tisdag 24 september 2019

Lucas Gassel och den gotiska fantastiken


Något som jag länge förundrats över är varför det nordeuropeiska landskapsmåleriet från 1500-talets början inte fått större uppskattning i vår tid än vad som är fallet. Vad detta beror på är för mig en gåta men kanske är det så att alltför få idag känner till vilken hög grad detta måleri faktiskt påverkat den våg av fantastik och gotisk riddarromantik som sköljt över den västerländska kulturen de senaste decennierna. Tidigare i min blogg har jag berättat om hur den nyzeeländske regissören Peter Jackson lät sig inspireras av den tyske landskapsmålaren Albrecht Altdorfer när han skapade sin filmtrilogi om härskarringen. I denna text hade jag tänkt titta lite närmare på den flamländska landskapskonsten och dess släktskap med vår tids gotiska svärmerier.

En av den sengotiska landskapskonstens mest prominenta företrädare var den i Bryssel verksamme manieristen Lucas Gassel (ca 1495-1568). Gassel tillhörde generationen efter den berömde landskapsmålaren Joachim Patinir vars världslandskap han var med om att förnya och vidareutveckla genom att fylla bildernas förgrund med mer mänsklig aktivitet. Enligt den nederländska konsthistorikern Karel van Mander var Gassel en av sin tids skickligaste landskapsmålare men inflikar samtidigt att han inte var särskilt produktiv.

Annars vet man nästan ingenting om Lucas Gassel. Känt är dock att han föddes i Helmond i södra Nederländerna och man tror att han redan vid unga år flyttade till konstmetropolen Antwerpen där han tidigt anslöt sig till stadens manieristiska landskapsmålare. Därefter flyttade han till Bryssel och verkade i dess omnejd fram till sin död i slutet av 1560-talet.


De flesta av Gassel målningar kan beskrivas som storslagna vildmarksmotiv vilka han befolkade med helgon och bibliska gestalter som flytt civilisationens larm. Med tanke på att Gassels verksamhet i hög grad sammanföll med reformationstidens oroliga inledningsfas verkar det ganska rimligt att tolka hans exotiska panoramalandskap som en sorts eskapistiska fantasivärldar dit tidens furstar kunde ta sin tillflykt när det politiska läget tycktes alltför hopplöst. Även i denna bemärkelse har Gassels fantasilandskap mycket gemensamt med vår tids fantasy och dess fåfänga försök att besvärja känslan av meningslöshet i en värld som förlorat allt hopp.

En annan intressant teori är att världslandskapets uppkomst snarare bör förstås som en produkt av Christopher Columbus och andra kolonisatörers expeditioner till ”den nya världen”. Anhängare av denna teori menar att tidens landskapsmålare hämtat mycket av sin inspiration från olika kartografiska verk samt av hemvändarnas ofta fantasifullt utformade reseskildringar. Personligen är jag ingen större vän av denna teori utan vill istället mena att intresset för målade landskap inleddes långt tidigare och framförallt skall ses som en ofrånkomlig konsekvens av sengotikens naturalistiska strävanden.


Avslutningsvis vill jag bara passa på att upplysa om att den första större utställningen med Lucas Gassels landskapsbilder snart verka gå av stapeln. Det är fortfarande lite oklart när utställningen öppnar men någon gång under våren 2020 bör nog den intresserade packa sina väskor och förbereda sig på en resa till målarens födelseort Helmond. Kanske är det nu äntligen dags för det flamländska landskapsmåleriet och dess protofantastik att få sin välförtjänta renässans!

För den som är intresserad av bilderna i min text vill jag också tillägga att målningen längst upp återger den bibliska scenen där Jesus frestas av djävulen ute i ödemarken. Detta verk tillskrevs länge felaktigt Patinirs brorson Herri met de Bles men anses numera ha skapats i Gassels verkstad. Bilden därunder är ett ganska ovanligt bibliskt motiv där den barnträngtande Tamar förför sin svärfar Juda och därmed ger upphov till kung Davids ätt. Sista bilden utgör ett klassiskt världslandskap där Sankt Kristoffer bär Jesusbarnet över en flod. 

Fler bilder av Lucas Gassel hittar ni här.

lördag 11 maj 2019

Om blockböcker och apokalyps

I följande text hade jag tänkt att ta vid där jag slutade sist och berätta lite utförligare om senmedeltidens blockböcker. Denna gång skall jag titta närmare på ett nederländskt, eller möjligtvis tyskt, exemplar av Uppenbarelseboken. Just detta exemplar går under titeln Historia Sancti Johannis Evangelista ejusques Visiones Apocalyptica och tros ha tillkommit någon gång på 1460-talet.  

Som jag varit inne på tidigare i min blogg så var de flesta blockböcker rikligt illustrerade och innehöll bara några korta förklarande texter som infogades i bilderna. Böckerna brukar därför med rätta ses som en tidig förelöpare till vår tids tecknade serier men utöver sitt uppenbara underhållningsvärde hade de även en pedagogisk uppgift att fylla. Utgivarna vände sig nämligen framförallt till de lägre samhällsklasserna där de flesta var analfabeter och tanken var väl att budskapet lättare skulle fastna med lite slagkraftiga bilder. Många lärde sig också att läsa med hjälp av blockböckerna.


Länge trodde man att blockboken var en primitiv föregångare till Gutenbergs mer raffinerade trycktekniker men denna uppfattning övergavs så sent som på 1960-talet då British Museum undersökte alla sina exemplar och upptäckte att ingen av deras blockböcker tillkommit innan 1455. Därför tror man nu att de två teknikerna uppstod parallellt med varandra men att de tjänade olika syften. Medan Gutenberg främst vände sig till en högutbildad överklass med sekulära intressen tycks blockboken främst ha uppskattats bland 1400-talets radikala väckelserörelser.

Produktionen av blockböcker var också en betydligt primitivare process än den som Gutenberg lanserat. Där Gutenberg utvecklade ett system med utbytbara bokstäver gjutna i bly – så kallade typer – var blockboken en illustrerad bok där text och bild skars fram helt och hållet i samma träblock. Blockboken hade dock den stora fördelen att den lättare kunde återutges efter enskilda behov och efterfrågan på marknaden. Gutenbergs mer komplicerade teknik krävde ju nästan att samtliga exemplar trycktes vid ett och samma tillfälle.


De mest populära bland blockböckerna var de som kretsade kring Antikrist och hans stundande skräckvälde på jorden. Inspiration härtill hämtade man mestadels från Uppenbarelseboken (Upp 13:11-18) och Andra Thessalonikerbrevet (2 Thess 2:1-12) men det cirkulerade även en rad folkliga legender i ämnet. Motivet ovan är inspirerat av Uppenbarelsebokens 11:e kapitel och visar hur Antikrist låter avrätta Guds två vittnen Henok och Elia för att sedan symboliskt rycka upp två olivträd med rötterna.

Legenden om Antikrist kunde tolkas på flera olika sätt. Först och främst ansågs den bära på en allegorisk innebörd där de rättfärdigas kamp mot Antikrist förstods som en själslig kamp som varje människa tvingades utkämpa i sitt inre. Kristus symboliserade här renhet, självbehärskning och ett dygdigt leverne medan Antikrist givetvis stod för det diagonalt motsatta. Denna inre och själsliga kamp var dock bara en förberedelse på den stora och avgörande kosmiska kamp som snart förväntades komma när Antikrists skräckvälde skulle etableras på jorden och alla rättrogna utsättas för förföljelse. Uppenbarelseboken kunde härmed också tolkas på ett politiskt plan.

Men vem var då denna fruktansvärda gestalt som snart skulle komma att lägga hela jorden under sig? Svaret på denna fråga varierade naturligtvis över tid men på 1460-talet, då vår bok tros ha tillkommit, identifierades han för det mesta med osmanernas härskare Mehmet II. 1453 hade nämligen osmanerna intagit och plundrat Konstantinopel och nu fruktade man att Mehmet skulle tåga vidare mot väst.


Flera av bilderna i Visiones Apocalyptica tycks faktiskt anspela på just dessa farhågor. Kolla särskilt in trycket med ärkeängeln Mikael och hans strid med draken där en av änglarna bär på en sköld med Bysans emblem halvmånen på. Detta samtidigt som en annan ängel håller i en sköld som tillhör den helige Konstantins riddarorden vilken grundats i Konstantinopel på 1190-talet. Man kan tänka sig att Sankt Mikael här symboliserar kyrkan i väst.

Det existerar vidare en intressant teori som gör gällande att bokens upphovsman kan ha varit en grekisk konstnär som flytt till Nordeuropa i samband med osmanernas fördrivning av kristna greker från Konstantinopels närområde kort innan stadens fall. Det som talar för detta är bland annat de nyss nämnda emblemen på änglarnas sköldar men också konstnärens intresse för folkliga legender om aposteln Johannes verksamhet i Mindre Asien, vilka tycks ha varit särskilt populära bland kristna greker. Dessutom uppvisar flera av trycken grekiska stildrag.

Fler bilder ur samma blockbok hittar ni här.

måndag 8 april 2019

Hieronymus Bosch och Apokalypsen


Det finns få konsthistoriska epoker som präglats lika starkt av apokalyptiska förväntningar som den kring sekelskiftet 1500. I följande text hade jag tänkt titta lite närmare på ett riktigt praktexempel från tiden målat av den store nederländske mästaren Hieronymus Bosch och samtidigt fundera lite över vad det var i tidsandan som gjorde ämnet så populärt just då.

Exemplet ovan har daterats till omkring 1486-1510 och är ett av få altarskåp som Hieronymus Bosch faktiskt signerade. Centralmotivet utgör en mycket fantasifull skildring av den yttersta domen där det traditionella motivet med de dödas uppståndelse ersatts med ett helt igenom världsligt landskap fyllt av krig, fasor och mänskligt frosseri. Den vänstra pannån föreställer det jordiska paradiset och längst till höger avbildas helvetet med stor inlevelse.

Boschs fantasifulla bildvärld har alltid varit föremål för stor förundran likväl som för allehanda vilda spekulationer. Var han en fritänkare, kättare eller kanske rentav en ortodox fanatiker? Numera brukar dock de flesta seriösa forskare försöka att hålla sig borta från sådana spekulationer och istället ta fasta på vad man faktiskt vet om den kulturella miljö som Bosch vistades i. Man tror sig nämligen numera veta att flera av Boschs uppdragsgivare stod den inflytelserika väckelserörelsen Devotio Moderna – ”den nya fromheten” – nära.


Devotio Moderna var en rörelse som utan att egentligen vilja bryta sig loss från Rom ändå hårt kritiserade kyrkans förvärldsligande och uppmanade sina anhängare att leva efter Kristi exempel. Vidare hävdade man att själens frälsning varken var beroende av kyrkans officiella riter eller dess trosformler. Intressant nog kom rörelsen också att utvecklas i en alltmer apokalyptisk riktning ungefär samtidigt som Bosch inledde sin konstnärliga verksamhet på 1470-talet.

Enligt anhängarna till ”den nya fromheten” kunde budskapet i Uppenbarelseboken tolkas på flera olika sätt. Först och främst menade man att skriften bar på en djupare allegorisk innebörd där de apokalyptiska bilderna representerade en inre själslig kamp mellan gott och ont. Men man ansåg också att Uppenbarelseboken kunde tolkas på ett historiskt plan och att den varnade för skeenden som snart skulle utspela sig på jorden. För att sprida sitt alarmerande budskap producerade man mängder av tryckta illustrerade skrifter – så kallade blockböcker – vilka fylldes av motiv hämtade från Uppenbarelseboken och andra mindre kända apokalyptiska skrifter.

I de tidiga blockböckerna blandades text och bild på ett sätt som för en modern åskådare lätt kan erinra om vår tids tecknade serier. Vanliga förekommande motiv var bland andra den babyloniska skökan, vilddjuret i Babylon samt utförliga beskrivningar av den yttersta domen.


Under 1400-talets senare hälft kom emellertid texten gradvis att få en mer undanskymd plats samtidigt som det visuella uttrycket blev allt viktigare. Detta fick som följd att såväl förlagstecknare som representanter för det nya och framväxande oljemåleriet tog sig allt större friheter. Konstnären, som under medeltiden främst uppfattats som en hantverkare, tilldelades nu plötsligt en roll som tidigare endast hade förunnats medeltidens mystiker. Detta skedde i sin tur samtidigt som den nyplatonska synen på konstnären som ett gudomligt inspirerat geni fick sitt stora genombrott.

Den apokalyptiska tidsandan fick snart till följd att man i Rom började frukta att kyrkans auktoritet skulle undergrävas. Inom skolastiska kretsar diskuterade man därför allt ivrigare hur man skulle kunna skilja på äkta och falsk uppenbarelse. Säkert hade man också skäl att känna oro. Mycket av den apokalyptiska konst som skapades vid denna tid kan nämligen med fördel förstås som del av en gryende motkultur riktad mot kyrkans ökade maktanspråk.

Fler uppgifter om verket hittar ni här.