variationerna mellan kyrkorna pekar tydligt i denna riktning. Av Gotlands totalt 92 medeltida kyrkor innehåller faktiskt över hälften måleri som kan tillskrivas Passionsmästarens verkstad.

Verkstadens stil kan lätt upplevas som både primitiv och schablonmässig och onekligen är det lite märkligt att betänka att detta arkaiska måleri skapades samtidigt som renässansen var i fullt antågande längre ner på kontinenten. Den fördjupade naturalism som präglade utvecklingen i stort tycks inte alls ha intresserat Passionsmästaren och hans målarverkstad. Istället präglas måleriet av ett stiliserat bildspråk som hämtat motiv från väggbonader, medeltida träsnitt och kyrkans passionsspel.

I Bengt G. Söderbergs bok Gotländska kalkmålningar 1200-1400 beskrivs den mörka och apokalyptiska tidsanda som präglade Passionsmästaren och hans konst:

Det är en allmän tidsstämning, närd av 1300-talets mystiker, av farsoter och förhärjande krig, som i konsten bryter sig mot den franska och burgundiska hovkonstens elegans och lyrism och som omkring 1400 når ned i folkdjupet som en underström, följande de populärmystiska väckelserörelser och "pietistiska" sekter som utbildades främst bland borgare och lantbefolkning i Nederländerna och Nordtyskland och som bildmässigt vänder sig med starka affekter och grovskuren förenkling till enkla människor.  


Till sist några ord om motiven och vad det egentligen är som avbildas. Bilden längst upp i texten är från Sundre kyrka och föreställer Judaskyssen samt en scen där Jesus döms till döden av en domare med spetsig hatt på huvudet. Traditionellt brukar detta motiv kallas Jesus inför Pontius Pilatus men flera av motivets detaljer pekar på att mannen kanske snarare var tänkt att föreställa antingen Herodes Antipas eller den judiske översteprästen Kajafas (notera att såväl domaren som fångvaktarna försetts med tidstypiska judiska attribut). Bilden i mitten är hur som helst tagen i Fide kyrka och skildrar gisslandet av Jesus och hans törnekröning. Sista bilden är från Anga kyrka och avbildar återigen Jesus inför Pilatus (?) samt avklädningen.

Olika varianter på samma bildsvit återfinns i ytterligare ett femtiotal av Gotlands medeltidskyrkor. Vanligtvis brukar bildprogrammet se ut som följande (1) Nattvarden (2) Getsemane (3) Judaskyssen (4) Jesus inför Pilatus (5) Avklädningen (6) Gisslandet (7) Törnekröningen (8) Korsbärandet (9) Golgata (10) Begråtandet (11) Gravläggningen samt (12) Uppståndelsen.

Fler bilder av Passionsmästaren hittar ni här.

måndag 16 april 2018

Maerten van Heemskerck och ondskans estetik



Mitt livs kanske största konstupplevelse drabbade mig för sisådär sju år sedan när jag var på snabbesök i Linköping och passade på att ta mig en titt på det ökända Laurentiusaltaret i stadens domkyrka. Normalt sett brukar jag inte vara så road av att se konstverken i sina ursprungliga miljöer, eller för den delen på museum, utan tycker generellt att konst gör sig allra bäst i uppslagsverk och konstböcker. Jag vet inte riktigt vad det är som brukar skava men ofta har jag tyckt att målningarna varit mindre storslagna i verkligheten än jag förväntat mig.

Med Maerten van Heemskercks Laurentiusaltare (1542) var det däremot något helt annat. För det första var altartavlan gigantisk i sina proportioner – jag tror den största som någonsin gjorts i Holland - och för det andra upplevde jag verket så fyllt av makabra detaljer att det bara inte gick att se sig mätt på. Mest gripen blev jag av scenen med den törnekrönte Kristus vilken nära på försatte mig i ett hypnotiskt tillstånd av att befinna sig på plats i Jerusalem och stå mitt bland den skränande hopen som krävde att Jesus skulle korsfästas.

Om konstens främsta syfte är att skaka om oss och utmana vår falska självgodhet är Heemskercks altare ett ovanligt lyckat exempel på detta. Jag har skrivit lite om ämnet vid ett annat tillfälle och sammankopplade då verket med Augustinus uppmaning att kontemplera över den egna ondskan och att erkänna att vi alla bär på ”Antikrist inom oss”. Kyrkofaderns utgångspunkt var att alla människor har såväl Kristus som Antikrist i sitt inre och att dessa två krafter ständigt strider med varandra om själarnas herravälde. Den som förnekar mörkret inom sig var enligt Augustinus redan i Satans klor.


Även om Heemskercks dualistiska förhållningssätt kanske inte är högsta mode idag måste jag erkänna att jag personligen attraheras av hans bottenlösa misantropi liksom den nattsvarta humorn. I denna förvridna mardrömsvärld påminner människorna mest om djur medan djuren lustigt nog har något människolikt över sig. Gestalternas karaktärsdrag är vidare så förvridna av hat, ondska och sadism att det nästan blir parodiskt. För oss inpiskade världsföraktare utgör dock Heemskerck livsgärning alltid en sann fröjd för ögat.

Bilden nedan är hämtad från altarets sällan tillgängliga ytterflyglar och föreställer den helige Laurentius när han grillas på halstret. På väggen bakom tortyrscenen skymtar en latinsk fras hämtad ur helgonets berömda sista ord: ASSATUS SUM IAM VERSA ET MANDUCA – vilket i sin helhet brukar översättas: ”Jag är färdiggrillad på den här sidan, vänd på steken och ät.” En annan av mina favoriter är konstnärens skildring av nattvarden där det placerats ett tomt brännvinsglas på bordet framför Judas Iskariot. Tyvärr hittade jag ingen riktigt bra bild på denna humoristiska lilla detalj.


Den som önskar att åka och titta på altarskåpets alla spännande detaljer får tyvärr hålla sig till tåls ändå fram till hösten. Delar av verket är nämligen tillfälligt utlånade till Holland och kommer att återställas först i mitten av oktober. Fram till dess kommer verket att ingå i en jubileumsutställning i Alkmaar där det ursprungligen stod placerad i stadens Laurentiuskyrka.

Östgöta Correspondenten har för övrigt nyligen publicerat en läsvärd artikel om flytten som ni kan läsa här. Jag noterar kort att den holländska konstexpert som intervjuas i artikeln kallar den i Sverige så ringaktade altartavlan för ett mästerverk. Detta expertutlåtande får mig att fundera på om vi egentligen inte borde överväga att lämna tillbaka verket till sitt ursprungsland. Vi svenskar hyser ju hur som helst ingen känsla för konst av denna kaliber.

Bilderna hittade jag här och här.