måndag 17 februari 2020

Jörg Ratgeb och Nattvardens instiftande


Under 1400-talets senare hälft märks en ny tendens inom kyrkokonsten där man plötsligt började framställa Jesu apostlar på ett alltmer respektlöst sätt. Hos Hieronymus Bosch och hans efterföljare kan vi exempelvis se Petrus gestaltas som en våldsbenägen galning med svärdet i högsta hugg, medan vi inom tysk och flamländsk bildtradition ofta hittar scener av nattvarden där apostlarna vanvördigt halsar vin, petar sig mellan tänderna, stjälper ut nattvardsvinet och ibland även snyter sig. En typisk representant för denna tendens var den tyske renässansmästaren Jörg Ratgeb.

För en modern betraktare kan det vara lätt att uppfatta framställningar av detta slag som både hädiska och osmakliga, men troligtvis var man i första hand ute efter att betona apostlarnas jordiska natur samtidigt som man ville lätta upp sitt måleri med lite folklig humor. Detta utesluter förvisso inte att det i vissa av dessa motiv även kunde dölja sig en förtäckt kritik mot den växande dekadensen inom kyrkan.

I verket ovan – vilket Ratgeb tros ha utfört omkring 1505 – kan vi se hur en av apostlarna halsar rödvin direkt ur flaskan samtidigt som en annan fräckt snyter sig på golvet. Apostlarna framställs här genomgående som ett gäng råbarkade bönder utan hyfs och fason. Den ende i sällskapet som tycks vara riktigt medveten om situationens symboliska betydelse är lustigt nog Judas Iskariot, vilken skenheligt böjer sig framåt och emottar hostian ur Kristi hand.

Motivet kan tolkas på flera olika sätt. Men om vi betänker det faktum att detta var den målning kyrkobesökarna hade framför sig när de mottog nattvarden ur prästens hand ligger det nära till hands att förstå Judasgestalten som den figur nattvardsgästerna var tänkta att identifiera sig med i bilden. Syftet med denna identifikation var givetvis att få den troende att inse att han, eller hon, var en syndare av Judas kaliber vars själ endast kunde räddas genom att ta del av kyrkans sakrament. Den vinpimplande aposteln som står strax till vänster om Judas bär givetvis på en liknande symbolik.

Det kaotiska tillstånd som råder i målningen kan i mångt och mycket också förstås som en logisk reaktion på den oroliga tid som verket tillkom i. Martin Luthers framträdande låg förvisso fortfarande ett tiotal år fram i tiden men över stora delar av kontinenten var de reformatoriska strömningarna redan i full gång och spred oro i alla samhällsskikt. Liksom hos sin samtida kollega Matthias Grünewald kan vi i Ratgebs konstnärskap börja ana en helt ny och medvetet frånstötande stil där man ständigt söker nya och djärva grepp att angripa de bibliska motiven från. Ett sådant var uppenbarligen att framställa Jesu apostlar som ett gäng obildade bönder med uselt bordsskick.


När man talar om Jörg Ratgeb och hans konst är det svårt att kringgå målarens tragiska död i samband med det stora tyska bondekriget 1524-1525. Det är fortfarande lite oklart vad det var som faktiskt hände. Enligt bevarade källor verkar det som att rådsförsamlingen i Stuttgart utsåg honom som medlare mellan myndigheterna och de upproriska men att han därefter valde att ställa sig på upprorsmännens sida. I samband med att upproret slutgiltigt krossades på våren 1526 fångades han in och dömdes till döden för högförräderi. Enligt uppgift blev straffet att styckas levande på torget i Pforzheim.

Avslutningsvis vill jag också passa på att förtydliga att nyss nämnda beteckning ”bondekrig” egentligen är ganska missvisande i sammanhanget. Vad man ofta missat är nämligen att denna massiva revolt i själva verket hade ett brett folkligt stöd som innefattade nästan alla samhällsklasser. Förutom bönder bestod de upproriska av hantverkare, köpmän, präster, arbetare, landstrykare och även en och annan missnöjd adelsman. Det är inte för inte som det tyska bondekriget brukar nämnas i samma andetag som det nederländska frihetskriget 1568-1648 och franska revolutionen 1789-1799. Skillnaden var dock att det tyska upprorsförsöket kvävdes redan i sin linda.

En utförligare presentation av konstnären hittar ni här.

onsdag 18 december 2019

Albrecht Altdorfer och Kristi födelse


Med denna stämningsfulla julmålning signerad den store tyske renässansmästaren Albrecht Altdorfer vill jag passa på att önska alla en god jul. Motivet, som jag valt att avsluta detta sällsynt bedrövliga årtionde med, utspelar sig passade nog i en fallfärdig ruin som befinner sig i ett kargt och ödsligt landskap. Målningen antas ha tillkommit omkring 1515 och anknyter till Lukasevangeliets berättelse om Jesu födelse i ett stall vid tiden för kejsar Augustus skattskrivning år 6 e.Kr.

Som jag berättat om tidigare i min blogg nöjde sig renässansens stora mästare sällan med att slaviskt följa de bibliska berättelserna utan kryddade gärna sina motiv med legendstoff hämtade ur den apokryfiska litteraturen och andra utombibliska källor. I just Altdorfers fall kan vi märka en tydlig inspiration från heliga Birgittas berömda vision av Kristi födelse, vilken hon fick under sitt besök i Betlehem sommaren 1372. Hämtad från Birgittas vision är bland annat scenen där jungfru Maria vördnadsfullt knäböjer inför det skimrande Jesusbarnet inne i stallet. Birgitta skriver:

Då allt var i ordning, föll jungfrun vördnadsfullt på knä för att be, varvid hon vände ryggen mot vaggan men lyfte huvudet mot himmelen, i östlig riktning. Med upplyfta händer och blicken fästad på himmelen stod hon liksom i betraktelse och hänryckning, berusad av gudomlig ljuvlighet. Medan hon var försjunken i bön på detta sätt, såg jag barnet röra sig i hennes kved, och i samma stund, ja på ett ögonblick, födde hon sin son, från vilken en så outsäglig strålglans utgick, att solen icke kunde jämföras med den. Det vaxljus, som den gamle mannen [Josef] satt dit, spred icke något sken, ty den gudomliga strålglansen dränkte helt vaxljusets lekamliga sken.

Vad dock inte så många känner till är att det är ganska få av detaljerna i Birgittas vision som helt och hållet är hennes eget påfund utan det mesta som hon beskriver är antingen hämtat från apokryferna eller har rötter i förkristna myter. Som exempel på det senare kan nämnas den idag nästan bortglömda judiska legenden om Noas födelse, vilken vi bland annat återfinner i de så kallade Dödahavsrullarna. I Första Henoksboken beskrivs händelsen på följande fantastiska sätt:

Efter en tid tog min son Metusalem en hustru åt sin son Lemek, och hon blev havande och födde en son. Hans kropp var vit som snö och röd som rosor, och håret på hans huvud var vitt som ull, och hans ögon var sköna, och när han öppnade dem, blev hela huset upplyst som av solen. Och när han togs ur barnmorskans hand, öppnade han sin mun och talade till rättfärdighetens Herre. Och hans fader Lemek blev rädd för honom och flydde till sin fader Metusalem, och sade till honom: Jag har fött en egendomlig son. Han är inte som en människa, utan liknar den övre världens barn, och är inte skapad som vi. Hans ögon liknar solens strålar, och hans ansikte skiner.

Som ni själva kan notera finns det en hel del inslag i detta stycke som påminner om Birgittas vision. Den mest iögonfallande skillnaden mellan de två berättelserna är väl egentligen att Noas far lät sig skrämmas av den nyföddes strålglans medan Maria – som ju själv var gudomlig – tar det hela med ro.


Altdorfers skildring av Birgittas vision är intressant på flera olika sätt. Framförallt fäster jag mig vid den livsfientliga miljö som skeendet utspelas i. I italiensk bildtradition var det brukligt att man gestaltade platsen för Guds människoblivande som ett paradisiskt fantasilandskap vilket återspeglade julens glada budskap om frid och gemenskap. I Tyskland tänkte man istället att Jesus föddes in en mörk värld som befann sig vid avgrundens rand och endast kunde räddas genom ett gudomligt ingripande. Detta apokalyptiska budskap är särskilt påtagligt i Altdorfers gestaltning av den fallfärdiga ruinen som familjen sökt sin tillflykt i. Med tanke på byggnadens skick är det inget annat än ett sant mirakel att inte alltsammans rasar samman och begraver de skyddssökande.

Fler texter på samma tema hittar ni här och här.

tisdag 24 september 2019

Lucas Gassel och den gotiska fantastiken


Något som jag länge förundrats över är varför det nordeuropeiska landskapsmåleriet från 1500-talets början inte fått större uppskattning i vår tid än vad som är fallet. Vad detta beror på är för mig en gåta men kanske är det så att alltför få idag känner till vilken hög grad detta måleri påverkat den våg av fantastik och gotisk riddarromantik som sköljt över den västerländska kulturen de senaste decennierna. Tidigare i min blogg har jag berättat om hur den nyzeeländske regissören Peter Jackson lät sig inspireras av landskapsmålaren Albrecht Altdorfer när han skapade sin filmtrilogi om härskarringen. I denna text hade jag tänkt titta lite närmare på den flamländska landskapskonsten samt fundera lite över den moderna fantastikens gotiska rötter.

En av det sengotiska landskapsmåleriets mest prominenta företrädare var den i Bryssel verksamme manieristen Lucas Gassel (ca 1495-1568). Gassel tillhörde generationen efter den berömde landskapsmålaren Joachim Patinir vars världslandskap han var med om att förnya genom att fylla bildernas förgrund med mer mänsklig aktivitet. Enligt den nederländska konsthistorikern Karel van Mander var Gassel en av sin tids skickligaste landskapsmålare men inflikar samtidigt att han inte var särskilt produktiv. I nuläget existerar endast 20 verk som med säkerhet kan sägas ha utförts av mästarens hand. 

Annars vet vi nästan ingenting om Lucas Gassel. Känt är dock att han föddes i Helmond i södra Nederländerna och man tror att han redan vid unga år flyttade till konstmetropolen Antwerpen där han tidigt anslöt sig till stadens manierister. Därefter flyttade han till Bryssel och verkade i dess omnejd fram till sin död i slutet av 1560-talet. Många konsthistoriker tror också att han vistades några år i Italien. Om det senare vittnar inte minst det faktum att flera av målningarnas stadsmiljöer innefattar byggnadsverk med tydligt klassicistiska stildrag.


De flesta av Gassel målningar kan annars beskrivas som storslagna vildmarksmotiv vilka han befolkade med helgon och bibliska gestalter som flytt civilisationens larm. Med tanke på att Gassels verksamhet i hög grad sammanföll med reformationstidens oroliga inledningsfas verkar det ganska rimligt att tolka hans exotiska panoramalandskap som en sorts eskapistiska fantasivärldar dit tidens furstar kunde ta sin tillflykt när det politiska läget tycktes alltför hopplöst. Även i denna bemärkelse har Gassels sengotiska fantasilandskap mycket gemensamt med vår tids fantasy och dess fåfänga försök att besvärja känslan av meningslöshet i en värld som förlorat allt hopp.

En annan intressant teori rörande fantasilandskapets uppkomst är att de snarare bör förstås som en produkt av Christopher Columbus och andra kolonisatörers expeditioner till ”den nya världen”. Anhängare av denna teori menar att tidens landskapsmåleri hämtat sina motiv från olika kartografiska verk samt från hemvändarnas ofta fantasifullt utformade reseskildringar. Personligen är jag ingen större vän av denna teori utan vill istället mena att intresset för målade landskap inleddes långt tidigare och framförallt skall ses som en ofrånkomlig konsekvens av sengotikens naturalistiska strävanden.


Avslutningsvis vill jag bara passa på att upplysa om att den första större utställningen med Lucas Gassels landskapsbilder snart kommer att gå av stapeln. Mellan den 10 mars och den 7 juni 2020 kommer nämligen majoriteten av alla målningar, gravyrer och teckningar som med säkerhet kunnat kopplas till Lucas Gassel och hans verkstad finnas till allmän beskådan i målarens födelseort Helmond. Kanske är det nu äntligen dags för det flamländska landskapsmåleriet och dess så kallade protofantastik att få sin välförtjänta renässans!

För den som är intresserad av bilderna i min text vill jag också tillägga att målningen längst upp återger den bibliska scenen där Jesus frestas av djävulen ute i ödemarken. Detta verk tillskrevs länge felaktigt Patinirs brorson Herri met de Bles men anses numera ha skapats i Gassels verkstad. Bilden därunder är ett ganska ovanligt bibliskt motiv där den barnträngtande Tamar förför sin svärfar Juda och därmed ger upphov till kung Davids ätt. Sista bilden utgör ett klassiskt världslandskap där Sankt Kristoffer bär Jesusbarnet över en flod. 

Fler bilder av Lucas Gassel hittar ni här.