tisdag 29 november 2016

Pieter Bruegel den äldre och Pauli omvändelse


Tidigare i min blogg har jag berättat om hur Pieter Bruegel i slutet av sitt liv blev en alltmer politisk konstnär och bland annat utförde flera verk där det habsburgska imperiets blodiga maktpolitik kritiserades. I min förra text i ämnet redogjorde jag för innebörden i Bruegels målning Skatan på galgen (1568) och minst lika politiskt laddad som detta verk är Pauli omvändelse som tros ha tillkommit i samband med habsburgarnas intåg i Nederländerna hösten 1567. Här följer nu mina tankar kring detta suggestiva mästerverk.

Inspiration till målningen hämtade Bruegel från Apostlagärningarna i Nya testamentet. Här berättas det om hur Saul, senare benämnd som Paulus, blev utsedd av de judiska översteprästerna att leda en militär operation mot den judekristna församlingen i Damaskus. Saul hade vid denna tidpunkt redan förföljt de kristna under en längre tid och brann nu av iver att utplåna rörelsen i sin linda. Väl utanför Damaskus överraskas han dock plötsligt av ett överjordiskt sken vilket slungar honom mot marken varpå Herren tar till orda och uppmanar honom att upphöra med förföljelserna. Efter denna livsavgörande händelse ansluter sig Saul till apostlarna (Apg 9:1-9, 26:9-17).

Även om Bruegels skildring beskrivits som unik i sitt slag existerar det faktiskt några föregångare. Bland annat antas Bruegel ha tagit intryck av den våg med manieristiskt landskapsmåleri som följde Joachim Patinir i spåren. Som exempel kan nämnas Patinirs brorson Herri met de Bles vilken redan på 1540-talet utförde en rad uttrycksfulla verk på samma tema (bild 2).


Stildraget att fylla rummet med så många detaljer att huvudmotivet knappt är urskiljbart är alltså ett grepp som Bruegel lånat från Herri met de Bles och manierismen. Detsamma gäller målningens upplösta rumslighet där perspektivets lagar inte längre tycks gälla och någon fixerad mittpunkt knappast är att tala om. Unikt i framställningen är emellertid Bruegels val att byta ut de sedvanliga romerska soldaterna mot en hop luggslitna knektar.

Det råder delade meningar om hur motivet i fråga skall tolkas. Konservativa forskare har länge försökt tona ner verkets politiska undertoner och främst fokuserat på hur Bruegels utlandsresor påverkat framställningen. Att soldaterna i bilden skulle symbolisera den spanska ockupationsmakten brukar av samma förståsigpåare avfärdas som ren spekulation. Andra har tvärtom menat att bergsmassivet som soldaterna rör sig igenom är misstänkt likt landskapet i södra Alperna och att havet i bakgrunden härmed utgör en anspelning på uppgifterna om att habsburgarnas blodtörstige fältherre Fernando Alvarez de Toledo, känd som ”den svartklädde hertigen av Alba”, påbörjat sin marsch mot Nederländerna från den italienska kusten.

Det politiska sammanhanget stärks vidare av det faktum att konstnärens son Pieter Brueghel den yngre sedermera lät utföra en kopia av faderns originalverk där en av soldaterna håller fram den habsburgska fanan med dubbelörnen (bild 3). Värt att notera är också att den svarte ryttaren i förgrunden bär på karaktärsdrag som erinrar om hertigen av Alba.


Men vad ville då Bruegel ha sagt med sin målning? En tolkning som ofta kommit på tal är att Bruegel hyst förhoppningar om att hertigen av Alba under sin expedition skulle angripas av ånger och konvertera till protestantismen. Denna tolkning brukar dock med rätta avfärdas som alltför blåögd för att passa in på en fullblodspessimist av Bruegels märke. Personligen tror jag då hellre att konstnären på något sätt identifierade sig med Paulus och i honom såg en parallell till sin egen livssituation. Precis som Paulus först tjänat den romerska ockupationsmakten och förföljt de kristna hade ju Bruegel en gång tjänat habsburgarna för att sedan vända dem ryggen.

Fler uppgifter om målningarna hittar ni här, här och här.