lördag 11 maj 2019

Om blockböcker och apokalyps

I följande text hade jag tänkt att ta vid där jag slutade sist och berätta lite utförligare om senmedeltidens blockböcker. Denna gång skall jag titta närmare på ett nederländskt, eller möjligtvis tyskt, exemplar av Uppenbarelseboken. Just detta exemplar går under titeln Historia Sancti Johannis Evangelista ejusques Visiones Apocalyptica och tros ha tillkommit någon gång på 1460-talet.  

Som jag varit inne på tidigare i min blogg så var de flesta blockböcker rikligt illustrerade och innehöll bara några korta förklarande texter som infogades i bilderna. Böckerna brukar därför med rätta ses som en tidig förelöpare till vår tids tecknade serier men utöver sitt uppenbara underhållningsvärde hade de även en pedagogisk uppgift att fylla. Utgivarna vände sig nämligen framförallt till de lägre samhällsklasserna där de flesta var analfabeter och tanken var väl att budskapet lättare skulle fastna med lite slagkraftiga bilder. Många lärde sig också att läsa med hjälp av blockböckerna.


Länge trodde man att blockboken var en primitiv föregångare till Gutenbergs mer raffinerade trycktekniker men denna uppfattning övergavs så sent som på 1960-talet då British Museum undersökte alla sina exemplar och upptäckte att ingen av deras blockböcker tillkommit innan 1455. Därför tror man nu att de två teknikerna uppstod parallellt med varandra men att de tjänade olika syften. Medan Gutenberg främst vände sig till en högutbildad överklass med sekulära intressen tycks blockboken främst ha uppskattats bland 1400-talets radikala väckelserörelser.

Produktionen av blockböcker var också en betydligt primitivare process än den som Gutenberg lanserat. Där Gutenberg utvecklade ett system med utbytbara bokstäver gjutna i bly – så kallade typer – var blockboken en illustrerad bok där text och bild skars fram helt och hållet i samma träblock. Blockboken hade dock den stora fördelen att den lättare kunde återutges efter enskilda behov och efterfrågan på marknaden. Gutenbergs mer komplicerade teknik krävde ju nästan att samtliga exemplar trycktes vid ett och samma tillfälle.


De mest populära bland blockböckerna var de som kretsade kring Antikrist och hans stundande skräckvälde på jorden. Inspiration härtill hämtade man mestadels från Uppenbarelseboken (Upp 13:11-18) och Andra Thessalonikerbrevet (2 Thess 2:1-12) men det cirkulerade även en rad folkliga legender i ämnet. Motivet ovan är inspirerat av Uppenbarelsebokens 11:e kapitel och visar hur Antikrist låter avrätta Guds två vittnen Henok och Elia för att sedan symboliskt rycka upp två olivträd med rötterna.

Legenden om Antikrist kunde tolkas på flera olika sätt. Först och främst ansågs den bära på en allegorisk innebörd där de rättfärdigas kamp mot Antikrist förstods som en själslig kamp som varje människa tvingades utkämpa i sitt inre. Kristus symboliserade här renhet, självbehärskning och ett dygdigt leverne medan Antikrist givetvis stod för det diagonalt motsatta. Denna inre och själsliga kamp var dock bara en förberedelse på den stora och avgörande kosmiska kamp som snart förväntades komma när Antikrists skräckvälde skulle etableras på jorden och alla rättrogna utsättas för förföljelse. Uppenbarelseboken kunde härmed också tolkas på ett politiskt plan.

Men vem var då denna fruktansvärda gestalt som snart skulle komma att lägga hela jorden under sig? Svaret på denna fråga varierade naturligtvis över tid men på 1460-talet, då vår bok tros ha tillkommit, identifierades han för det mesta med osmanernas härskare Mehmet II. 1453 hade nämligen osmanerna intagit och plundrat Konstantinopel och nu fruktade man att Mehmet skulle tåga vidare mot väst.


Flera av bilderna i Visiones Apocalyptica tycks faktiskt anspela på just dessa farhågor. Kolla särskilt in trycket med ärkeängeln Mikael och hans strid med draken där en av änglarna bär på en sköld med Bysans emblem halvmånen på. Detta samtidigt som en annan ängel håller i en sköld som tillhör den helige Konstantins riddarorden vilken grundats i Konstantinopel på 1190-talet. Man kan tänka sig att Sankt Mikael här symboliserar kyrkan i väst.

Det existerar vidare en intressant teori som gör gällande att bokens upphovsman kan ha varit en grekisk konstnär som flytt till Nordeuropa i samband med osmanernas fördrivning av kristna greker från Konstantinopels närområde kort innan stadens fall. Det som talar för detta är bland annat de nyss nämnda emblemen på änglarnas sköldar men också konstnärens intresse för folkliga legender om aposteln Johannes verksamhet i Mindre Asien, vilka tycks ha varit särskilt populära bland kristna greker. Dessutom uppvisar flera av trycken grekiska stildrag.

Fler bilder ur samma blockbok hittar ni här.

måndag 8 april 2019

Hieronymus Bosch och Apokalypsen


Det finns få konsthistoriska epoker som präglats lika starkt av apokalyptiska förväntningar som den kring sekelskiftet 1500. I följande text hade jag tänkt titta lite närmare på ett riktigt praktexempel från tiden målat av den store nederländske mästaren Hieronymus Bosch och samtidigt fundera lite över vad det var i tidsandan som gjorde ämnet så populärt just då.

Exemplet ovan har daterats till omkring 1486-1510 och är ett av få altarskåp som Hieronymus Bosch faktiskt signerade. Centralmotivet utgör en mycket fantasifull skildring av den yttersta domen där det traditionella motivet med de dödas uppståndelse ersatts med ett helt igenom världsligt landskap fyllt av krig, fasor och mänskligt frosseri. Den vänstra pannån föreställer det jordiska paradiset och längst till höger avbildas helvetet med stor inlevelse.

Boschs fantasifulla bildvärld har alltid varit föremål för stor förundran likväl som för allehanda vilda spekulationer. Var han en fritänkare, kättare eller kanske rentav en ortodox fanatiker? Numera brukar dock de flesta seriösa forskare försöka att hålla sig borta från sådana spekulationer och istället ta fasta på vad man faktiskt vet om den kulturella miljö som Bosch vistades i. Man tror sig nämligen numera veta att flera av Boschs uppdragsgivare stod den inflytelserika väckelserörelsen Devotio Moderna – ”den nya fromheten” – nära.


Devotio Moderna var en rörelse som utan att egentligen vilja bryta sig loss från Rom ändå hårt kritiserade kyrkans förvärldsligande och uppmanade sina anhängare att leva efter Kristi exempel. Vidare hävdade man att själens frälsning varken var beroende av kyrkans officiella riter eller dess trosformler. Intressant nog kom rörelsen också att utvecklas i en alltmer apokalyptisk riktning ungefär samtidigt som Bosch inledde sin konstnärliga verksamhet på 1470-talet.

Enligt anhängarna till ”den nya fromheten” kunde budskapet i Uppenbarelseboken tolkas på flera olika sätt. Först och främst menade man att skriften bar på en djupare allegorisk innebörd där de apokalyptiska bilderna representerade en inre själslig kamp mellan gott och ont. Men man ansåg också att Uppenbarelseboken kunde tolkas på ett historiskt plan och att den varnade för skeenden som snart skulle utspela sig på jorden. För att sprida sitt alarmerande budskap producerade man mängder av tryckta illustrerade skrifter – så kallade blockböcker – vilka fylldes av motiv hämtade från Uppenbarelseboken och andra mindre kända apokalyptiska skrifter.

I de tidiga blockböckerna blandades text och bild på ett sätt som för en modern åskådare lätt kan erinra om vår tids tecknade serier. Vanliga förekommande motiv var bland andra den babyloniska skökan, vilddjuret i Babylon samt utförliga beskrivningar av den yttersta domen.


Under 1400-talets senare hälft kom emellertid texten gradvis att få en mer undanskymd plats samtidigt som det visuella uttrycket blev allt viktigare. Detta fick som följd att såväl förlagstecknare som representanter för det nya och framväxande oljemåleriet tog sig allt större friheter. Konstnären, som under medeltiden främst uppfattats som en hantverkare, tilldelades nu plötsligt en roll som tidigare endast hade förunnats medeltidens mystiker. Detta skedde i sin tur samtidigt som den nyplatonska synen på konstnären som ett gudomligt inspirerat geni fick sitt stora genombrott.

Den apokalyptiska tidsandan fick snart till följd att man i Rom började frukta att kyrkans auktoritet skulle undergrävas. Inom skolastiska kretsar diskuterade man därför allt ivrigare hur man skulle kunna skilja på äkta och falsk uppenbarelse. Säkert hade man också skäl att känna oro. Mycket av den apokalyptiska konst som skapades vid denna tid kan nämligen med fördel förstås som del av en gryende motkultur riktad mot kyrkans ökade maktanspråk.

Fler uppgifter om verket hittar ni här.

måndag 14 januari 2019

Mästaren av de kvinnliga halvfigurerna


Jag har tidigare i min blogg uppmärksammat hur konsten från 1520-talet och framåt utvecklades i en alltmer kommersialiserad riktning och att man vid denna tid började gå samman i stora arbetslag och massproducera sin konst. Ibland arbetade flera mästare i skift med en och samma målning, ibland utfördes målningarna av flera olika målare vilka var för sig arbetade enligt redan färdigställda manér och förlagor. Ett exempel på det senare var den i Antwerpen, eller möjligen Bryssel, verksamme mästare vilken idag brukar benämnas som Mästaren av de kvinnliga halvfigurerna.

Det råder delade meningar om när denne mästare var verksam. En del konsthistoriker har hävdat att han var verksamma under 1500-talets första hälft medan andra hävdat vid århundradets andra hälft. Ytterligare någon har ansett att stilen etablerades på 1530-talet men att verkstadens stil fortlevde ända till sekelskiftet 1600. Kanske var verkstaden egentligen ett familjeföretag som ärvdes vidare av mästarens barn och barnbarn.

Verk som tillskrivits Mästaren av de kvinnliga halvfigurerna brukar i huvudsak delas in i två kategorier: dels en rad småskaliga tavlor som avbildar aristokratiska damer i halvfigur, dels ett antal detaljrika landskapsmålningar med bibliska eller mytologiska motiv målade i Joachim Patinirs efterföljd. Den senare kategorins bilder brukar av konsthistorikerna benämnas som världslandskap och det är framförallt detta måleri som jag tänkt fokusera på i min text.

Kännetecknande för ett klassiskt världslandskap var det högt svävande fågelperspektivet där Bibelns och mytologins gestalter reducerats till små bifigurer i det oändliga landskapet. Genren har sina rötter inom sengotikens fromhetsbilder där den kontemplativa människan uppfattades som potentiellt gudalik och hemmahörande i en annan värld. Tanken med dessa bilder var att betraktaren skulle försätta sig i ett kontemplativt tillstånd och uppleva pilgrimsvandringens alla faror och lockelser utan att för den skull behöva lämna sin kammare. Att ”promenera”, ”vandra” eller ”resa” – om än bara i tanken – uppfattades som en metafor för människans korta tid på jorden och hennes ständiga vägval mellan gott eller ont, ljusets eller mörkrets vägar.


En skrift som man ofta brukar citera i sammanhanget är Hebreerbrevet där den fromme gudsvännen beskrivs som en främling på jorden vilken skulle vända allt världsligt ryggen för att istället söka sin hemstad i det rike som kommer. I brevets 11:e kapitel återfinns följande stycke där den troendes hopplösa vandring på jorden jämförs med israeliternas längtan till Kanaans land:

I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtar de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.

Motivet som jag valt att illustrera min text med föreställer Pauli omvändelse. I målningens förgrund kan vi se Saul - senare benämnd som Paulus - när han agerar vägvisare åt en grupp soldater som sänts ut av översteprästen för att utplåna den kristna församlingen i Damaskus. Saul överraskas dock av ett sken i himlen där Jesus uppenbarar sig och uppmanar honom att upphöra med förföljelserna. En lustig detalj i bilden är hur Paulus och hans soldater precis ridit förbi ett katolskt vägaltare när miraklet plötsligt drabbar dem med full kraft. Det behövs väl knappast ens påpekas att detaljen i fråga utgör en helt orimlig anakronism.

Fler uppgifter om målningen hittar ni här.